Jag kommer inte få ärva mycket av min far. Hade tidslinjen varit annorlunda, och ahde vi varit där vi var menade att vara så kanske hade fallet varit annorlunda, men nu är det som det är. Det är lite så med ett folk som kommer från ett land där det inte finns någon historia längre tillbaka än 70 år i tiden. Där ingen minns sina gammelföräldrars namn. Där inget hus står längre än att hinna byggas, se en generation växa upp i den, och sedan brännas ner. Vi kommer från en plats där det enda beständiga är förgängligheten. På bilden bär min far (han som bär till höger) sin mors kista på hennes begravning. En upplevelse vi båda delar. Vi delar upplevelsen i olika delar av världen, och kistorna var olika snidade. Men vi bar upp bördan båda två, och begravde vår historia. En i ett land för förgiftat för att något ska ta rot, den andre i ett annat där det är för kallt för saker att växa.
Det lilla arv jag kommer att få av honom är saker som han har lärt mig. Att aldrig skygga från en börda, hur tung den än är, och att alltid dela med mig av det jag har- för det enda vi har är förgängligheten. Vi måste bära vårt förflutna i kistor till underjorden, och en dag kommer det vara vår tur att bäras. Det enda som i slutet spelar någon roll i är hur många som bär dig. Och hur många som kommer att känna att de bär ännu tyngre när de har släppt dig och grävt igen dig.
/H
