Det här med media och svensk hiphop

Hasan Ramic 16:29 7 May 2011
Förbissedd? (Bild från Whoa.nu)
I går läste jag den här texten av Emil Arvidsson som i kombination med en tweet av Jan Gradvall utlöste någon slags tankelavin kring hur det egentligen ligger till med vår kultur- och nöjesbevakning, i synnerhet vad det gäller hiphop. 
 
"Ett tag i våras gick det inte åka Röda linjen söderut utan att höra Highwons 'Från hjärtat' ur en skrällande telefon.", inleder Arvidson sin artikel med. Jag förstår hans Stockholmsvinkel eftersom texten är ämnad för City och dess läsare som alla bor i Stockholm, men jag kan garantera att "Från hjärtat" har nått en mycket bredare publik, långt bortom Söderort. 1,2 miljoner visningar på Youtube kan omöjligen alla komma från röda linjen, trots att just Ison & Filles starkaste fanbase kanske finns där. 
 
Hösten 2009 noterade jag att Labyrint hade väldigt många youtubevisningar för att vara fullkomligt medialt obevakade. Om jag minns rätt så räknade jag krasst ihop ca 2,6 miljoner visningar på alla Labyrintrelaterade videos, med Jaccos "Vår betong" som etta, och som vid den tidpunkten hade ungefär 500 000 visningar. Samtidigt höll svenska medier i min Twitterfeed på att hypa Newkids nysläppta mixtape som om det inte fanns någon morgondag. Hösten 2009 höll labyrint på att starta en folkrörelse, och Newkid släppte ett mixtape. Gissa vem som fick mest uppmärksamhet på kultur- och nöjessidorna. 
 
Jag försöker inte säga någonting om musikens kvalité hos varken Labyrint eller Newkid, men det här är precis den typ av segregation som Jan Gradvall och Emil Arvidsson talar om. På gatunivå. Varför det blir så här, kan jag inte tala om, men faktum är: Newkid gör snäll, poppig rap av den arenatyp som är mycket populär bland svenska popjournalister idag, Labyrint gör smutsig reggaelåtande gaturap som handlar om att röka spliffar och springa från polisen. Newkid är en nystockholmare från Uddevalla, Labyrint är några blattar från Gottsunda i Uppsala. Newkid låter stundtals väldigt mycket som Lorentz och snackar om "swäg", Labyrint bryter och låter som de gapiga blattarna i högstadieklassen som tjafsade med läraren. 
 
Jag kräver inte att Stockholms popjournalister ska hypa eller gilla Labyrint, men att bete sig som om de inte finns är bara... Ja... 2009 och de kommande två åren såg jag inte en krok om Labyrint i de Stockholmska kultur- och nöjessidorna, förrän hela den här censurgrejen blossade upp. Nu får Labyrint någon slags upprättelse, vad det gäller medialt utrymme, men av helt fel anledningar. 
 
Jan Gradvall skrev den här krönikan i Expressen för inte så länge sedan. Det han säger där stämmer mycket väl, men jag skulle vilja lägga till en grej. Så där har det sett ut de senaste fem åren, det där är ingen nyhet. Nu när vi har Gradvalls intyg på att hiphop också är popmusik så kan vi väl steppa upp kompetensen på bevakningen också? 
 
 
/H
 

Fler blogginlägg från Hasan Ramic