Klockan är 00:10 en fredagkväll, och jag ska posta tio egengjorda skärmdumpar från Blade Runner... Nördigheten i allt detta. Hursomhelst, bakgrundshistorien till allt detta är att jag länge har velat se om Blade Runner, och idag, när jag lyssnade på en av mina favoritpodcasts - Obiter Dictum - fick jag reda på att de har gjort en Blade Runner-special. Jag bestämde mig för att nörda ut totalt, och se filmen, samt direkt efetr lyssna på podcasten, för att få någon slags fördjupning i vad Blade Runner EGENTLIGEN handlar om. Jag kan inte påstå att jag är en Blade Runner- fantast av de proportioner som Billy och Tobias som driver Odpod är, men efter den här kvällen känner jag att jag har kommit längre in i filmen än jag någonsin har gjort.
Att välja tio favoritbilder från filmer var en ganska svår uppgift, för jag tycker verkligen att den är visuellt fulländad. Varje ruta är ett kostverk i sig, varje scen är en minipjäs. Helst hade jag gjort gif-animationer, men den tiden och orken har jag faktiskt inte, så det hoppar vi över. Jag vill varna känsliga läsare för att det finns en viss risk för att det här inlägget uratar till borderline Tumblr-estetik längre ner, men jag hoppas att de korta förklaringarna gör det lite mindre hipster-ytligt. Det är inte enbart bildernas estetiska tiltal som gör dem snygga, det är deras kontext.
Inflygningen över Los Angeles 2019 är en av filmhistoriens snyggaste scener, och jag tog just den här bilden från just den scenen, för jag kunde inte ta hela.
SÅ KÄR i Rachel. Här genomgår hon det så kallade Vight-Kampff-testet som ska avgöra om hon är en replikant eller inte. Hennes röda ögon här skvallar om att hon är det.
Replikanten med det roligaste namnet för en dancehallfantast som mig - Roy Batty - dyker upp på bild för första gången. Trots, rynkorna, svetten och minspelet så känns han aldrig som en riktig människa igenom hela filmen. En av de mest välspelade karaktärerna i filmhistorien, om du frågar mig. Om det var avsiktligt eller inte, det är en annan diskussion.
JF Sebastians "vänner" som han tillverkar. En väldigt fin, men ändå deppig symbol för mänsklig ensamhet, och utstötthet, och vad en människa kan tänkas ta sig till för att undvika den. Leder tankarna till reborning på sätt och vis, tycker jag.
Deckard sitter vid sitt piano och börjar tvivla på sin egen mänsklighet. Vem har inte känt den känslan?
Deckard tuppar av vid sitt piano och drömmer för en kort stund om en enhörning. Väldigt fin symbolik för livets flyktighet, och den mest Tumbleska bilden i det här inläghget.
Zhora sliter på sig sin genomskinliga, snygga regnkappa och spöar levande skiten ur Deckard, som överlever bara för att de blir påkomna mitt i fighten. Efteråt får man se Deckard "pensionera" henne, en synnerligen brutal dödsscen. En sak som slog mig med det här, om Deckard är replikant - hur kommer det sig att han är så jävla klen? Han får ju storstryk av alla andra replikanter.
Rachel släpper ut håret, och förhållandet mellan henne och Deckardtrappas upp. Återigen, en av de vackraste kvinnorna som någonsin har fångats på film.
Pojkarna som gillar blondiner var sjukt kära i denna tvättbjörn, och med all rätt. Efter det här kommer en scen där hon är väldigt snäll och gullig mot JF Sebastian. Kanske höjdpunkten i hans snart avslutade liv.
Mötet mellan Roy Batty och hans skapare Dr Tyrell. Här inser Batty att hans skaper inte kan ge honom mer liv, och efter att ha förlikat sig med sin stundande dödlighet gör han sig av med sin gud. Nietzsche flinar stolt från graven.
Det var så sjukt svårt att välja en scen från slutet, för att allting är så vackert. Roy Battys tal till Deckard innan han upphör är söndersamplat av diverse mer eller mindre tveksamma typer, så den fick tyvärr stryka på foten. Det är här, när Gaff dyker upp och säger "You've done a man's job sir" och "Too bad she won't live! But then again who does?" och man börjar undra om Deckard är en replikant eller inte. Sedan över till det riktiga slutet, som bara lämnar en ännu mer melankolisk och undrande.
/H
