DANCEHALLENS A-B-C | B - BADMAN

Hasan Ramic 09:31 23 Nov 2011

Mitt folkbildningsuppdrag på Nöjesguiden fortsätter, den här veckan har vi kommit till bokstaven B, som står för "Badman".

Badman. Vem är han? Vad är han? En homofobisk, misogyn psykopat? En laglös rebell? Vad han än är så är han en av de viktigaste och mest seglivade ingredienserna av dancehallkulturen och ett givet B i dancehallalfabetet. Men för att förstå badman så måste man få en överblick av det jamaicanska våldet.


Nitty Gritty, en numera avliden badman.
Jamaica har alltid varit ett fattigt land, innan den brittiska kolonialmakten ens hade lämnat ön fick en speciell sorts gangsterkultur fotfäste i Kingstons fattiga områden. Så kallade "rude boys" spred skräck i grannskapet och i dancehallen redan på 50-talet. Det var dock först långt efter Jamaicas självstädighetsförklaring som de blev ett internationellt fenomen.

Rudeboysen besjöngs redan under det tidiga ska-perioden, Prince Busters - "Rude rude, rudee" är ett exempel på detta, men dessa texter användes snarare som förebrående exempel vad som kunde hända av att man levde ett laglöst liv. Regelrätta hyllningar till rudeboys började komma först efter mitten av 60-talet. "Tougher than tough" av Derrick Morgan, till exempel, gjordes på beställning av en gangster vid namn Buzby. Låten berättar om en rättegång där några rudeboys står åtalade för "gun shooting and ractchet using", när de tillfrågas vad de har att säga till sitt försvar svara de "rudies don't fear no boy". Att visa sig på styva linan, även när man riskerar fängelse och dör, och aldrig visa sig svag och rädd är en badmans främsta kännetecken.

Det var självklart inte bara fattigdom som skapade badman. I den vacklande, tidiga jamaicanska demokratiseringsprocessen sprang det fram två partier som skulle komma att tävla om makten. Peoples National Party (PNP) och Jamaican Labour Party (JLP). I sin kamp för att vinna över väljare beväpnade partierna lokala gangsters i Kingstons slumområden, för att de skulle - i någon form av bisarr statlig terror - valla in röster till de båda partierna. Bostadsområden styckades upp mellan rivaliserande gäng, och politiska garnisoner, så kallade "garrisons" bildades. Gängen utkämpade, och utkämpar än idag nästan regelrätta krig på Kingstons gator, men den badman vi känner till idag, han är en produkt av något långt värre och mycket mer cyniskt.

Under hela åttiotalet, och även i viss mån än idag var Jamaica en betydelsefull mellanhand i den internationella kokainhandeln. Sydamerikanska knarkkarteller mellanlandade sina varor på ön på vägen mellan Sydamerika och USA. De betalade de jamaicanska mellanhänderna med kokain och vapen, och klimatet mellan gängen hårdnade ytterligare. Nu hade badman inte bara vapen och en vilja att använda dem. Han hade en inkomstkälla också. Samtidigt vaknade dancehallen ur ett segt baktatslummer av roots reggae till ett ettrigt kokainrus. Artisterna, som inte ville vara mindre tuffa än killarna med pistoler de såg på gatan var inte sena att emulera det de såg. Deejays i dancehallen slutade sjunga OM badman, och började agera som badman själva. Helt plötsligt fanns det en hel genre med musik som kallades för "gun tunes" där deejays tävlade om vem som kunde räkna upp flest vapentilverkare och vem som hade den grövsta kalibern på bössan. Pan Head, Supercat, Ninjaman och Bounty Killa är bara några giganter som startade sina karriärer på att emulera våldsverkarna och gangstersen de såg på gatan och i dancehallen. Ofta blev dessa gangsters deras beskyddare, och i vissa fall till och med arbetsgivare.

I serien The Wire säger gansgtern Omar att "A man's gotta have a code" till polisen McNulty i ett samtal om Omars verksamhet. En modern badman, i likhet med Omar, har en strikt kod, men Omar kan absolut inte vara en badman enligt de rådande reglerna för vad en badman är på Jamaica. Den mesta musiken som berör ämnet handlar om hur en badman INTE gör vissa saker. De flesta handlar om att klä sig på ett visst sätt, eller bete sig på ett visst sätt där han kan uppfattas som homosexuell. I mångt och mycket är dancehallens badman en väldigt ofri människa trots hans förakt mot skrivna lagar. Ett tag under mitten av 2000-talet kom det nästan komiskt många låtar som hette något med "Badman nah...". Dancehallartister av den hårdare skolan är nästan odelat positiva till det här, och båda Mavado och Vybz Kartel har som moderna exempel byggt nästan hela sina karriärer på sin badmanimage. För dem representerar badman något principfast, och någon som hellre dödar och dör än att ta skit. Många andra artister leker friskt med badmanimagen, och det, i kombination med den hårda jamaicanska verkligheten leder ofta till tragik. Många, som ovan nämnde Nitty Gritty, har fått sätta livet till. I skrivande stund har Vybz Kartel åtalats för ett mord, och implicerats för ytterligare fem. Ninjaman har suttit häktad för mord i fyra år utan rättegång. Buju Banton avtjänar ett mångårigt fängelsestraff för kokainsmuggling.

Det ironiska med badman, förutom att han har varit inspiration och upphov till en massa bra musik är att han sällan blir mer än en rude boy. I ett land som 2010 hade 1700 mord är en stor del "tougher than tough, rougher that rough", spirerande badmen som sällan blir mer än 24 år gamla.

Länkar:

Youtubelista med DJ Shirkhans 10-i-topp gun chunes

Ross Kemp On Gangs: Jamaica

Boom Wah Dis - Badman Nah Medley

/H

Fler blogginlägg från Hasan Ramic