Jag lovade att börja med den här serien när jag skrev mitt inlägg om dubplates i "Dancehallens ABC". Nu är tiden här, för att främja den svenska soundsysystemkulturen, och presntera dubplaten som fenomen för er läsare börjar äntligen "Svenska dubplateakademien". En presentation av den unika, skräddarsydda låtskatt som finns ute hos våra svenska soundsystems runtom landet. Först ut är Stereo Steppers från Stockholm/Falun.

Om Dubplaten:

"Vi gillar sångare, speciellt duktiga sådana. Luciano är en av de grymmaste sångarna inom reggae som finns, och dessutom en av de sångare som är otroligt duktig på att sjunga in dubplates av hög kvalitet och tar sitt jobb på fullaste allvar samt lägger ner hela sin själ och engagemang i jobbet. Denna dag var han på topphumör i studion och hälsade oss med kramar och välsignelser. Han var så glad att han 1:37 in i låten börjar deejaya (!).

Originallåten "Ulterior Motive" ligger på en xterminator-producerad, ganska skrammlig version av John Holts "Stealing Stealing"-rytm och när är vi ska till att voica dubplates försöker vi oftast att göra dubplaten lite egen så att den ska passa vårt sound mer, och i den mån det går, byta till en annan rytm för att det ska kännas roligare att spela den och göra det tydligare för folk att det är en dubplate som spelas och inte en vanlig 45:a. Inför den här dubplaten valde vi att spela in Luciano över en hårdare Black Scorpio-producerad version av "Stealing Stealing"-rytmen. Älskar trycket i rytmen, och krigstrumpeten i början som låter som en kalle anka-trumpet från en tecknad film om amerkanska inbördeskriget är obeskrivligt grym!

Efter vi spelat in våra dubplates så tog vi en bild utanför studion. Notera stubben som Luciano vilar foten på, han upptäckte den på andra sidan innergården och kånkade och släpade den över hela innergården för att bilden skulle bli lite mer "Rootsig". Älska dedikerat folk!"

Faktaruta:

• Sound: Stereo Steppers
• Medlemmar: Oskadus (selector) & Joey (Mc)
• Startat: 2003 i Falun.
• Baserade: I Stockholm
• Stil: Juggling & Clash

Spotifylänk / Youtubelänk till originallåten

/H

Min twitterfeed svämmade imorse över av ilska över att någon som heter Bengt har skrivit någonting någonstans. Visade sig vara det här, och det handlar om yahni kultur och skit. Det tog mig tre scrolltag att bläddra ner till botten av texten, och på vägen dit skymtade jag "kulturvänstern" och "Slussens ombyggnad", vilket styrkte min misstanke att vad det än han må prata om så rör det varken mig, eller någon annan i min löneklass i ryggen. Det är inte min "kultur", jag vill inte att det ska vara min "kultur", och hur mycket jag än vill så kommer det aldrig bli min "kultur", vare sig den är blå, röd, gul eller bajsbrun. Med det sagt bjuder jag på en peppande Sizzla-sång.

/H

Det nya årets första måndag, och första blogginlägg. Det gäller att vara varsam när man sätter tonen, eller lovar någonting, för det finns folk som kan ta en på orden och bli besvikna när man inte gör som man säger. Jag vill i alla fall inbilla mig det. Därför tänker jag bara lova en sak, jag kommer dock till det senare. 

2012 kunde inte ha börjat sämre. Jag pratar förstås om den femtonårige pojken som blev mördad på Rosengård i Malmö. Mitt i alla nyårssmällare gick någon fram till honom, och sköt honom flera gånger, i huvudet. Jag vill att du som läser tar en stund nu, lyfter blicken från skärmen, tar ett djupt andetag. Pojke. 15 år. Skjuten avsiktligen i huvudet. Upprepade gånger. I ditt land. Under dina folkvaldas styre. Med polis som får sin lön från dina skattepengar. I en annan tid kunde det där ha varit jag. Det kunde ha varit min lillebror. Det kunde ha varit du. Men nu ville det sig så att det var några bum ass shonnar som inte hade steppat upp sit storebrorsgame, några bum ass föräldrar som misslyckades med sin uppgift, och ett bum ass samhälle som är upplagt för att det här ska hända. Att en femtonåring ska, för det första, hamna i en situation där han anser att det inte finns någon framtid för honom. När jag var "ung och vild" hade jag alltid någonstans i bakhuvudet att nästa joint kan bli min sista, och att jag en dag måste växa upp. De som trampar snett idag verkar inte tänka så. De är fler, och de trampar hårdare och snedare. De lever enbart för idag, och de ser ingen framtid i den här världen. För det andra, ingen femtonåring ska behöva ha beväpnade fiender som är villiga att släcka hans liv på grund av... På grund av vad? Vad i HELVETE kan det vara? En platta hasch? Några tusenlappar? Ett din-mamma-skämt?! Bara tanken får det att isa i hela min kropp. Att det i min omedelbara närhet finns beväpnade barn, utan framtidstro och kort stubin. Att de är reddo att sätta pistolen till huvudet på någon och trycka av. Att vi har skapat den här världen. 

Därför är mitt nyårslöfte simpelt. Jag ska ägna hela 2012 åt att sprida VIBES och POSITIVITET i alla sammanhang där jag förekommer. Jag, och alla vi som har valt den här subkulturen har ett ansvar. Vi är rub-a-dub soldater. Vi kunde ha valt att vara hiphopare, housemänniskor, hårdrockare - ja vad som helst. Men vi valde reggae. Vi valde slö, karribisk musik med kärleksbudskap. Jag vet att jag låter som en trött klyscha, och det må så vara, men alla ni som läser, och som är reggaedudes i min ålder TÄNK EFTER. Hur många av er har en lärarexamen? Hur många av er känner inte KÄRLEKEN när ni hör en fet Dennis Brown eller varför inte Bob Marley? För vare sig ni vill det eller inte "THERE'S A NATURAL MYSTIC BLOWING THROUGH THE AIR" och det är vårt ansvar att se till att alla tar del av det. Nu! Idag! För som ni ser så finns det kids därute som inte tror att det finns någon morgondag.

Med det löftet och den här låten börjar jag mitt 2012 

Och som en extra bonus, em mix med Will Jam från Million Vibes med förra årets bästa one drops. 

Million Vibes - Keeping It Real (Mixed by Will-Jam & Phantom) by MillionVibes

/H

Ikväll firar vi ut året då Socialdemokratin på riktigt lämnade folkhemet till sina boendes öde, och när eetweeten blev den nya statusmarkören som skilde agnarna från vetet. Imorgon bitti kommer en stor del av er att gå skamgång tillbaka till era hem, eller behöva bedöva bruset av verkligheten med annat ljud. Därför kommer jag med en extrainsatt mixtape rundown som ska hjälpa er med just detta. Ni får het enkelt ett par rykande färska mixar att sparka ut det gamla och sparka in det nya året med. 

Million Vibes - Run Di Place From 12 To 12 (Mixed by Belly) by MillionVibes

Igår fick jag den här postad på min facebookvägg. Förlåt! Jag har timeline nu. Jag vik den postad på min TIMELINE! Ena åttondelen (är de sju, åtta eller nio? jag bestämmer åtta för tillfället, nån får gärna korrigera mig) av Skånes -om inte Sveriges- djupaste dubplatelåda, Million Vibes - DJ Belly har livemixat ihop några av årets fetaste dancehallsinglar. Så enkelt, så effektivt. 

The youth them hungry mixtape by Wolverine Hi Fi

Den andra mixen i denna sammanfattning kan även innebära det andra faktafelet. Wolverine HiFi från Östersund (???!!!? Choppa, du glömde skriva faktaruta till er presentation i Dubplateakademien) har gjort en mix med en timme digital reggae och dancehall från 80- och 90-talet. Inget så syntetiskt har någonsin låtit så svängigt! 

Odiggity - Let's Get Ravey Vol. 6 by Odiggity

DJ Odiggity, har förutom att vara en av medlemmarna i eminenta Rough Lynx sound i princip ensam axlat bördan som förkämpe för UK Funky i Sverige. Det här är den sjätte installationen i hans mixtapeserie "Let's get ravey" och vi hoppas på sex till 2012. Om ni följer länken till hans soundcloud kan ni hitta en massa av hans egna produktioner. Gilalr ni det ni hör, gå in och köp på iTunes och stöd vår Funky-riddare!

DJ Youthman - Rodeo Mixtape 2007 by yallknowitshaso

Veckans klassiker är DJ Youthmans Rodeo-mixtape som gjordes på beställning av Johanna Karlsson till Rodeo.net på hösten 2007. Vi hade precis satt igång Boom Wah Dis, och genom olika omständigheter hamnade Youthman som redaktör på det väldigt kortlivade inslaget "Veckans Jamaicasingel" på Rodeo.net. Den här mixen var någon slags sammanfattning av reggae- och dancehallåret som hade gått. Det lanserade Youthman som DJ på en större arena och Boom Wah Dis till ett respektabelt internetfenomen. Men framför allt så innehåller mixen nåra feta chunes, varav många blec klassiker och står sig på dansgolv och i mp3spelare än idag. Jag har haft många som har frågat mig om den här mixen, och jag är ytterst glad att äntligen kunna dela med mig av den. Varsågoda!

Bonus: Om Unit - XLR8R Podcast 227 Jag har ingen aning om vad det här är för något, men det är jävligt bra! 

/H

Jag ogillar årsbästalistor mest för att jag är lat. Jag orkar inte minnas musiken jag har konsumerat under året, mest för att den ofta kommer i singelformat, och det kommer så mycket av den. Men eftersom jag har en roll att spela i det svenska medialandskapet (skitlöjligt, jag vet, men det är så) så känner jag att jag måsta dra ihop vad jag har lyssnat mest på från det här året. Jag har därför gjort en Spotifylista, men de 102 bästa dancehall- och reggaelåtarna från 2011, samt en youtubeplaylist, med någon slags top 20, utan inbördes ordning filtrerad från de 102 på Spotify-listan. 2011 har varit ett bra dancehallår, men har efter sommaren dominerats av glättiga, somriga produktioner (en bieffekt av Vybz Kartels hit "Summertime"). Det jag vill höra mer av 2012 är: kvalitativ  one drop (både roots och lovers), och mera skeletala, rytmiska och basiga rytmer, typ som de gjordes anno 2000. Annars är jag rätt nöjd med hur saker och ting ser ut.

Y'all Know It's Haso: Årsbästalistan 2011 (SPOTIFY)

/H

SAFARi SOUND X PETTER X RED STRiPE PRESENTS: A REGGAE CHRiSTMAS by safarisound

Det är the jolly season, och våra vänner i Safari Sound har gjort ett mixtape med enbart reggae-jullåtar. Alla hitsen är med! För tracklist, följ länken till mixen. 

Jag har inte lyssnat på så jättemycket mixar från soundcloud den senaste veckan. Dock har det blivit en del Rinse, och nedan följer ett urval:

Roska från den 6:e december. (UK funky, blandad bas, garage och house)

Four Tet från den 6:e december (Post-allting-step-knaster)

T. Williams från den 8:e december (UK funky, och ganska straight forward house)

The Heatwave från den 11:e december (Dancehall, funky bashment, UK funky)

Marcus Nasty från den 14:e december (Kungen av funky)

/H

Min gårdag. Längtar redan tillbaks till den, synd att tiden envisas emd att gå framåt. 

/H

 
Ice Anastacia, det närmaste vi kommer till dancehall i Rise Up

DISCLAIMER: Kritiken jag kommer att rikta mot filmen Rise Up betyder inte att jag inte vill att ni ska gå och se den. Stöd Filmklubben Topper och se filmen, det är precis sådant här som gör att vår grej blir större och bättre accepterad. 

När Marcia Griffiths intervjuades för SVT-programmet Pappas Kappsäck sa hon med besviken min "After we woke up [efter sorgen över Bob Marleys död] everywhere was this... Hardcore dancehall". Klipp. Ridå. Den västerländska mediaskildringen av jamaicansk musik har genomgående lidit av den peace-and-love reggae som den lärde sig älska och exotifiera i slutet av 70-talet. "Det är så hårt på jamaica, men folk somt tror på fred och kärlek gör storslagen musik där - kolla!" Rise Up är inget undantag. 

Mitt i filmen kände jag ett starkt behov av att veta om den som gjorde filmen var vit. Visade sig att han var det. I en recension av filmen i The Guardian framkommer det att hans reggaekundkap innan han gjorde filmen var begränsad till Bob Marley. Huruvida det är sant eller inte är jag inte särskilt intresserad av, men det här uttalandet i regissörens bio, taget från filmens officiella hemsida säger egentligen mer än något annat: "It is his work on RiseUp that reflects Luciano’s passion for beauty and the celebration of life, as seen through the lives of other passionate artists as himself." Nåväl. 

Filmen skildrar tre musikakter, från tre olika skikt av det jamaicanska samhället, och deras strävan att "rise up", att leva drömmen och leva av sin musik på heltid. Först har vi rastamannen Turbulence, han är en omvänd gangster, som från Hungry Towns slum försöker erövra världen med sitt postivia budskap. Han kämpar länge och hårt, men trots att ha turnerat i Europa med Sizzla uteblir erkännandet hemma på Ön. Vi har Kemoy, en oskyldig bondflicka som sjunger på fritiden, men råkar ha en enastående röst. Om drömmen att "rise up" är hennes, eller hennes pushiga kusins får vi aldrig veta i filmen, men hon får sångcoachning, och får träffa Sly & Robbie för att spela in en låt med dem. Hennes blyghet, naivitet och oskuld bokstavligen vadderar hennes person, och ställer till det för henne på vägen. Sedan har vi Ice Anastacia, som jag fortfarande inte riktigt vet om de är en grupp eller en enskild person. Fokuspersonen är i alla fall Ice, en bortskämd uptownunge, som sportar ett svårt ghettokomplex, och vars två sidekicks är livs levande parodier på en wigger, och en misslyckad dancehalldeejay. Ice gör lättsam island pop och dancehall, och är den enda representanten för den sortens dancehallkultur som har varit Öns musikaliska huvudexport de senaste 20 åren. 

Skildringarna ev de tre är precis så klyschiga som man kan förvänta sig: Turbulence är en ödmjuk, framåtsträvande, rättfärdig artist. Kemoy är realistiskt marginaliserad som de flesta kvinnor har oturen att bli inom den jamaicanska musikscenen. Ice är rätt ut vidrig, pårökt, osympatisk och ett offer för sina egna vanföreställningar som finansieras av pappa. Turbulence är reggae, Kemoy är soul, Ice är dancehall. Turbulence kämpar i åratal från ghettot tills hans ansikte målas upp på väggen bland de stora och han får sin hit, medan Ice köper till sig scentid på Sumfest. De får i filmen representera den goda rättfärdiga reggaen och den onda, materialistiska dancehallen. Det goda segrar, fröstås, medan det onda får krypa hem med en desillusionerad svans mellan benen. 

Det är så här det brukar vara när vitingar ska konsumera, och sedan i sin tur skildra jamaicansk populärkultur. Att det på varje Ice Anastacia går fem Aidonias är ingenting man talar om, för att man är rädd att titta åt det hållet. Det är geggigt, smutsigt och svårt att begripa. Danchellen i sin riktiga form skymtar till ett par gånger i filmen, men filmaren går aldrig på djupet. Om han är ointresserad eller rädd framgår aldrig, men det vi blir lämnade med är en fortsatt bild av att musik från jamaica är rasta, peace & love och oljefat. Och så är det ju bevisligen inte. 

/H

Den prdagogiska genomgången av dancehallalfabetet fortsätter, denna vecka har vi kommit till bokstaven D, och D står för dubplate. Återigen tack till Oskar "Oskadus" Kullander för att han har varit mitt bollplank även i detta inlägg.

Dubplate, eller som det egentligen heter "dubplate special", är en av de mest fundamentala byggstenarna av dancehall- och soundsystemkulturen. Men dubplaten har inte alltid varit det den är idag, dess historia börjar, som så mycket annat, i dancehallens neofili, exklusivitetshets och viljan att vara först med det senaste. Dubplaten har inte bara förändrat sättet som musik konsumeras i dancehallen, soundsystemkulturen smittade av sig - främst på den brittiska dansmusikscenen. Den har även bidragit till ett parallellt universum av musik, en unik, skräddarsydd låtskatt där varje soundsystem bidrar. Men allt började för länge sedan, när det var bråttom att få ut musiken till dancehallen.

Jimmy Cliff: En soundboys Heliga Graal?

Dubplaten är i rent teknisk bemärkelse en testpress av en låt på en acetatskiva. Den används för att testa ljudet av en låt i vanliga hifi-högtalare innan den mastras och till slut pressas på vinyl. I dancehallens linda började producenter, som ofta var soundsystemägare, att testspela sina dubplates inför publik samma kväll som acetaten graverades. Funkade dubplaten på publiken gick man vidare till mastring och press, om inte kinde det i värsta fall innebära slutet av en karriär för någon hoppfull artist. Var idén till dubplate specials kom ifrån har varken jag eller Oskar lyckats lista ut till hundra procent, men ett rykte gör gällande att det var producenten King Tubby som lät introt - när sångarna testade mikrofonen, och ofta sjöng King Tubbys namn - graveras in på acetatskivan. Resten är, som man säger, historia. Någonstans längs vägen slutade soundsystems vara producenter, men viljan att få en artist att sjunga om ens sound fanns kvar - i skrytsyfte, och man började betala artister att göra om befintliga låtar till hyllningar till det egna soundet. Som allt annat inom den testosterondrivna dancehallen urartade det hela till en tävling, och den som hade flest, dyrast och exklusivast dubplates vann. Inte alltid, men ofta. Jimmy Cliff, på bilden ovan,sägs ha spelat in TRE dubplates under hela sin karriär. Två till japanska Mighty Crown, och ett till jamaicanska Silverhawk Sound. Om de är bra? Därom tvistar de lärde.

Innehållet på en dubplate special, är oftast en befintlig låt av en reggae- eller dancehallartist, där texten är omgjord för att framhäva det egna soundet. Vad gör en bra dubplate? Det finns ett antal faktorer till detta, och den främsta är artistens storhet, och framförallt skicklighet i att spela dubplates. Den störste artisten behöver definitivt inte vara den bäste att ha på dubplate, Vybz Kartel, till exempel, är allmänt känd i soundbusiness som en värdelös dubplateartist. Han är ofta slarvig och oengagerad, och ljudet på hans dubs är ofta dåligt. I en clash står inte en Kartel-dubplate högt i kurs. En som å andra sidan har ett väldigt gott rykte om sig är Shabba Ranks, han är även en av de dyraste att anlita för inspelning av dubplates. Å andra sidan brister han väldigt sällan i kvalité och utförande. Vad det kostar att spela in en dubplate varierar, från artist till artist och vem som beställer jobbet. Ett sound från Norrköping kanske får betala ett par tusen dollar för en dubplate med en känd artist, medan någon som David Rodigan får dubplates, på grund av sin höga status inom soundsystem- och dancehallkulturen. Dubplate sepcial ska inte heller förväxlas med det näsbesläktade "custom". En custom är en helt och hållet specialgjord låt från en artist till ett sound. Dessa görs ofta inför clash, där artisten i fråga kallar ut de andra i tävlingen. Det finns även soundsystem som spelar in customs helt i jugglingsyfte, det vill säga en specialgjord låt som ingen annan har som de spelar i sina dj-set.

Textmässigt är dubplates gjorda för skryt. Sounds väljer olika sorters låtar att göra dubplates av, beroende på vilken effekt de vill uppnå. De flesta texter som skrivs till dubplates påpekar det egna soundets förträfflighet och överlägsenhet till andra sounds. Så kallade "soundkilling lyrics" är de vanligaste, där artisten i fråga gör en stor grej av att soundet ska döda alla andra sounds (musikaliskt, alltså, med sina hårda bubplates). Men det finns även de där soundet framhålls i positiv dager, fast i andra sammanhang. Dessa brukar vara de resterande tre av dancehallens föra element: ganja, gyals eller förmågan att få igång festen. I min mening är en kombination av dessa fyra vad som gör en bra dubplate, men jag kan nöja mig med ett i taget också.

En känslig aspekt av att spela in dubplates är att blanda in andra musikgenrer i ekvationen. Hiphop och RNB ligger närmast dancehallen, och dessa utnyttjas mest. Hiphopdubplaten anses vara något mycket fult av dancehallpuritaner, men det finns exempel på när det har lyckats. Safari Sounds dubplate på Petters "Mikrofonkåt" är ett exempel på detta. Det mest bisarra exemplet på dubplate i Sverige är nog Topaz Sounds Carola-dubplate. Ja, du läste rätt. Carola har spelat in en dubplate på "Främling" till Topaz Sound. Apropå andra musikgenrer är dubplaten inte enbart begränsad till dancehall och reggae. Den brittiska dansmusikscenen är en flitig dubplatefabrik. Där å andra sidan handlar det inte så mycket om text, utan där tweakar producenterna istället produktionen efter den dj som de vill sälja/ge dubplaten till. Hela jungle-scenen på 90-talet byggde i stort på dubplates, och idag ser vi samma slags mönster i UK funky-scenen. Även en del grime-artister gör dubplates till djs.

Men inget av det här är i grund och botten viktigt. Dubplates främsta egenskap är inte enbart ett verktyg för egoboost för soundboys. Ett soundsystem skapar sin identitet genom sina dubplates. Man väljer sina favoritartister, och sina favoritrytmer. Man betalar dyra pengar för att få det gjort, och det finns aldrig någon garanti på att det blir bra. Dubplates är ingen lönsam affär för soundsystemen, de är de yttersta beviset på kärlek för musiken hos ett gäng nördar. Och framför allt, man skapar något nytt, från två befintliga bitar dyker det upp en tredje bit, som i sina bästa stunder är kulturgärning omöjlig att genomföra i något annat sammanhang. Som att göra ett eget kollage av Van Gogh och Banksy. Genom att till exempel spela in duplates på moderna låtar med nutida artiester, på klassiska produktioner odödligör man sina favoriter, och skapar en unik låtskatt som inte finns någon annastans än i dancehallen.

Länk: Sökningen "Dubplate mix" på Reggaetapes. Nog med dubplatemixar för den intresserade.

PS:
Eftersom jag ser mig själv som en kurator av den svenska soundsystemkulturen påbörjar jag en ny bloggserie imorgon, jämte "Dancehallens A-B-C". Den ska heta "Svenska Dubplateakademien" och gå ut på att svenska soundsystems skickar dubplates till mig, tillsammans med en beskrivning som jag sedan lägegr upp på bloggen. Vi sitter på en fantastisk dubplateskatt i sverige, det är sybd att låta den sitta och dra på seratodatorer och raspiga acetat här och var. Driver du ett soundsystem i Sverige? Spelar ni in dubplates? Maila mig ditt bidrag på hasan.ramic@nojesguiden.se tillsammans med en bild på ditt sound samt en beskrivning av dubplaten, hur ni tänkte och hur den kom till så har jag med den i Svenska Dubplateakademien".
DS

/H