Det finns mycket mansdominans i vår vardag. Olika mängd mycket för olika människor på olika platser, men alltjämt mycket överallt. Det finns en liten del av tillvaron som högljutt påpekar detta och denna lilla del kan lite slarvigt och lagom odefinierat kallas för media. Inom media är det förstås, precis som på alla andra ställen, männen som styr - men man ifrågasätter ändå ordningen på saker och ting i krönikor som avslutas med en bild på sig själv. Det är lätt att stå upp för kvinnor där. Det är ett accepterat forum att dryfta dessa samhällsfrågor och de flesta av krönikörerna verkar vara någorlunda överens. Synen är att män och kvinnor är likställda, detta är en självklarhet, och man upprörs när det i rapporter från verkligheten kommer fram att denna syn inte delas av hela Sverige. Som exempelvis att svenska folket inte genusröstade i P3 Guld. Vadar man runt i dessa vatten dagligen är chansen stor att man förr eller senare kommer att drämma till med lite kvinnokamp i någon av sina krönikor - och få en uppskattande klapp på axeln av alla de andra i mediapölen. Synnerligen om du som utför den ridderliga handlingen sitter inne med kroppsdelen: penis.

Det är bara att hugga lite till höger och vänster. Står du med hela tyngden tryggt vilande på foten i attributet vit mediman och ÄNDOCK tar dig tid att med andra foten slött sparka mot vad som från ditt privilegierade avstånd tycks vara en dörr av något slag - då blir du snudd på hjälte.

SLUTA SNACKA OM "STARKA KVINNOR" uppmanades vi igår.

Artister som tilldelas detta hemska epitet i media är, enligt Fredrik Virtanen, exempelvis Laleh och Robyn. Jag förstår att han är upprörd. Att kalla dessa kvinnor för starka - vilken missvisande förolämpning för kvinnor världen över! Stark kvinna - skulle det vara ord som passar att beskriva Robyn som givit fingret åt storbolagen, startat eget skivbolag och erövrat västvärlden? Integritetsfylld kvinna - är det verkligen ett lämpligt ord för att beskriva Laleh som valt att gå sin egen väg i sitt artisteri och inte kompromissar utan säger nej till media som vill klä ut henne i kanindräkt?

Hm. Vi kan ta en paus här om det är någon som behöver fundera mer på den saken.

Sett ur ett musikjournalistiskt perspektiv finns det förstås gott om anledningar till att framföra kritik mot alltför endimensionella, enkelspåriga, kategoriska personporträtt av musiker och artister. Vissa beskrivs konsekvent som musikaliska underbarn trots att de är långt över 30, andra är starka kvinnor för att de bär en annorlunda artistisk vision än den storsäljande Billy Butt-mentalitet som många av musiklivets affärsmän kommer dragandes med. Media ska belysa, men förenklar tyvärr allt oftast. Det är ett problem.

Men har man den uppriktiga ambitionen att diskutera hur kvinnor framställs i media bör man också helst ha någon form av uppfattning om hur kvinnor generellt faktiskt framställs i media. Hur mycket av rubriker, artiklar, frågeställningar rör kropp och yta - och hur mycket fokus läggs på kvinnors egenskaper, talang och kvaliteter.

Att Laleh beskrivs som stark och egensinnig i sitt kreativa skapande skulle kunna vara resultatet av att media gjort sig en enkel bild av artisten i fråga - en framställning som säljer lösnummer då man spelar på artistens persona - snarare än en för kvinnor förminskande beskrivning. Fredrik Virtanen menar att så inte är fallet, att journalister genom att skriva stark + kvinna stödjer normen för hur kvinnor är. Det vill säga: svaga. För att en egenskap som stark behöver påpekas, säger Fredrik Virtanen. Utan att ta hänsyn till rådande könsmaktsordning och faktumet att man kanske är just stark om man som kvinna tar sig fram i dessa miljöer? Utan en tanke på att han i samma stund fullständigt berövar Laleh möjligheten att vara stark - om nu stark är det bäst lämpade ordet att beskriva henne som person?

Fredrik Virtanen tycker sig ha bevis för att kvinnor särbehandlas i media och folk hurrar över hur insiktsfullt det är. Jodå, bland annat har han upptäckt att det inte är någon som frågar Laleh vad hon tycker om "världen".

Det kanske är en viktig punkt att ta upp. Fast, jag har även svår att minnas att typ Kleerup, Oskar Linnros eller Markus Krunegård ofta har blivit ombedda att inkomma med sin samlade syn på världspolitiken? Lite omvärldsbevakning från Albin Gromer? Kan förstås ha missat det.

Men för all del, låt oss leka med tanken att begreppet "starka kvinnor" inte är en vanligt förekommande beskriving av några enskilda artisters karaktärer utan på riktigt en genomgående strukturell orättvisa som grundar sig i patriarkatets nedlåtande syn på kvinnor. Då tänker jag obönhörligen på vad Ann Petrén sa i Vit, rik, fri - att det inte går att förhålla sig till makten och förtrycket utan att erkänna det. Den vansinnesdrivande maktlösheten i detta.
Att vi, om vi så bara för en sekund medvetet anpassar oss efter vad könsnormerna säger om oss, även om vi så förkastar den klassiska kvinnorollen och gör allt i vår makt för att undvika samspel med den, också styrs lika mycket av den som om vi levde slaviskt efter dess dogmer. 

För även om vi mentalt är överens om att karaktärsdrag inte är könsbundna - att de aldrig har varit det - hur gör vi då för att bredda vad som anses manligt och kvinnligt? Om alla ord är märkta och minerade, hur bär vi oss åt? Hur beskriver vi starka kvinnor och män utan att falla in i stereotyper? Hur gestaltar vi känslosamma män och kvinnor utan att skapa karikatyrer? Om alla ord vi använder på det ena eller det andra sättet stödjer patriarkatets två pepparkaksformar av gubbe och gumma, hur rör vi oss framåt?

Ett steg vore att i media erkänna könsrollernas faktiska förtryck, istället för att försöka låtsas som om det inte existerar. För även om det kan verka så i mediakretsar, så är könsroller inte bara ett dumt påhitt. Det är inte något man väljer att ta till sig, utan en faktiskt jävla verklighet för många människor. Något tar sitt uttryck i betydligt mer allvarliga frågor än ett positivt epitet före sin könsbenämning i en kulturbilaga. För många människor är könsrollerna ett faktum. Något som sätter ramarna för hela ens tillvaro. Som för den 23-årig kvinna som hittades med en kökskniv i ryggen i sitt hem i söndags. Den sortens riktigt verkliga kvinnliga svaghet.

Äger man förmågan att lyckas hålla två tankar i huvudet på samma gång ser man också att den typen av kvinnlig svaghet är i akut behov av kvinnlig styrka. 

Kanske kan en liten del av den kampen ske i form av beskrivningen av en framstående kvinna i en tidning. Kanske att just orden stark och kompromisslös kan vara något som kvinnor behöver identifiera sig med än mer just pga utsattheten. Kanske kan det verka för en stärkt självbild, vidga vad det innebär att vara kvinna, ge fler alternativ till vad kvinnor kan göra och hur kvinnor beter sig.

Kvinnor slutar nämligen inte att vara offer bara för att Fredrik Virtanen försöker föra ett resonemang och påstå att de inte är det.

Det är ju asbra att det finns några riviga kvinnor i Fredrik Virtanens bekanskapskrets som inte har anledning att känna sig som "några stackars, mesiga offer", som han uttrycker det.
Men det betyder tyvärr inte att svaga kvinnor och kvinnliga offer är inbillning. Det är inte en pose de kör med.
Att kvinnor är svaga är inte könsrollens falska återspegling av oss. Kvinnors svaghet är resultatet av mäns absoluta gränslöshet.

Jag förstår att Fredrik Virtanen "vill väl" med sin krönika, men faktum är att han inte vet vad han pratar om. Tar man Fredrik Virtanens ytterst tveksamma, moderata föreställning om individens fullständiga ansvar över sin egen position i samhället ett steg till, ja, då har de kvinnor som fallit offer för män följdaktligen bara sig själv att skylla. De har gått på myten om sin egen svaghet. Behöver kanske bara gaska upp sig litet? Sluta vara så mesiga! (Vi får höra med Robert Aschberg och Leif GW Person.)

Det manliga frigörandet av kvinnor - ett mycket elegant knep för att egentligen, åter igen och precis som alltid, frånta männen ansvaret.

En klassiker då det är betydligt mycket enklare att spela ridderlig än behöva att rannsaka sig själv och se sin egen skuld. Det förstår jag. Men jag vill ändå uppmana Fredrik Virtanen att våga tänka färdigt tanken på hur kvinnor framställs i media. Våga problematisera sin egen roll i det hela. Fundera på varför han själv i SVT Gomorron i förra veckan påpekade hur mycket plats Anna Charlotta Gunnarsson tog (som ensam kvinna i panelen) och varför han tror att han fällde denna skojsiga kommentar till henne: "För en gångs skull var det bra att du uttalade dig".

Kanske rent av försöka förstå att det lustigt nog är i just de ständigt återkommande situationerna som man, till och med i Stockholms jämställda mediakretsar uppenbarligen, måste försöka vara en "stark kvinna" och bara svara:
- Men KÄFT.

P3 Guld Hiphop/Soul

Först och främst: Grattis till Ison & Fille. Second of all: Jag är mycket stolt över de nomineringar vi fick fram.
2011 var ett fenomenalt hiphopår och med alla de grymma albumsläpp, eps och singlar var det inte ett fullständigt enkelt jobb att sålla ut de fem främsta. Resultatet blev dock, enligt min mening, ett tvärtsnitt av vad vi kunnat åtnjuta under året – med artister från folkkära Så mycket bättre, via flickfavorit och klassisk hiphop till något mer obskyr rap.

Tänkte även ta tillfället i akt att bemöta den, visserligen lilla men ändock ifrågasättande, kritik av att kategorin Hiphop/Soul var den enda utan en kvinna bland de nominerade. Jag håller med om att det är synd att det finns en oerhörd obalans i könsuppdelningen när det gäller utövare av framför allt svensk hiphop men även soul om man ser på det senaste årets släpp, och att det är högst problematiskt.

Däremot tycker jag inte, och jag vill vara väldigt klar på den här punkten, att jämställdhetsfrågan får en lösning i och med att en prisutdelning i en kategori som är så mansdominerad skulle kvotera in en kvinna för kvinnokampens skull. Det hade varit oärligt mot hela genren och ett förljuget sätt att sminka den strukturella orättvisa som ligger till svar bakom frågan varför det ser ut som det gör.

Visst skulle man kunna invända med att en bättre könsbalans i nomineringarna skulle kunna fungera som inspiration för tjejer, lyfta fram kvinnliga akter och visa på det goda exemplet. Men då måste man fråga sig om prisutdelningen verkligen ska fungera som det verktyget – om det ens skulle ge något resultat, om man inte givit en P3 Guld-nominering tyngre inflytande i teorin än det faktiskt har i verkligheten – och om man tror att hiphopmänniskor inte är så insatta i sin musik att de inte skulle se att det var en uppenbar kvotering?

Poängen måste väl vara att se varje artist för dess musik och inte värdera olika utefter kön? Vad är det egentligen värt att nominera en tjej om hon inte är med för att det är självklart att hon ska vara där?
P3 Gulds jurygrupp i kategorin Hiphop/Soul bestod av en majoritet kvinnor. Vilket i sig är fett. Men även en viss garant för att det inte handlar om att det var män som valde in män, den här gången, utan fokus på musikåret 2011 som styrde.
Jag är långtifrån nöjd med att det fanns så få kvinnliga alternativ till de manliga. Tycker att det är ASVIKTIGT att vi lägger kraft på att ändra människors beteenden och förutsättningar, vi kan inte ha det på det här viset. Men om ett musikpris ska vara en sammanfattning av musikutbudet, måste förändringen ske från grunden för att vi ska se ett riktigt, välbalanserat resultat. Ingenting blir bättre av att vi låtsas att det finns en massa kvinnliga fullgoda alternativ. Vi måste fan se till att det blir så.

En stor del i den här ansvarsfrågan ligger i att hiphoppen måste vara uppriktig nog mot sig själv att se och erkänna att vi ligger hopplöst efter andra musikgenrer. Vad beror obalansen på? Varför finns det så få kvinnliga akter men så många manliga? Jag vill inte börja call out svenska rappare i det här inlägget, men det finns i många fall en jargong som är rätt svinig mot tjejer och en gemenskap som är svårgenomtränglig om man inte passar in i normen ”snubbe”. Det är ett stort jävla problem. Nu menar jag inte att alla involverade i svensk hiphop aktivt jobbar mot kvinnor, men nöjer man sig med att innefattas av en kultur som är misogyn och förtrycker vissa och man är med utan att markera att man tycker att det är fel, då är man inte bara extremt historielös när det kommer till hiphop utan man är också en jävla fjant. Även om det är fåtalet rappare som vräker ur sig dumheter mot kvinnor så har jag inte sett någon förutom Skizz från Stockholmssyndromet höja rösten och ta ställning. Var är alla ni andra? Varför hörs inte era protester?

Svensk hiphop behöver, precis som den amerikanska, börja se förtryck som förtryck - istället för att bara medverka till att reproducera attityd som skadar kulturen och hindrar den från att utvecklas.

Medan det var länge sedan vi hade kvinnliga rappare på topplistorna här i Sverige har amerikansk hiphop haft en boom av kvinnliga rappare i mainstream-media de senaste åren. Jag är övertygad om att Sverige kan leverera minst lika bra akter.

Men 2011 fanns det helt enkelt ingen kvinnlig motsvarighet till Ison & Fille. Det kommer att det dock att göra och den dagen kommer låtar som Hiphophora förhoppningsvis få den danska skalle den alltid har förtjänat. 

Efter galan gick jag upp på hotellrummet och drack en cola ur minibaren och funderade på saker och tings tillstånd.
Att ingen kvinna vann i en enda av P3 Gulds kategorier är minst sagt bekymrande. Med det inte sagt att jag delar åsikt med de som i min Twitter-feed argsint visade sitt missnöje. Är tydligen en mer pragmatisk lagt feminazi själv. I did not know that. Det är givetvis mycket upprörande att resultatet blev så fullständigt mansdominerat. Men vem är ni arga på egentligen? P3 är liksom inte ansvarig för könsmaktsordningen.  Vinstresultatet är snarare en tydlig och viktig signal som visar hur det egentligen ser ut, idag, i Sverige. Jag har ingen statistik på hur den genomsnittlige P3 Guld-röstaren ser ut, men jag vill gärna föreställa mig att det är en yngre person. Som generellt sett borde vara mer upplyst. Sett som grupp är det uppenbart att vi behöver medvetandegöra oss själva. Mer. Vi behöver samtala med varandra. Vi behöver rannsaka oss själva. Vi kanske behöver skrika lite också. Men vi kan inte enbart göra det. Då kommer vi ingen vart. 

Tänker att det är lätt att hamna i en krets av likasinnade och glömma att alla inte är lika progressiva i sin genuskunskap. Tänker att det är viktigt att vi ser verkligheten och inte bara målbilden. Tänker att vi alla måste se att ansvaret faller på var och en av oss för att vi ska kunna röra oss vidare, framåt.

Exempelvis faller tämligen mycket ansvar på de män som sitter på musikmakten i Sverige. Hej ni som är chefer på skivbolagen, bokningsbolagen och musikredaktionerna! Ni som skakat bedrövat på huvudet och gnällt på Twitter över hur ojämlikt svenska folket röstat. Ni gubbproppar som inte släpper fram kvinnor utan istället anställer män som lyfter fram män som skriver om män. Tänk så här istället: med er som gråskaligt homogen bakgrund är kanske inte P3 Gulds vinnare så himla märkligt trots allt? Hej då hycklare!