En 4-årig pojke hittades mördad i Ljungby i söndags. I fem timmar hade han varit borta innan de fann honom. En av polisens teorier är, som ni säkert har läst, att pojken blev mördad av ett eller flera andra barn. I Aftonbladet uttalar sig ett vittne om hur ungarnas lek på lekplatsen den eftermiddagen successivt gick från skojbråk till att bli allt mer allvarligt, hur fler barn anslöt sig, hur stämningen blev allt hetsigare och att den 4-årige nu döda pojken verkade utsatt. Barnaskaran rörde sig sedan mot skogen och vittnet, eller pappan rättare sagt, som såg detta var i lekparken med sitt eget barn. En liten pojke som också ville följa med de andra barnen, men som råkade ha turen att ha en pappa på plats som kunde ta ett beslut att de istället skulle gå hem.
Om det visar sig att den 4-årige pojken fallit offer för en störd vuxen människa är det på något vis mer greppbart än att han skulle ha dödats av någon av sina lekkamrater. Förstås. Men var som aldrig kan bli förståeligt i mitt huvud, aldrig någonsin, är att det fanns vuxna på plats som noterade att leken var aggressiv, som la märke till hur den 4-årige pojken verkade ansatt - och inte gjorde något. Ett annat vittne berättar att det senare hördes skrik och upprörda barnrop. Ingen vuxen orkade bemöda att lägga sig i. Pappan kände att den arga leken bortåt skogsdungen inte var något för hans barn och tog ansvar för sitt och gick hem. Den vuxen som hörde de upprörda barnrösterna brydde sig inte att se efter vad som orsakat dem.
En 2-årig flicka blev överkörd i Kina i förra veckan. Hon hade tultat iväg själv och råkat hamna mitt i gatan. Tre gånger och av två olika bilar blev hon överkörd, båda förarna smet och det stora antalet människor runtomkring reagerade till en början inte alls, utan flickan lämnades kvar mitt i gatan. Till slut drogs hon åt sidan av en förbipasserande. Flickan avled till följd av sina skador och i Kina rasar nu (så gott som det kan rasa där, I guess) en debatt om moral. En rikstäckande anklagelse har slängts ut om att materialism har ersatt moral.
Jag undrar var vår svenska moraldebatt är. Hur kan två vuxna människor på olika sätt notera att något inte är som det ska och ändå inte göra något? Hur kan vi ha gått tillbaka i utvecklingen så? Varför vägrar vuxna människor att bete sig som just vuxna människor och ta ansvar?
Det finns inte en enda förälder, någonstans på hela den här jorden, som ensam har hand om och uppfostrar ett barn. Vare sig man befinner sig i barnets närmaste krets eller rör sig i periferin på skolgården eller lekparken eller på gatan så har man ett ansvar. Därför att de är barn. Och vi är vuxna. Hur mycket jag än anstränger mig kommer jag aldrig att kunna vara med min son i varje moment där han behöver stöd av en vuxen. Det kommer att vara stunder då jag helt enkelt inte kan vara där fysiskt. Jag litar på att någon av er andra som befinner er där istället gör ert bästa. Jag har inget val än att lita på er.
Det är därför jag blir så iskall inombords när jag läser om dessa vittnen. De är med största sannolikhet inte värre människor än någon annan. De lever väl sina liv så gott det går, med allt vad det innebär av vardagliga bekymmer och glädeämnen, och följer normen av hur man beter sig ute i samhället. En norm som är plåsamt påverkad av inställningen att alla är individer som rår fullständigt över sin egen tillvaro. Att man, med lite flit, får det man förtjänar och därmed också förtjänar det man får. Att det liksom skulle finnas en sådan inbyggd funktion i systemet. På sätt och vis är det lustigt att det ens finns vuxna som tror på detta automagiska rättvisesystem, som ju trots allt är betydligt mer verklighetsfrånvänt än barnens noggrannhet att dela godisbitar lika.
Den bristande logiken i det vuxentänken återfinns i lekparken eller på gatan. Man ser efter sitt eget hus, så får de andra se efter sina. Nu finns det dock ingenting som heter "att lägga sig i" eller "sköta sitt", det finns bara att vara närvarande eller att vara feg egoist. Pappan på lekplatsen i Ljungby sa efteråt att han så klart skulle ha gått efter barnen när de sprang iväg - om han visste då vad han vet nu. Med den hittepålösningen kan ju alla bli superhjältar och i retroaktiv trygghet ta ansvar. Supersmart! Om det inte vore för att vi ju ligger lite efter i vårt tidsmaskinsbygge, något som är totalt förödande för oss som inte är klärvojanta. Varför inte ta och stanna kvar i nutiden och bara steppa upp sitt spel som vuxen människa istället? Vi vuxna vet vad som är okej eller inte okej på en lekplats. Vi vuxna ser när leken plötsligt blir till allvar. Vi vuxna kan gå in och hjälpa barnen med situationen som uppstår. Vi vuxna kan finnas där. Vi inte bara kan, vi måste. Det är liksom villkorat vår gemensamma existens, att vi faktiskt bryr oss.
Som vuxen vet man vad som händer när man blir överkörd av en bil. Man vet också att man inte tittar på när ett barn verkar utsatt i en aggressiv lek i parken. Förutom inneboende trötthet, rynkor och kroppsodör har vi vuxna nämligen något som barnen saknar. Vi har en djupare förståelse för handling och verkan. Något som däremot kännetecknar den livsprocess vi kallar att vara barn är att det kan vara lite si och så med det där konsekvens-tänkandet. Vill man då claima att man har blivit vuxen får man tyvärr hacka i sig insikten vi inte har någon acceptabel ursäkt för obefintlig förståelse för konsekvenser. Således är det också för oss med konsekvenstänk underförstått att ansvaret för utgången alltid är vårt att bära.
(Rubrikslåt)
