Jag fick ett pressmeddelande gällande Ellie Gouldings nya skiva, där hon beskriver den som en slags bearbetning från ett gammalt break-up (hon är ju lycklig med Skrillex nu obvioulsy). Ellie säger dock att det är INTE vad hon ville göra egentligen, hon ville göra en helt annan platta. Ungefär samma sak sa Jens Lekman när jag träffade honom, han ville inte göra en platta baserad på hans uppbrott men hur mycket han än försökte komma undan från det, så drog det honom bara närmre - och ta-da, en break-up skiva it is.

Ungefär så (för att ej jämföra mig med de GENIER musiker är) känner jag med den här bloggen. Jag hade så stora planer med den, idéer och andra tankar. Men så hände det ju något, jag träffade en ny, jag bröt upp ett (fem år!) gammalt förhållande, det funkade inte riktigt med den nya, blev ledsen, träffade någon ny, blev glad. Och allt har hamnat HÄR. Det var inte riktigt vad... jag... hade in mind. Ärligt talat, ibland skäms jag lite. En del frågar fortfarande hur jag mår, jag mår bra, thank you very much. Samtidigt så tänker jag att jag ändå är rätt tuff och cool som har låtit alla er smyga så nära inpå mina känslor. Men framförallt, på riktigt alltså, så gillar jag tanken att en del av er faktiskt har funnit tröst här. Det slår fan allt.

Så varför hejdå? Tja, jag känner mig rätt klar här va? Den här bloggen har gjort sitt, även om det inte riktigt var vad jag planerade... men, den är klar. Så vi avlivar den snabbt och smärtfritt. Jag försvinner inte helt dock, ni kan fortfarande läsa mina intervjuer och recensioner i tidningen. För er som gillar den mer privata/blödiga delen av mig så finns jag på Twitty också. Ni som delar min helgrymma (såklart) musiksmak, ni kan följa mig här och här. Ni som vill skicka kärleksbrev kan mejla mig på holly.astera@nojesguiden.

Slutligen tre saker:
1. Några har frågat om jag är judinna och till min stora besvikelse så: nä. Titulerar mig som poser-jew pga önsketänkande. Är döpt katolik, men troende? Nja. På min dödsbädd kanske.
2. Min septemberlista vill ni kanske lyssna på?
3. Mitt namn... Jag heter egentligen Astera. Men när jag var tonåring (och led av grava svartskalle-komplex) så läste jag den här boken av (surprise!) Britney Spears och hennes morsa. Den heter A Mother's Gift och handlar om en all time supercute American girl som vill make it big som popstjärna. Vad heter hon? Gissa. HOLLY. Så jag tog det namnet eftersom jag var helt säker på att jag skulle bli en popstjärna i Britney-kaliber (lol) och eftersom mamma inte riktigt godkände Britney som tilltalsnamn. Så jag hette Holly (på riktigt, via papper från Skatteverket osv) från 13-19 års ålder. Sen bytte jag tillbaks, lagom tills jag skulle flytta till Stockholm. Jag tänkte väl att jag skulle ha en nystart (har haft 53045803485093 sådana but still). Men vad råkar jag göra när jag börjar på American Apparel samma vecka som jag flyttar upp? "Hej, jag heter HOLL... ASTERA" "Ast...? Hur stavas det? Astiria?" "........*minns helt plötsligt varför jag bytte namn pga. ingen kan stava till blattenamn*" "???" "HOLLY... vi säger Holly."

Kort sagt: alla som kallar mig för Astera kommer lite närmare den jag egentligen är... och lite längre bort från mitt popstjärne-alter-ego *djupt avslut*

BYE BYE BLOGGY!

Igår var ingen vanlig söndag för igår spelade The xx på Berns och yes mam, jag var en av de lyckliga. Och jag säger ju bara det: de är så jävla bra på att vara snygga. Snygga live, snygga gitarrer, snyggt allt. Min redaktör som var sällskapet för kvällen jämförde giget med när han såg New Order och Cocteau Twins i början på 80-talet, någonstans i "närheten av Kungsträdgården". SAMMA episka feeling, så awesome var det.

JESSIE WARE - SOMETHING INSIDE

För oss med "stora bröstkorgar".

Det slog mig att det är september nu. Om två veckor är det ett år sedan. Jag sörjer inte ett dugg, ändå har tiden gått från att stå still till att rusa förbi. Livet.

Jag minns inte mötet lika bra längre. Men det var en onsdag tror jag. En av förra årets sista riktigt varma dagar. Jag har mina svarta jeans på mig och en gråa hoodie från Adidas. Håret är uppsatt i en slarvig toffs. Jag har linser på mig för en gångsskull. Rött läppstift. Och min svarta, tunna kappa från Weekday. Två pennor och ett anteckningsblock. 28 sekunder in på vårt samtal och det är kört.

Och då kände jag inte ens honom. Det gjorde jag egentligen aldrig.

Utanför väntar min dåvarande pojkvän sen fem år tillbaka. Han känner mig utan och innantill. Han blir aldrig svartsjuk längre. Jag vet aldrig vad jag vill längre, så vi byter tunnelbana tre gånger innan jag hoppar in i en taxi på Fridhemsplan för att sedan hamna framför den andre i ungefär 60 minuter. Sen går jag. Somnar med ryggen vänd och skriver ett meddelande. Jag vill att han ska svara direkt, men hinner somna.

Dagen efter mår jag dåligt. Jag sitter på ett kontor på Wallingatan och är apatisk. Gör det jag ska, för att sedan träffa två klasskamrater på ett fik. Vi ska prata grupparbete. Det är första gången på hela dagen som jag är ute bland folk. Utanför ser jag minst tjugo stycken som skulle kunna vara honom. Jag blir yr. Jag slåss med känslor jag aldrig haft förut. Håller handen för munnen och ursäktar mig. Säger att jag lovar att komplettera, samtidigt som någon säger att jag ser blek ut. En hand på min axel och jag går snabbt ut. Tittar på alla de ytterligare tjugo stycken som skulle kunna vara honom. Men han är inte här, han är på andra sidan vattnet.

Min bästa kompis fyller 25 år. Hon säger att det är nu man är "twenty-something". Jag sitter i min pojkväns knä och dricker öl. Vi har trevligt. Han vill åka hem och mysa, jag säger okej. I hissen upp till vår lägenhet börjar något bubbla inom honom. Hos mig bubblar champagnen och innan jag ens har hunnit ta av mig skorna i hallen säger jag:

"Jag vill inte mer. Jag vill göra slut."

Slut gör vi, men jag vaknar med ett tryck över bröstet och ryggen dagen efter. Dessa jävla känslor, hur jag hela tiden pendlar. Det är den enda dagen jag gråter över vårt förhållande. Lyfter finger åt honom och säger att han får inte gråta, han ska inte gråta. Om han ska gråta får han gå ut för jag vill inte höra. Lägenheten är 44 kvm och jag ligger i badkaret och ringer till vänner jag inte ens visste att jag hade. Några dagar senare flyttar jag till ett rum på Östermalm. Tillbringar mina dagar med den som är roten till allting. På kvällarna lyder jag hans order att gå ut och träffa någon annan. Vi båda vet ju att det inte funkar, vi vet inte vad det är men vi vet att det inte går. Ringer min bästis som är "twenty-something" och vi går ut. Nästan varje dag. Hon säger att man aldrig vet hur kvällen slutar.

Jag träffar den senaste på ett klassdisko. 

Samtidigt som vintern är mild, har han sommar på andra sidan. Jag går igenom två uppbrott - ett verkligt, fem år gammalt, som jag inte sörjer men som jag saknar. Ett annat som aldrig ens börjar, men som lovar mig så mycket "Berlin. Paris. Stockholm, anywhere, I just want to see you again" att jag sörjer. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Tänker ut ett nytt liv, tänker att det bara är en flygbiljett bort. Längtar till våren. Längtar tills mitt liv ska börja.

Men nä. Det leder ingen vart, enbart frustation. Jag bråkar med alla. Med en orolig mamma och med honom. Ibland med vänner. Jag går runt och hatar världen, för att den är så jävla stor och rund. För alla världshaven. Men vi bråkar mest. Jag gråter aldrig, jag tycker inte att han är värd det. Men somnar alltid med ett tryck över bröstet. Sedan kommer julen och kulmen på alla känslor: jag säger att nu räcker det. Skär loss alla möjligheter. Känslorna lägger sig, men jag blir lat. Slutar att städa, plugga eller laga mat. Försöker anpassa mig till livet som singel.

Det går sådär. Jag träffar någon ny, någon som är varmare och närmare. Vi är ovana båda två, så vi låter det växa fram. Han säger fina saker till mig, han är försiktig. Han gör frukost till mig på nyårsdagen. Han står och gestikulerar när vi äter. Han frågar tusen saker och jag blir blyg. Det tar tre veckor och jag blir dödskär i honom. Några månader senare står vi i en annan hall, i hans hall. Samma gamla jag men med någon ny. Han säger att han vill bli min pojkvän. Han frågar om han får. Jag säger ja och tänker att vi kommer att få så söta barn ihop. Att nu är jag kär på riktigt.

Allt det andra var bara en ursäkt, en anledning för att göra slut med något gammalt. En spark i röven. En mellanlandning.

Baby, I'm home.

SKY FERREIRA FEATURING BLOOD ORANGE - EVERYTHING IS EMBARRASSING

Trägården ikväll.

World Tour spelar live. Några från Hybris spelar skivor.

Jag vänder plattor och spelar bara det bästa från det bästa.

Gratis, thank god. Så alla ni som ännu inte fått CSN (hej!) - KOM.

RICK ASTLEY - NEVER GONNA GIVE YOU UP (DROP OUT ORCHESTRA DUB)

0812.

Nu bör veta vid det här laget att jag är värsta fangirlen när det kommer till Bloc Party. I dagarna (lol, förra veckan) släppte killarna sitt fjärde album och för att fira deras återkomst - hurra! - så tänkte jag lista bandets bästa 20 låtar enligt, ni gissade rätt, MIG. Misstycker ni, var goda att diskutera i små grupper.

15. THIS MODERN LOVE (SILENT ALARM)
"You told me you wanted to eat up my sadness
Well jump on, enjoy, you can gorge away
You told me you wanted to eat up my sadness
Jump right
Baby, you've got to be more discerning
I've never known what's good for me
Baby, you've got to be more demanding
Jump left"

14. VISION OF HEAVEN (B-SIDA)
"These days I just want to be alone"

13. YOUR VISITS ARE GETTING SHORTER (BONUSSPÅR PÅ INTIMACY)
"Boys on your left side, boys on your right 
Boys by your locker who'll do anything you ask"

12. BETTER THAN HEAVEN (INTIMACY)
"You get sadder the smarter you get
And it's a bore"

11. WAITING FOR THE 7.18 (A WEEKEND IN THE CITY)
"January is endless"

10. SO HERE WE ARE (SILENT ALARM)
"I really tried to do what you wanted
It all went wrong again"

9. SUNDAY (A WEEKEND IN THE CITY)
"With you I am calm
A pearl in your oyster
Head on my chest and a silent smile, a private kind of happiness
You see giant proclamations are all very well
But our love is louder than words"

8. SONG FOR CLAY (DISAPPEAR HERE) (A WEEKEND IN THE CITY)
"So I enjoyed and I devoured
Flesh and wine and luxury
But in my heart,
I am lukewarm;
Nothing ever really touches me"

7. SIGNS (AKUSTISK VERSION)
"I believe in anything that brings you back home to me"

6. SKELETON (LITTLE THOUGHTS EP)
"You take the fun out of me"

5. ION SQUARE (INTIMACY)
"I carry your heart here with me
I carry it in my heart
I carry your heart with me
I carry it in my heart"

4. FLUX (BONUSSPÅR PÅ A WEEKEND IN THE CITY)
"When you shouted at me 
I saw my father in the second grade
Concerned and kind 
But yet unable to reach me"

3. ONE MORE CHANCE (SINGEL)
"These hands will become unwrapped
You love their touch again"

2. THE HEALING (FOUR)
"Go easy, just be
As life gets longer
Got all the time you need
Stay with me my dear
As life gets harder
Whatever strikes, you’ll heal
You will heal"

1. TWO MORE YEARS (BONUSSPÅR PÅ SILENT ALARM)*
"And we cover our lies with handshakes and smiles
And we try to remember our alibis
We tell lies to our parents, who hide in their rooms
We bury our secrets in the garden
Of course we could never make this love last
I said of course we could never make this love last
The only love we know is love for ourselves
We bury our secrets in the garden"

*Jag fattade inte låtens storhet förrän jag gick i ettan på gymnasiet. Nydumpad och fett less på plugget intalade jag mig själv att det bara var TVÅ ÅR KVAR. Och så ba insåg jag hur passande just den här låten var, för det där break-up:et (som jag så lol, typ grät över i tre dagar och sen kom över as usuals) och mitt liv just då in general. Minns också när jag fetkuggade på ett av matte a-proven i plugget. Jag hade inte pluggat (surprise) och hatade, verkligen hatade matte, så istället gick jag all indie på provet och skrev "you don't need to find answers for questions never asked of you" på vartenda svar. Istället för smarta uträkningar. Smart. Men jag tyckte att det passade då. Dock är bästa raden i hela låten faktiskt "this pain won't last forever" pga så himla sant. Det gör den inte, aldrig någonsin. Och det påminner jag alltid mig själv om. Så säg efter mig: THIS. PAIN. WON'T. LAST. FOREVER.

THEME PARK - JAMAICA

Hej bloggy, hälsa på mina nya favoriter. Hej då.

PS. Visst känns den HÄR versionen ÄNNU MER disco? DS.