Jag fick ett pressmeddelande gällande Ellie Gouldings nya skiva, där hon beskriver den som en slags bearbetning från ett gammalt break-up (hon är ju lycklig med Skrillex nu obvioulsy). Ellie säger dock att det är INTE vad hon ville göra egentligen, hon ville göra en helt annan platta. Ungefär samma sak sa Jens Lekman när jag träffade honom, han ville inte göra en platta baserad på hans uppbrott men hur mycket han än försökte komma undan från det, så drog det honom bara närmre - och ta-da, en break-up skiva it is.
Ungefär så (för att ej jämföra mig med de GENIER musiker är) känner jag med den här bloggen. Jag hade så stora planer med den, idéer och andra tankar. Men så hände det ju något, jag träffade en ny, jag bröt upp ett (fem år!) gammalt förhållande, det funkade inte riktigt med den nya, blev ledsen, träffade någon ny, blev glad. Och allt har hamnat HÄR. Det var inte riktigt vad... jag... hade in mind. Ärligt talat, ibland skäms jag lite. En del frågar fortfarande hur jag mår, jag mår bra, thank you very much. Samtidigt så tänker jag att jag ändå är rätt tuff och cool som har låtit alla er smyga så nära inpå mina känslor. Men framförallt, på riktigt alltså, så gillar jag tanken att en del av er faktiskt har funnit tröst här. Det slår fan allt.
Så varför hejdå? Tja, jag känner mig rätt klar här va? Den här bloggen har gjort sitt, även om det inte riktigt var vad jag planerade... men, den är klar. Så vi avlivar den snabbt och smärtfritt. Jag försvinner inte helt dock, ni kan fortfarande läsa mina intervjuer och recensioner i tidningen. För er som gillar den mer privata/blödiga delen av mig så finns jag på Twitty också. Ni som delar min helgrymma (såklart) musiksmak, ni kan följa mig här och här. Ni som vill skicka kärleksbrev kan mejla mig på holly.astera@nojesguiden.
Slutligen tre saker:
1. Några har frågat om jag är judinna och till min stora besvikelse så: nä. Titulerar mig som poser-jew pga önsketänkande. Är döpt katolik, men troende? Nja. På min dödsbädd kanske.
2. Min septemberlista vill ni kanske lyssna på?
3. Mitt namn... Jag heter egentligen Astera. Men när jag var tonåring (och led av grava svartskalle-komplex) så läste jag den här boken av (surprise!) Britney Spears och hennes morsa. Den heter A Mother's Gift och handlar om en all time supercute American girl som vill make it big som popstjärna. Vad heter hon? Gissa. HOLLY. Så jag tog det namnet eftersom jag var helt säker på att jag skulle bli en popstjärna i Britney-kaliber (lol) och eftersom mamma inte riktigt godkände Britney som tilltalsnamn. Så jag hette Holly (på riktigt, via papper från Skatteverket osv) från 13-19 års ålder. Sen bytte jag tillbaks, lagom tills jag skulle flytta till Stockholm. Jag tänkte väl att jag skulle ha en nystart (har haft 53045803485093 sådana but still). Men vad råkar jag göra när jag börjar på American Apparel samma vecka som jag flyttar upp? "Hej, jag heter HOLL... ASTERA" "Ast...? Hur stavas det? Astiria?" "........*minns helt plötsligt varför jag bytte namn pga. ingen kan stava till blattenamn*" "???" "HOLLY... vi säger Holly."
Kort sagt: alla som kallar mig för Astera kommer lite närmare den jag egentligen är... och lite längre bort från mitt popstjärne-alter-ego *djupt avslut*
BYE BYE BLOGGY!








