Igår var det grått och kallt ute när jag tog mig till Malmö flygplats, och ut genom Flygbussens fönster kunde jag se flaggorna hänga lojt på halv stång. En rysning. En av många de senaste 48 timmarna. Inne på flygplatsen hade jag lite tid att döda, och tillät mig själv köpa en räkmacka i loungen. Den i särklass dyraste mackan jag någonsin har ätit, och i ärlighetens namn inte sådär märkvärdig heller. Inte enbart för att mitt smaksinne var handikappat på grund av den kopiösa förkylningen jag hade ådragit mig, utan för att en näve räkor, ett hårdkoktägg, lite majonäs och ett polarbröd inte är någon smaksensation att orda om. Jag skrockade för mig själv, och tänkte på min vän Jakobs skämt om hur dyrt det måste vara att frakta varor till flygplatsen. 99 spänn för lite skaldjur och bröd måste ha inneburit en enorm fraktkostnad. För min inre syn såg jag räkorna fraktas i stora frysbilar, packade en och en i silkespapper.
20 minuter senare trängde mitt plan genom molnen. Jag satt precis vid vänstra vingen, och tänkte att jag skyddas från säker död av lite plåt, glas och isolationsmaterial. När vi hade lyft tillräckligt högt över molntäcket kunde jag se jordens krökning i horisonten. Jag ville ta kort på det, men jag kom att tänka på att jag hade väldigt lite batteri kvar på mobilen, och att någon jag älskar skulle bli väldigt upprörd om jag inte skickade ett sms efter att jag hade landat. Jag tittade åt vänster och kom att tänka på att någonstans där, bortom den köken låg 92 månniskor som aldrig skulle få uppleva det jag upplever nu.
De skulle aldrig få uppleva den surrealistiska känslan att lyfta över molntäcket, att surfra över ett hav av sockervadd, och få det sjuka suget att hoppa ner i det. De skulle aldrig få se jorden krökas i horisonten. Värst av allt - de skulle aldrig få skicka ett landnings-sms till någon de älskar.
Jag har behövt lite tid att smälta det här, att finna ord och pussla ihop dem till något meningsfullt. Efter att det händer sådana här saker brukar nyheterna säga att "vi vaknar till en ny värld". Jag vet inte riktigt om jag håller med det. I lördags morse, när jag restriktivt tog in nyheterna kändes inte världen så ny. För min del kändes den väldigt gammal. En värld jag hade lämnat för länge sedan. Men att den höll på att hinna ifatt mig igen. Spillde blod. Grävde gravar. Tvingade mödrar till vansinne. Drev mig på flykt. Den enda skillnaden nu från då är att jag inte har någonstans att ta vägen. Om den skulle komma hit skulle jag inte kunna sätta mig på bussen och åka ytterligare norrut. För där kröks världen och börjar om igen. Blir samma värld som jag lämnade. Jag skulle bli tvungen att stanna kvar.
Jag tänkte på allt detta när jag tittade åt vänster. Samtidigt rakt bakom mig låg den majonäskladdiga tallriken efter min svindyra macka. Ännu längre bak, bortom kröken finns det barn som aldrig har ätit en näve räkor, en klick majonäs och en bit polarbröd för 99 kronor, och slängt citronskivan. För dem innebär 99 kronor överlevnad i en vecka. För dem är världen inte alls ny, utan gammal trött och tung. Varje dag samma värld. Runt varje krök.
/H
.jpg)