Förra veckan skulle jag ha gått på premiären av pjäsen 127. Tyvärr kan jag ibland vara något av en tidsoptimist, vilket i det här fallet ledde till att jag missade tiden helt. Var väldigt arg på mig själv. Ännu mer när jag sedan upptäckte att samtliga föreställningar av pjäsen hela den resterande veckan var fullsatta. Hur jävla dum får man vara? bannade jag mig själv mentalt. Tills att jag såg på Twitter: en extrainsatt föreställning lördag kl 21.
Jag är så tacksam - och det är väl möjligen en lite ovanlig känsla nuförtiden då vi alla likt torskar betalar för saker, som vi sedan bara för väntar oss att få, levererade, nu - men jag är så väldigt tacksam över att jag fick se den här pjäsen. För den är så mycket mer än vad man kanske kan förvänta sig av en gratis pjäs från en avgångsstudent på Stockholms dramatiska högskola.
Först och främst är den ju just det. En gratis pjäs framförd en avgångsstudent och med ett manus, skrivet av Alejandro Leiva Wenger, så briljant utformat att det låter Pablo Leiva Wenger riktigt ge prov på sin skådespelartalang. Ensam i Södertörns Tingsrätt målar Pablo kärleksfullt upp Carlos uppväxtshistoria, om vad som lett till att Carlos är där han är idag: en juridikstuderande från 127. Ensam i kostym på scenen spelar Pablo upp ett gytter av människor, Carlos och Timmy, men också helt andra människor, av oss runtomkring, som medvetet och omedvetet påverkar barn i någon riktning. Scenen var nästintill tom, men den var också fylld med den för Alejandro Leiva Wenger rätt typiska samhällsskildring som absolut kan och bör uppfattas som skarp kritik, men kanske allra mest ses som hur det faktiskt är. Om de diametralt olika förutsättningar vi skapar när vi, tillsammans med sådana som Håkan och Maj-Britt, med förutfattade meningar och brist på ork håller tillbaka ungar i vissa bostadsområden, i vissa samhällsklasser. Om det orättvisa i den uppgivenhet som serveras dagligen i vissa skolmatsbespisningar. Och om insikten att det är få förunnat att likt stammande Lasse på Posten faktiskt jobba 30 år vid samma band och ändå förnöjt se varje arbetsdag som "en dag på universitet".
Textförfattandet är fenomenalt, precis som alla som sett Alejandro Leiva Wengers tidigare manus i kortfilmen Elixir hade kunnat förvänta sig. Men det fullkomligt lysande i pjäsen är Pablo Leiva Wenger och hans förmåga att framföra dessa 15-talet karaktärer på scenen, med pondus, pricksäkerhet och värme, och inte minst ofta i långa dialoger med varandra. Drabbande och roligt på samma gång. Jag är djupt imponerad av 127 och hoppas att Stockholms teatrar inte sover på detta så att jag får möjlighet att se den igen.
