Lejonhjärta - En elogi över ett bloggkadaver

Hasan Ramic 21:14 4 Aug 2012

Det var någon gång för två veckor sedan jag hörde talas om det först. Att Snoop Doggs begynnande galenskap på instagram var en del av ett större projekt där Snoop skulle skaka av sig sitt gamla totemdjue "Dogg" och anamma det mer rastafarianska "Lion". Allt detta hade inte berört mig så mycket, då jag slutade aktivt lyssna på snoop för ca 15 år sedan, om det inte hade varit för att Snoop - i kombination med sin förvandling till ett lejon - släppte en reggaelåt. Jag vägrade undersöka saken närmare, i tron om att det var ett skämt, men till slut trängde sig verkligheten på och jag blev tvungen att lyssna.  

Ja... Vad ska man säga... Allt andas av galenskapindränkt medelålderskris uppburen av ja-sägarstyltor. Snoop har tagit hjälp av Major Lazer för att klippa ut en bit ur en nyinspelning av Stranger Coles och Ken Boothes skaklassiker "Artibella". Han sjung-pratar fake-patois om något som i hans egna hjärna säkert är jätteviktigt, men jag helt ärligt har väldigt svårt att dechiffrera. Till råga på allt bäddar samplingen av just den här versionen av "Atribella" för en intressant upphovsrättshärva - som Skinny gjorde mig uppmärksam på. När den här låten spelades in på nytt togs Stranger Cole ut ur ekvationen, och rättigheterna tillhör därmed på sätt och vis Ken Boothe. Men eftersom låten kan ses som en "cover" så har Studio One rätt till årminstone en del av ersättningen. Vilket gör att pengarna i slutändan kommer hamna i Coxone Dodds dödsbo. Om det nu blir några pengar. 

Det är situationer som denna som gjorde att jag började skriva den här bloggen till att börja med. När den västerländska popen blint våldför sig på karribisk musik, i jakt på någon slags äkthet slår det helt fel nio gånger av tio. När jag började blogga på Nöjesguiden var premissen inte enbart att jag skulle blogga om dancehall och reggae - men att allt skulle genomsyras av min kärlek till det. Därför var mitt enda krav att min header skulle vara i den jamaicanska flaggans färger. Jag skulle blogga om allt, men när jag väl skulle blogga om dancehall och reggae skulle det ske rättvist, och i ett popkulturellt kontext som den musiken förtjänar. Och där föll det - jag tog mig an ett journalistiskt uppdrag utan att veta om det. Och visst - mycket av det jag har skrivit här är jag stolt över - men det finns massor som jag inte har skrivit, som jag BORDE ha skrivit. Men jag är helt enkelt för lat och för rädd för att inte göra det rättvisa. 

Därför känns Snoop Lions ankomst som en perfekt tidpunkt för mig att sätta stopp för den här bloggen. Ytterligare en instans när karribisk musik får existera i populärkulturen på helt fel villkor. Ytterligare en gång missbrukas rastafari-estetiken på ett sätt så att allt till slut framstår som en scen ur Cool Runnings. Det ultimata kvittot att reggae och dancehallkultur existerar i populärkulturen på populärkulturens villkor - som en skämtsam, pårökt pseudoandlig comic relief. Inget allvarligt. Och det är väl på sätt och vis en ganska träffande parallell för min bloggs existens på Nöjesguiden. Jag fick en chans att representera reggae och dancehall i en bredare popkulturell kontext på mina egna villkor, men jag gav efter - jag veknade och försökte tilltala Nöjesguidenläsaren. Därav all ängslan, därav dålig produktionstakt, därav den här bloggens död. 

Jag vill tacka Margret, Amat och Parisa för attd e har gett mig chansen att göra det jag gjorde här på sajten, och nej, jag försvinner inte från Nöjesguiden. Jag blir kvar som film- och featureskribent i tidningen och som krönikör på webben. Jag tycker att den här publikationen är den bästa i sitt slag, och jag anser mig priviligerad att få arbeta med den. Men det har blivit dags att äntligen begrava Y'all Know It's Haso som blogg. Tack som fan för den här tiden, it's been real, bless up, och allt det där. Vi ses någon annanstans, någon annan gång. 

Tills dess håll till godo:

/H

Gilla:
upp
289 röster

Hasan Ramic

Prenumerera: RSS-flöde

Hasan kallas för "Haso" och är väldigt förtjust i färgglada saker, saker som smakar gott och saker med bas i.

Den här bloggen är ett kvitto på hans sökande efter en plats i världen och en ventil för eventuellt uppdämd frustration. 

Sugen på att RSS:a Hasans blogg? Klicka här!

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Arkiv

Visa hela arkivet eller…



"Räggy" som det heter på ren svenska

Hasan Ramic 14:51 9 Feb 2012

Igår publicerades en text jag skrev om varför man ska gilla Kapten Röd på PSL-bloggen. Det verkar fortfarande råda oklarheter om vad jag menade med den texten, så jag tar mig friheten att besvara några av kommentarerna här.

I början av min text använder jag en recension (kan man kalla det så?) av Kapten Röds album som Jan Gradvall hade skrivit till DI Weekend som avstamp till ett vidare resonemang till att Kapten Röds vinst på P3 Guld ses som en "mobilisering av sms-röster" än något som folk faktiskt gjorde för att de gillar vederbörande artist. Alltså man tar inte Kapten Röds musikaliska kvalitéer på allvar, utan tillskriver hans framgångar till vad som närmast ser ut att vara en konspiration mot god smak eller någonting. Vilket är bullshit. Jan Gradvall tolkade min användning av hans JÄTTEDÅLIGA recension som något slags påhopp och försvarade sig i kommentarerna med att han dels faktiskt gillar Kapten Röd (han gav albumet en trea) och att han har skrivit och bevakat reggae under en väldigt lång tid. Som exempel på detta drog han upp en konsertrecension av Buju Banton från 1996.

Fantastisk recension på alla sätt. Den får mig att önska att jag hade varit där och sett Buju på peaken av sin kreativitet och genomslagskraft. Enda kruxet är att jag vid det laget hade bott i Sverige i 4 år, och min familj hade fullt upp att få ihop ekonomin i Örebro för att jag skulle ta den lilla trippen till Stockholm och Gino och se det Jan såg. Även om jag hade kommit hit så hade jag inte blivit insläppt, jag var 16 år gammal. Jag VET MYCKET VÄL att Jan Gradvall inte är okunnig när det kommer till reggae, och det är inte vad den här texten handlar om. Den handlar om att svensk reggae aldrig får the benifit of the doubt. Han använder sitt medieutrymme för att påpeka att Kaptenen minsann har lyckats mobilisera SMS-röster, medan alla de kvinnliga artisterna som "borde ha vunnit" spöar honom i all annan statistik, som skivförsäljning, recensioner, youtube- och spotifyspelningar.

Oh word? Jan Gradvalls "recension" av Kapten Röds skiva kom i januari i år, medan skivan släpptes i juli förra året. Det är bara DN av de stora dag- och kvällstidningarna som har tagit i den, under HELA DET HALVÅR som den fanns ute. Ändå väljer man att ta upp den aspekten. Vidare, räknar man in antalet gjorda spelningar i Sverige? Nedladdning? Och i slutändan, vad spelar det här för roll? Veronica Maggio, Melissa Horn och Lykke Li är artister som ligger på majorbolag som har råd med PR-staber. Om det är så jävla viktigt att vinna P3 Guld kunde inte nån praktikant suttit och harvat på Facebook och "mobiliserat sms-röster"? Det enda det här visar, även om det är en "mobilisering av sms-röster" är att Kapten Röd har hängivna fans.

Jan Gradvalls behandling Kapten Röd är bara ett led i ett mycket större problem där svensk reggae inte tas på allvar. "Hans musik kan omöjligen ha gjort att han har vunnit den här tävlingen, han har mobiliserat 1% av den svenska befolningen att rösta på honom". Jag köper inte det.

/H

Gilla:
upp
57 röster

DANCEHALLENS A-B-C | G - GARGAMEL

Hasan Ramic 21:23 8 Feb 2012

Marc Anthony Myrie, även känd som Buju Banton eller Gargamel, är lite orättvist uppmärksammad för skandalen kring sin låt "Boom bye bye". YKIH väljer att lyfta fram det som gör Gargamel värdig till att vara bokstaven "G" i dancehallalfabetet.

I våras raljerade jag på Twitter om hur jag skulle skriva en roman som heter "Gargamels tystnad" om Buju blev fälld och fängslad under en längre tidsperiod. Då hade Buju Banton suttit häktad, åtalad för grovt narkotika- och vapenbrott, i närmare två år. Han hade i värsta fall en livsitid i fängelse att se fram emot. I somras kom domen. 11 års fängelse för Gargamel, och informatören som ledde honom in i fällan fick en belöning på $50 000.Under sin tid på fri fot (efter att Stephen Marley hade betalat lösen för honom) hann han bidra med en av förra årets bästa dancehall-låtar: Pedal Pusher. Sedan tystnade Gargamel. Och mitt skratt fastnade lite i halsen när jag ironiserade över min fiktiva roman. Det här innebär att en av de sista stora stjärnorna från den gamla skolans dancehall- och soundsystemkultur har blivit släckt. Men låt oss inte dväljas vid det. För trots dessa bistra fakta har Buju Banton givit oss ett livsverk av tidlös musik - något väldigt sällsynt i hans bransch. Och det är vad vi ska prata om i det här inlägget.

Buju Banton föddes i Salt Lane, Kingston 1973. Knappt elva år efter självständighetsförklaringen, och samma år som en Bob Marley släppte albumtrojkan African Herbsman, Burnin' och Catch A Fire och gick från att vara en ganska obskyr lokal akt till kungen av reggae. Buju var yngst av 15 barn, och enligt honom själv bodde de under hanska povra förhållanden. Hans smeknamn "Buju" betyder brödfrukt, och gavs till honom på grund av att han var ett knubbigt barn. "Banton" tog han senare efter sin förebild Burro Banton. I en intervju säger han: "Vårt skjul hade ett plåttak, och varje natt när soundsystemen spelade i området vibrerade taket. Jag visste redan då att jag ville vara en del av det där." Sagt och gjort, vid tolv års ålder började lille Gargamel hänga runt dancehallen och visa sina skickligheter på mikrofonen. Snart fann han sig i en inspelningsstudio och resten är, som man säger, historia.

Under de första åren på nittiotalet etablerade sig Buju snabbt som en av jamaicas största artister. Om inte den stösta. 1992 knäckte han Bob Marleys gamla rekord över flest listettor under ett år, han lyckades prångla ut en mängd singlar och sina två första album, "Stamina daddy" och "Mr Mention". Under den här tiden rörde sig Buju tematiskt i bekanta dancehallfarvatten. Texterna avhandlade sex, våld och andra aspekter av jamaicansk vardag. Men på sin majordebut "Voice of Jamaica" mognade Buju, och började skriva mer politiskt medvetna texter. Han skiftade fokus från gamla tidens slckness till orättvisor i samhället och en av albumets största singlar "Willy (Don't be silly)" var en kampanjlåt för att höja medvetenheten om AIDS-epidemin. Men det var inte förrän 1995 som Gargamel verkligen kom till sin rätt och skapade vad jag brukar kalla för "reggaefacit".

1993 miste artisterna Dirtsman och Pan Head livet i dödsskjutningar. Det våld som dancehalldeejays så idogt romantiserade hann ifatt dem, och blev ett ganska typiskt slut på en dancehall-karriär. Djupt rörd över sina vänners död skrev Buju Banton låten "Murderer" i vilken han förfäras över mekanismerna som leder en människa till att begå det ultimata brottet. Han konverterar till rastafarianism, och tonar ner ytterligare sin dancehallframtoning. Av 13 spår på albumet "Til shiloh" är endast tre av den slags studsiga dancehall som en gång i tiden hade gjort Buju till megastjärna. Resten av musiken varierar mellan introvert nyabinghi, klassisk rootsreggae och till och med ska. Buju gör även här några av sina bästa samarbeten med sångare, Garnett Silk och Wayne Wonder. Allting stämmer. Under en dryg timme tar buju ett tvärsnitt på all jamaicansk populärmusik från de senaste 30 åren och pressar fram esenssen. Samtidigt behåller han energin från dancehallen hela tiden, och hans grova stämma flätas ihop med rytmerna i vad som kommer bli måttstocken för alla bra reggae/dancehallalbums från den punkten.


Buju banton live på Hultsfredsfestivalen 2003

1997 kom "Inna hights" ett album som i mångt påminnde mycket om "Til shiloh" men med extra allt, minus dancehall. Det här är en av dessa vattendelare för Buju-fans, för vissa hävdar att "Inna hights" är den definitiva Buju-skivan. Jag har själv velat under en ganska lång tid, men tagit ställning för "Til' shiloh", dels på grund av att den var en planritnining för "Inna hights" och för att den var faktiskt först. Där "Inna hights" går på någon slags dieseldriven, upproducerad superkraft, drivs "Til' shiloh" av rå känsla. Alla ingredienserna finns där, men jag vidhåller att "Shiloh" är - om än väldigt tunnt - ett strå vassare. "Inna hights" innehöll dock Bujus största internationella hit till dags dato "Hills and valleys". En klassisk rootsproduktion om rastafari och allt vad det innebär. Nu var Buju på toppen av världen, i en helt annan skepnad än där han började sitt errövringståg.

Buju säger själv i en intervju att dancehallens guldålder var mellan 1990 och 1996. Jag tänker inkludera honom i det påståndet, och sluta prata om hans individuella album, för visst har det kommit album efter det monumentala "Inna hights", men ingen har lyckats förändra spelet i grunden som den och dess föregångare gjorde. Men det är inte bara albumen som har gjort Gargamel till det självklara G:t i dancehallalfabetet. Hans obevekliga energi på scenen, och hans liveframträdanden är nog det största anledningen till att beundra Buju. I samma intervju säger han att "De nya artisterna (de som bygger sina karriärer på studioinspelningar) inte hade lyxen av att få den omedelbara responsen från publiken som jag fick, när jag uppträdde med soundsystems. De hade inte chansen att växa med deras medgivande, och krympa med deras förakt". Buju är en av de sista av en döende art. Han är en artist som har kommit upp den långa vägen, genom liveframträdanden och otaliga nätter bland sjaskiga soundsystem, tills han en dag fick kliva innanför grinden i studion och spela in en singel. Buju ÄR dancehall. Inte "dancehall" som den populärmusik som pumpas ut från Jamaica idag. Utan dancehall som en levande plats, en kultur, en folkrörelse på liv och död. Den dancehall som började som ett naivt sexskämt, men slutade i grav tragedi.

PS. Eftersom Buju har en så grov, men melodisk röst, och han är en av de bästa deejaysen att någonsin rida en rytm är han perfekt för att göra dancehall i sin bästa form: det vill säga en deejay och en sångare tillsammans. Jag har därför satt ihop en Spotifylista med mina bästa Buju-kombos där Gargamel tillsammans med Beres Hammond, Garnet Silk och andra skapar reggaemagi. DS

Gilla:
upp
58 röster

Recension: Sean Paul - "Tomahawk technique"

Hasan Ramic 17:32 7 Feb 2012

I dagana släpps Sean Pauls album "Tomahawk technique", och eftersom han ligger på Atlantic innebär det att poromoexemplen har nått även de svenska redaktionerna. Eftersom jag inte kan gå i god för vad någon i svensk dag- och lkvällspress kommer att skriva om den här skivan så tar jag på mig att recensera den själv. Och eftersom jag inte är en del av musikredaktionen på NG gjorde jag det först på twitter, spår för spår, och delar nu med mig av tweetsen här också. Så det verkligen inte undgår någon. Var så goda:

PS. Jag tycker nu i efterhand och efter ett par genomlyssningar att musiken saknar substans i stor utsträckning. Det har inte att göra med Sean Pauls ämnesval i tesxterna eller hans oförmåga att göra poplåtar. Utan det är för att han har verkligen skalat bort dancehallen till förmån för det poppiga. På alla sina gamla album hade han åtminstone en reggaelåt med, men det saknas helt här. Vilket jag tycker inte bara är fegt, men också dumt ur en rent komersiell synvinkel. I all sin aqnsträngning att bli någon slags dancehallens Flo Rida eller Pitbull glömmer Sean Paul bort att en av förra årets största hits i hela världen var just en reggaelåt. Det här är riktigt synd, och drar ner betyget, om inte ett helt snäpp så i alla fall tre kvarts. DS

/H

Gilla:
upp
47 röster

Monday Mixtape Rundown Special: Million Vibes- Dubplate Mix Vol1

Hasan Ramic 16:22 6 Feb 2012


Wheel out and come again, Fada Will Jam!

För er som inte vet något om dubplates kan jag tipsa om ett blogginlägg jag gjorde i min serie "Dancehallens A-B-C". Men jag tror inte att man behöver vara påläst om dubplates för att uppskatta den musikaliska kvalitén i den här mixen. Allting är så välsammansatt, mixat och mastrat att det kan tala för sig självt, utan att man vet att det är åtskilliga års arbete somn ligger bakom. För att inte tala om att det är 44 låtar till ett värde av en normal familjesedan.

Det Million Vibes gör här är inte bara ett kvitto på en lång karriär som idoga skivsamlare och musikälskare. Det är inte enbart en skräddarsyd musikidentitet, bestående av tweakade monsterhits, och halvobskyra favoriter. Det här är ett bevis på att vi i Sverige har en soundsystemkultur som är seriös och djupt rotad. Att vi sitter på en kunskapsdatabas som gärna avfärdas av etablissemanget på grund av oviljan att ta sig förbi ytan och lyssna närmare och utforska mer. Det här är beviset att våra svenska soundboys är i VÄRLDSKLASS. Att de kan använda sina dubs både som identitetsmarkörer och de vapen de är menade att vara.

Jag rekommenderar alla varmt att lyssna på den här mixen och att, om ni har tid, kolla upp originalspåren. Det här är en av de viktigaste kulturgärningarna för svensk reggae och dancehall på senare tid. Sprid den här mixen, och var stolta över Million Vibes och deras arbete, som i slutändan inte ger någon ekonomisk vinning. Show me some signal!



Sidorna två och tre i konvolutet med dissar till Rough Lynx och Supersonic.


Tracklist

/H

Gilla:
upp
43 röster

Dagens Namn med Filip (tripple feature)

Hasan Ramic 20:07 5 Feb 2012

Eftersom Filip har varit i Lund och jag har varit i Östersund har han misslyckats med att förse mig emd namn, och jag min tur misslyckats med att blogga om det. Nu har jag dock fått tre stycken namn för de tre uteblivna dagarna. Ni borde veta hur det här funkar vid det här laget. 


Filip utanför Vivalla Centrum har bestämt sig för att kalla mig "Henry".


Vidare över till Grand Canyon, där jag får heta "Holmfrid".


Och slutligen Filips home turf, Gdansk, där jag får heta "Harry".

/H

Gilla:
upp
43 röster

SVENSKA DUBPLATEAKADEMIEN DEL 3 | WOLVERINE HIFI

Hasan Ramic 08:51 3 Feb 2012

Efter en tids lathet är den näst-viktigaste folkbildningsserien i bloggform tillbaka i cyberrymden. Idag har vi ett bidrag från Oslobaserade Wolverine HiFi med vad som anses vara hårdvaluta i dubplatesammanhang. 


Choppa & P Marcus håller vibben. (Foto Robert Pettersson)

Om dubplaten:

"Vi valde den här duben eftersom vi tycker den representerar vårt sound. Vi har alltid sagt att vi ska voicea grejer vi själva gillar på rytmer vi tycker är feta. Samtidigt försöker vi alltid få våra dubplates att bli så tidlösa och speciella som möjligt, även om vi ofta voicear låtar som är vanligt dubplatematerial försöker vi göra vårt bästa för att få våra dubplates att bli anthems för just vårt sound, därför försöker vi så ofta som möjligt lägga dubsen på lite ovanligare rytmer.

Den här rytmen har mig veterligen inget namn men möjligtvis "Worries and troubles" eller "Fools Fighting" efter Tannois respektive Frankie Pauls cut på rytmen. Den är hur som helst producerad av Chris Cracknell 1985 enligt den info jag fått tag i om den.

Jag har aldrig hört någon annan spela en dubplate på den här rytmen och ville därför prova att göra något med den. Resultatet blev i mitt tycke skitfett och jag spelar hellre denna en gång än tusen bounty killerdubs som får mycket hype idag men ingen bryr sig om i morgon"

FAKTARUTA:

  • SOUND: WOLVERINE HIFI
  • MEDLEMMAR: CHOPPA B, MARCUS
  • STARTAT: ?
  • BASERADE: OSLO, MEN URSPRUNGLIGEN FRÅN JÄRVSÖ OCH OSKARSHAMN
  • STYLE: JUGGLING & CLASH

/H

Gilla:
upp
31 röster

DANCEHALLENS A-B-C | F - FORWARD

Hasan Ramic 18:50 2 Feb 2012

Efter en tids lathet är folkbildningståget tillbaka på banan. Vi har kommit till bokstaven F i Dancehalens ABC, och det står för "Forward". 

Nu undrar säkert många varför jag börjar det här blogginlägget med en UB40-video. Det självklara svaret är att UB40 stundtals är ett fenomenalt reggaeband, men det finns en mer direkt svar. 0:22 sekunder i videon säger den lilla killen som får micken i soundsystemet "If yuh happy an yuh like it, bawl 'forward'!", varpå resten av gänget skriker "FORWARD!", låten sätts igång igen och dansen fortsätter. Och just detta "forward" är en central del av dancehall- och soundsystemkulturen. Det är nämligen hela anledningen till att artister och sounds gör vad de gör, och det är kärnan till energin i dancehallen. 

Jag har i flera veckors tid, nästan helt utan framgång jagat en etymologisk förklaring på begreppet "forward". Det jag och alla soundboys och dancehallkännare har kommit fram till är att forward måste på något sätt betyda "fortsätt" eller "ge oss mer". Begreppet "forward" hörs på soundtapes ändå från tidigt nittiotal, och om någon har en närmare och emr exakt förklaring på vart ordet kommer ifrån, kommentera gärna och förklara för oss. Men det viktiga är inte vart forward kommer ifrån, utan vad det är. 

Forward är alltså en positiv reaktion på någonting en artist eller en soundboy gör. Det är benämningen på euforin och urfuckningen när din favoritlåt kommer på stageshowen eller en soundboy spelar just DEN dubplaten, och du som publik vill tala om för den som utövar att du har fattat vad det är han håller på med och uttrycka ditt medhåll. I hiphopen heter motsvarande "wild out". Forward ska inte förväxlas med det närbesläktade begreppet "rewind" eller "pull up" vilket är en omstart av den påbörjade låten/dubplaten. Trots att rewind och forward inte är samma sak så kommer en rewind oftast som resultatet av en forward. 

Hur gör man forward kanske ni undrar. Jag vore ju en urusel folkbildare om jag inte hade förberett en rad bilder för att illustrera detta. 


Gunshot: När du hör till exempel Mykal Rose - "Shoot out" formar du din han till en pistol och utstöter skottljud. Lämpliga skottljud är: BLAM! BLAM! men "BLUKKU!" eller "BLAOW!" funkar också. Jag har inte testat "PANG!", men jag tvivlar på att det inte skulle dra till sig sneda blickar.


Lighter: När till exempel Marlon Asher - "Ganja farmer" sätter igång under dansens tidiga timmar då tar du fram din (helst trimmade) tändare och låter ljudpojken veta att du minsann vet vad det är för låt han spelar och att du också är en herbsman precis som han. Fast du kanske inte är det. Men ändå.

 
Wave di rag: Eller närmare känd som "soca-forwarden". När din selecta börjatr spela mera uptempo och dansvänliga grejer som Maximus Dan - "Fighter" uttrycker du din stora förtjusning genom att ta tag i närmaste tygstycke och snrra det ovanför huvudet. Väldigt behändigt om du inte orkar göra de mer avancerade danserna. 

ÖVERKURS:


Di real gunshot forward: Den här forwarden görs bara under speciella omständiheter. Året är 1990, du är på en smutsig utomhusdans i Portmore och Pan Head - "Gun man tune" har precis kommit ut. Selectorn spelar den på dubplatespecial, och du i ditt blandrus av kokain och hembränd strårom vill visa att du VERKLIGEN gillar det du hör så du tar fram din Beretta M9 och tömmer ett magasin i luften. Det är ungefär den enda gången det här är okej. 

Nu vet ni hur ni ska visa er uppskattning i dancehallen, kära Nöjesguidenläsare. Det är bara att ta sig ut till den närmaste dancehallklubben och visa vad ni har lärt er. (Ok, kanske inte den sista, men de första tre går alldeles utmärkt). Kanske en dag så kan vi alla samlas påe tt ställe och göra som japanerna. Ge "the biggest forward". 

/H

Gilla:
upp
37 röster

What have you done for me... Ever?

Hasan Ramic 20:46 1 Feb 2012

Eller: Reflektioner över hur FN har misslyckats med allt efter att ha sett The Vice "Guide to The Balkans"

Prolog: Kardinalfelet alla som ska prata om föredetta Jugoslavien gör är att likställa det med Balkan. Samma går för Vices resereportage som kom för tre veckor sedan. För mer info om vad Balkanhalvön är, kolla in den här sidan som innehåller mycket bra info och kartor.

Något jag finner både provocerande och kul är när unga idealister ser en framtid för sig själva som FN-toppar. De tror att de ska komma in i en humanitär organisation, byggd på goda ideal, och att de ska verka för det goda i världen. Med facit på alla FNs misslyckanden i hand (Rwanda, avstyrandet av Irakinvasionen, oförmågan att instifta en resolution mot Syrien, etc...) undrar man hur det står till med dessa unga människors verklighetsförankring. FN är ett politiskt organ. Att syssla med politik är inte samma sak som att ha åsikter och idéer, det är ett schackspel som allt annat här i livet. Och man måste offra bönderna för att komma åt kungen. Kruxet med FN är att de har offrat alla bönder, men råkar i schackmatt om och om igen. Det är Kasparov mot Deep Blue under hela organisationens existens. Deras enda riktiga framgång var egentligen att instifta staten Israel, och vi ser ju hur det gick. 

Under sin tid i Bosnien kallades FN-styrkorna för "smurfarna". De var där för att "observera" och upprätthålla vapenembargot. Och det var vad de gjorde. De observerade medan över 100000 människor slaktades inom en treårsperiod, något som slutligen ledde till skämtet vi kallar för Daytonavtalet och den långa processen i Haag, där samma tandlösa politiska organ slår sig för bröstet och "skipar rättvisa". Det hela är mycket tragiskt och farsartat. Men skadan begränsas inte bara till Bosnien. I en del av reportaget från Vice besöker journalisterna det som har blivit ett permanent flyktingläger för romer. De allra flesta barnen i området har allvarlig blyförgiftning, och det var FN som instiftade dessa läger. Gissa om de får någon FN-bekostad medicinsk hjälp! 

Nu vill jag inte vara helt orättvis och kritisk till FNs insats i mitt gamla hemland. Det fanns dem som inte lydde de politiska besluten, som den svenska battaljonen, och lyckades rädda ett par liv. Min halvbror som var stationerad i samma område fast i den bosniska armén går faktiskt i god för att de var ganska bad ass. Vill ni veta mer kan ni alltid lyssna på P3 dokumentären om dem. 

En annan grej som ligger mig väldigt varmt om hjärtat som också tas upp i reportaget är musiken. Den så kallade turbofolken är i det närmaste en plåga i föredetta Jugoslavien. Jag själv kommer från ett medelklasshem och besitter lite högre kulturkapital och konsumerar annan genrespecifik popmusik från regionen - eller "äkta" folkmusik. Men jag har också mina guilty pleasures, och har, för att lätta upp stämningen i det här blogginlägget sammanställt en youtubespellista på mina fem turbofolkfavoriter från alla tider. 

PS. En till grej som slog mig när jag såg reportaget var hur fucked up mitt folk är. Den jättestora moskén som visas i delen när reportern är i Bosnien är i själva verket omgiven av hus med hål i fasaderna sedan kriget. Hur man på 20 år inte har lyckats reparera folks hus, men låtit några saudier bygga en jättemoské i marmor som ett hån mitt bland dem övergår mitt förstånd. Det är vad det är, dock. DS.

/H

Gilla:
upp
28 röster

Bloggar

  • Stockholm
  • Göteborg
  • Malmö


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!