Jag har förstått att det för många är ett drömläge att köpa en lägenhet under ombildning. Göra ett klipp. Jag har alltid varit så himla nöjd med att hyra, jag har inte förstått poängen med att äga sin lägga. Älskar hyr. Om nåt pajjar så kan man bara ringa nån och så blir det fixat åt en t ex. Och det är inte som att jag vill göra kolsvarta väggar och tak även om jag "fick" för den var "min". Ibland säger då dessa som är för bostadsrätter att "ja men då är den ju din, för alltid". Man ba ja? Det är den väl om jag hyr också om jag inte kör 17 efterfester på rad. Kontenta: supernöjd hyresperson.
I januari flyttade jag till min underbara trea på Mariatorget. Ashärlig, vi trivs skitbra. Nu, ett halvår senare, så är det plötsligt så här: det har bildats BRF. Låneansökan inskickad, bud är lagt, jag gör ett sk "klipp" om det går igenom. Får veta om några veckor.
Jahopp. Klart jag köper, nu när tillfälle ges. Ombildningen sker ju vara sej jag vill eller inte. Och visst hade jag kunna hyra av den nybildade föreningen, antar jag. Men jag greps med i den allmänna jubelkänslan och min vänners "hallå! klart du ska köpa!". Och så vidare. Jag bara KÄNNER inte den här klipp-känslan? Jag får ändå en tvåmiljoners-skuld, oavsett vad jag "tjänar" ju. Och om jag säljer, så är jag ute ur hyresmarknaden? Måste köpa ny, dyrare lägenhet? Den här vinsten kommer liksom aldrig hamna i min ficka, det är bara hittepå-pengar?
OBS, menar liksom inte att det är synd om mej för att det blev så här. Och jag KAN tänka som de där andra och se det positiva bla bla bla. Bara det att jag var så himlans nöjd med att vara en hyresperson, som inte sålde ut allmännyttor och gud vad allt det heter. Nu ska jag plötsligt bli en sån där som tränger ut människor med sämre ekonomi utanför tullarna. Segregera den här stan lite mer. Jag gillar inte den känslan. Plus att nu får jag rensa mina egna jävla avlopp. Fi fan.
