Jag har följt diskussionerna kring Blondinbella och Quetzala Blanco och jag har funderat. Antingen tycker man att Blondinbella är en bra förebild för unga tjejer då hon är något slags guldlockad go-getter med entreprenörsivriga fingrar och ett brett leende vadhelst än sker, eller så tycker man att Quetzala är en befrielse som med ärlighet och ett viss mått av vanlig hederlig självdestruktivitet visar att tjejer inte bör ha en massa krav på sig eller automatiskt ska behöva vara förebilder för varandra.
Det verkar liksom inte finnas något däremellan. Och jag som inte håller inte med någon av er.
Jag förstår nämligen inte varför det bland kvinnor som jag upplever som vettiga och starka finns en så utbredd rädsla för ordet förebild.
Vad är egentligen en förebild? Enligt min uppfattning är det någon som man finner klok, någon som man kan identifiera sig med, någon som man beundrar för en talang, mänsklig styrka eller vad det nu må vara, någon som är ett föredöme för en annan som människa här på jorden. Något så enkelt och så stort på samma gång.
Med det sagt tror jag att det inte är någon direkt överdrift att påstå att vi alla har förebilder som vi ser upp till och som vi inspireras av.
Vem är det då som har lagt till att värdeladdningen "bra" ska finnas med som ett affix i fenomenet förebild, kan man ju undra. Vem är subjektet vars personliga tycke och smak får styra en sådan sak för alla andras räkning? Inte vet jag. Och eftersom jag inte vet, och aldrig har vetat, anser jag att den bästa lösningen på problemet är att högaktningsfullt strunta i denna någon och att istället gå till sig själv och knacka på och höra efter vad man tycker. Fråga sig, exempelvis, om Blondinbella är en förebild för mig? Näe, skulle jag svara mig själv då. Jag ser inte Blondinbella som en förebild. Av den enkla anledningen att hon, utifrån det jag kan skönja, verkar vara extraordinärt framgångsinriktad, något självgod, sakna viljan och/eller förmågan att försöka vara ärlig med flaws and all i sina metamemoarer och i viss mån inte bara skapat en moderat personkult kring sitt förkroppsligade varumärke utan även låter denna klump fungerar som tryckpress på andra unga tjejer vars osäkerhet sedan ledigt och lätt kan profiteras på under flaggen "jag vill bara vara en god förebild".
Det är ingalunda en förebild, för mig. Hon är långt ifrån ensam om att göra business på människors ängslighet, men jag ser inte heller de andra män och kvinnor som sysslar med den typen av verksamhet som några förebilder. Det beteendet är knappats något som jag tycker att vi bör sträva efter, helt enkelt.
Därför förstår jag er som tycker att Quetzala blir till en välbehövlig motvikt som balanserar upp den galna jakten på det kulturellt svältfödda men till ytspänningen perfekta liv som någon har bestämt sig för att klassificera som "lyckat". Men alla pro-Quetzala maler på om att det är viktigt för att hon inte är en förebild. Inte en förebild, ENLIGT VEM? tänker jag då.
Jag kan inte för mitt liv begripa varför så många ger någon högst oklar person tolkningsföreträde på något så personligt som en alldeles egen inspirationskälla. Jag fattar inte varför man låter en allmän Goody Two Shoes-uppfattning av ordet FÖREBILD råda fritt och fullständigt diktera både innehållet och ens egen perception av denna viktiga roll. Det verkar så... Onödigt.
Men, jag fattar å andra sidan inte heller den delen av feminism som tycker att man inte ska ställa krav på tjejer. WHY THE HELL NOT? tänker jag. Ansvarskänsla är en av få anständiga delar vi har kvar, låt oss inte fumla bort den pga några lousy män. Då är det väl betydligt bättre att se till att öka på kravspecen på killarna istället, kan jag tycka. Och att sedan ge fan i att gå på en marknadsmässigt smidigt, för kvinnofällor klassiskt effektiv och för slösinnade lättsmält föreställning av hur den tillknypplade förebilden för en ung kvinna ska se ut - utan istället bestämma själva. Vad är en förebild? Ja. Förslagsvis en som omedvetet i sitt sätt att vara hjälper en att stå ut som människa här i livet. Någon som, kanske lik Quetzala, är så pass mänsklig att man tilllåter sig vara ledsen när man är ledsen. Någon som faktiskt vågar stå för allt det som det innebär att leva. Men det är ju, som sagt, vad en förebild är för mig, det.
