Fick en hemuppgift på svenskan idag om att *skriva två till tre sidor om ödet* och jag ba öööööh. Jag DÖR! Gud vad jag inte kommer att få fram något vettigt över huvud taget. Eller asså jag vet inte. Jag hatar stora komplexa frågeställningar, fast just nu så lutar det åt att jag bara ska rådissa hela grejen.
Jag tror inte på ödet. Jag är för cynisk. Tror jag. It's all about tillfälligheter. Eller jag vet inte. Nä. Jag brukar jämt tänka på vad som skulle ha hänt om jag INTE hade gjort en viss sak. Vad hade hänt om jag INTE mejlat Nöjesguiden och erbjudit mina tjänster, vad hade hänt om jag INTE hade addat den och den personen på msn, vad hade hänt om jag INTE var född 1993 utan ett år senare istället osv osv, hur fan skulle mitt liv ha sett ut då? Sånt tänker jag på i princip hela tiden och det är skitjobbigt eftersom man inser då hur mycket slumpen styr typ ALLT som händer. Det är fan inte rättvist at all. På det sättet så tror jag väl inte på ödet, men alltså det är skitsvårt att säga något konkret om det här (är det ens möjligt?) och jag är jättekluven.
Det är sjukt ohälsosamt och destruktivt att sitta och tänka på sånthär, jag står inte ut, till sist så blir varenda liten pyttegrej förstorad till nåt enormt och man ba "GUD tänk om jag hade tagit den tidigare bussen till skolan idag istället och ba kanske träffat the love of my life". Okej det var ett rätt kasst exempel men ni fattar grejen. Det är ju så totalt slumpartat, till och med det mest fundamentala i livet, jag kan verkligen inte släppa det här, tänk om just spermien som blev MIG inte hade varit snabbast, fatta vad crazy det skulle ha varit då, om jag inte funnits?
Ja alltså jag genomgår en större existensiell kris just nu. Det är typ sånt som händer när man inte har någon el i uttagen på sitt rum eftersom hantverkarna ba sabbade alla ledningar tidigare idag IGEN och ba utelämnade mig helt till mina egna tankar och my own fucking mind.
