Min 16-årskris

Gud vad jag inte vill fylla 17 imorgon. Jag har en sån insane åldersångest. Mår bara sämre och sämre ju längre jag kommer bort från puberteten. Från och med nu kommer det enbart att gå utför. Jag älskar verkligen att vara 16 år gammal. I mina ögon är det den perfekta åldern. Ingen förväntar sig något av en. Man kommer undan med vad fan som helst, både privat och i skolan. Det spelar ingen roll om man fuckar upp något eftersom man ändå är så jävla ung och oskuldsfull och oerfaren. Allt går att avfärda med frasen "men jag är ju bara 16!!!". Jag tänker på det varje dag och utnyttjar det som fan, men snart är det inte försvarbart längre.

Man kan fortfarande vara "bra för sin ålder" när man är 16. Det kan man ju inte vara när man är typ 30. Den här bloggen skulle inte alls vara lika rolig och speciell om jag var äldre. Jag LEVER ju fan på min unga ålder, och har gjort det hur länge som helst. Jag har alltid varit "bra för min ålder" och ba *egoboostats*. Jag älskar att sticka ut. Tänk om jag växer upp till en medelmåtta och bara blir som alla andra när jag är 20? Jag står verkligen inte ut med tanken på att folk eventuellt kommer komma ikapp mig. Just nu känns det som om att jag indirekt lever minst lika mycket på andras dålighet som på min egen förträfflighet.

Saker går liksom inte till på samma sätt när man är 17, och don't start me angående 18. Folk börjar bygga upp reella FÖRVÄNTNINGAR på en nu som man faktiskt ska uppfylla. Man måste ta ansvar, klara av att ta följderna av skiten man ställer till med och typ ta tag i saker eftersom ingen länge gör det åt en osv osv. Det är ju skitjobbigt. Bara för att göra all this ännu värre så sa min svenskalärare till mig idag "Ja, tänk Frans, imorgon så är det bara DAGAR kvar tills du är 18", och jag bara gick ut och bölade en stund, cutcut osv, eller det kanske jag inte gjorde men det accentuerade bara min akuta 16-årskris. Det känns som om att jag har varit 16 hur länge som helst.

Jag skulle helst vara ett år YNGRE just nu. Eller varför inte två. Det hade känts mycket bättre om jag var 15 nu och skulle fylla 16 imorgon. Jag kommer vara tonåring i resten av mitt liv. Det är så himla himla himla roligt att vara det. Trots att man är jävligt sårbar at times.

Jag älskar att gå till skolan. Varje dag. Allt material man samlar på sig, alla sinnessjuka grejer som händer, att vara skolans enda bög och utnyttja den uppsjö av fördelar som det för med sig. Jag skulle helst vara en grubblande bögtonåring i resten av mitt liv. Är totally nerkärad i den bilden av mig själv. I lööööv gymnasietiden. Dör hellre än tar studenten. Om två veckor har liksom hälften av gymnasiet redan gått?  

Om jag fick välja så skulle jag helst vilja vara "ung och lovande" i resten av mitt liv. Palla bli vuxen. Jag är så besatt av tonåringar i största allmänhet, och i synnerhet våra triviala problem which we just löööv att älta, och of course att vi samtidigt kommer undan med det på ett så självklart sätt. Att det liksom *hör till*. Det är därför jag ska bli en nerdy bögsocionom när jag blir stor och ägna resten av mitt liv åt pubisproblematik.