Äh, vad fan. Jag har slutat blogga på Nöjesguiden, om ni märkt. Jag vill ju inte blogg-blogga egentligen. Jag vill bara skriva lite mer än 140 tecken ibland. Har pitchat formatet "Världens kortaste tidning" för min kollega Mats som projektleder SVT Humor. Du ska inte ens fatta att det är en tidning innan den är genomläst. Ett nummer i veckan. En sida per nummer. Spräcker man 2000 tecken, ja, då dör man fan. Tidningen ska bestå av ett omslag, en ledare, en flott bild (är DU en flott fotograf? Söker DU ett nytt och spännande jobb utan ersättning? Maila mig på klara.svensson@svt.se!), en recension, panelfrågan, intervju med folk ingen annan vill intervjua, osv. Som vilket nummer som helst av Metro, egentligen.

Men Mats har inte svarat.

Och det är ju lite trist.

Vi inväntar helt enkelt Mats och hörs på Twitter så länge.

Se hela bildserien hos Parisa.

Ja, visst har jag och David haft det dåligt ett tag. Riktigt jävla pissdåligt. Mycket på grund av det jag beskrev i mitt tidigare inlägg. Känslor som förväxlas. Kommunikation som felar. Men vi kämpar på. Drar ett par järn. Går ner på knä. Tar ett krafttag och börjar gräva oss med händerna genom tunneln av skit. Harvar metodiskt sörjan åt sidorna och tar oss upp och ut. Den här gången också.

Men även om vi klarar oss blir doften starkare och starkare för varje gång. En hinna som förenar sig med huden som lotion. Till slut går den inte längre att tvaga bort med bot och bättring. Då har vi två alternativ. Att göra slut eller att vänja oss vid den. Med förhoppning om att den en dag ebbar ut och försvinner.

Har lärt mig det att alla förhållanden någon gång doftar skit. Åtminstone lite lätt av prutt. Det är först när man inser det som man kan leva i ett livslångt.

Suget i magen. Den hisnande känslan. Lite som att falla, va? Det har varit så nu i två-tre veckor. Har varit helt övertygad om att det är på väg att ta slut med David. För känslan är bekant. Det är den av ett avslut. Av sömnlösa nätter. Av prylar som ska fördelas och flyttkartonger som ska fyllas. “Vi kommer ju alltid att vara vänner”. Och så blir månaderna till år. Telefonsamtalen färre. Man kanske ses över en lunch på något anonymt ställe som Grill och samtalet haltar. Livet har gått vidare. Den där livslånga vänskapen, i den finns bara minnen kvar.

I går morse när jag loggade in hade jag fått ett mail från min kollega Jennie. Hon skrev att hon inte skulle komma till jobbet. Hennes katt hade brutit benet. Jag gick raka vägen in på toaletten och grät. Och då slog det mig. Det handlar inte om David. Inte om katten heller. Den här känslan handlar om mina kollegor. För vi har något speciellt. Att gå till jobbet är som att komma hem. Och nu gör vi slut. Jag har träffat en ny. Han heter SVT och bor i en betongbunker på Gärdet. Jobbar med Media. Vi har samma intressen.

Jag fyller flyttkartongerna och innan jag går säger jag till JC att vi alltid kommer att vara vänner. Fortsätta höras.

Men man vet ju.

Via Allcreatures.

Nils, 12: En del stjärnor vet man ju hur långt bort dom är. Hur vet man det????

Ragnar Erlandson, professor i fysik: Hej Nils. Den grundläggande metoden är i princip enkel: Om man betraktar ett föremål mot en bakgrund av andra föremål som ligger ännu mycket längre bort, så tycks föremålet flytta sig lite relativt bakgrunden om betraktarens position ändras lite i sidled. Håll upp ett finger framför dig och se hur det flyttar sig mot bakgrunden när du tittar med höger respektive vänster öga! Vi parallaxmätning av stjärnor är de två punkterna man betraktar stjärnan ifrån de motsatta positionerna i jordens bana runt solen. Då detta avstånd är känt kan man med enkel geometri bestämma stjärnans avstånd om man kan mäta vinkelskillnaden mellan det två positionerna. För längre avstånd gäller det att man vet hur mycket effekt stjärnan sänder ut, eftersom den intensitet vi mäter på jorden avtar med avståndet i kvadrat. Som tur är så finns det flera sätt att bestämma den totala effekten genom att studera t.ex. våglängdsfördelningen i stjärnans ljus. Att kalibrera dessa metoder som baseras på intensitetsmätning kräver dock tillgång till bra parallaxmätningar, som utgör själva grundbulten för avståndsbestämning till stjärnor.

Nils hälsar via chatten på MSN att han fattar precis, men att mamma ropar att det är mat och att han måste gå och tvätta händerna.

Tycker att Parisa sammanfattar festivalen rätt bra: "Vid ett tillfälle igår, under en period på kanske fyrtio minuter, var jag REDLÖS. Mådde omedelbart bättre när Klara misstog busken (t.v. i bild) för en människa."

Ps. Lade mest bara upp den här bilden för att jag tycker att jag är snygg på den. Lätt forcerad, men snygg.

Krävs nu bara en security-jacka. Sen har jag fan alla behörigheter för att varva WOW!

I dag och i morgon hänger jag på NK och gör intervjuer för tevekanalen Star!. Är egentligen inte särskilt nervös av mig. Men drömde mardröm i natt. Om att jag hade fölsafest, och plötsligt kastade solen en eldstorm mot jorden och allt bara brann. Pappa sa att det tog tolv timmar från första eldstormen till att solen slukade jorden. Vi satte timern som i 24, och den började räkna ner med det där metalliska klonkandet. Vaknade med ett ryck, kollade på klockan, och insåg att det var TYP EXAKT tolv timmar tills jag skulle vara på NK?!

Vi köpte vår lägenhet för snart 2,5 år sedan. Först nu fick jag veta att BRF har en gemensam tvättstuga, samt en festlokal. EN FESTLOKAL. Som vi inte blev informerade om i samband med köpet. Antar att det exempelvis var viktigare att berätta sagan om "vinkällaren". Den som visade sig vara en helt vanlig fönsterlös skrubb med plastmatta och lysrörslampa.

Ställ dit en plasthink och en flaska rumsparfym och du har ett innedass.

Korsa en bankman med en apa och du har en mäklare.

Snart går Gurkan (till vänstert) på och har lovat att spela hips. Hips är hipster hits. Tex allt med Carly Simon. Queen of hips.

Lite skevt? Ja. Ganska skevt. Jätteskevt faktiskt.