Har inte tillräckligt med ord i min vokabulär för att kunna beskriva hur den här vintern fullständigt har drivit mig till den absoluta gränsen för vad min mentala hälsa klarar av i form av frostskador och ihållande rädsla för benbrott. En benknäckarskräck som för övrigt förstärktes för ett par helger sedan då Filip Esaiasson och jag var ute och gick i halkan och vi blev liknade vid en pingvin och bambi på hal is. Väldigt könsstereotypt med mig som en ömtålig get av något slag och Filip Esaiasson som en "rätt rolig" pingvin. Men skit i det nu för det vad värre är: jag har nu börjat identifiera mig med den där bräckligheten på riktigt. Allt jag tänker på är den utbredda benskörheten och hur den (kanske) kryper neråt i åldrarna? VAD VET JAG? Går verkligen loco över den här snön nu! Jag har försökt att behärska mig och frammana tålamod med hjälp av hoppets terapi fylld av upplyftande somriga bilder på mig själv där jag är glad&solbränd/tjurig&solbränd/whateva&solbränd och Dead Prez Happiness - som är en av de mest harmoniska sommarlåtarna- går på repeat, jag äter minst en glass om dagen och mumlar för mig själv att det blir snart vår, det blir snart vår, det blir snart vår, det blir snart vår, det blir snart vår, men det blir ju faan aldrig vår?! Det här kommer att sluta i själslig och monetär katastrof då jag blir totalt jävla rudis och tröstköper mig en big ass trana i koppar.
Ps. Jag har alltså redan reserverat den
