Lagens laglösa värld

Damon Rasti 13:13 19 May 2011

 Just nu sprids historien om hur Johanna Sjödin blev omhändertagen av två ordningsvakter i helgen efter att hon försökt planka på tunnelbanan, men därefter betalat för sig. Jag vet för lite om vad som verkligen har hänt för att uttala mig om den incidenten. Men jag vet vad jag har sett under flera år, för att påpeka att vi måste börja ifrågasätta väktare, ordningsvakter och poliser. (Det finns alltså en skillnad mellan väktare och ordningsvakter - beträffande befogenheter - och man kan kort läsa om det här, men jag kommer att skriva "väktare".)

Det hela började egentligen när jag pluggade och jobbade extra på en bensinmack. Ibland arbetade jag nattspasset, och det innebar att man kom i kontakt med en hel del fikande väktare och poliser. Man blev snart en i gänget och det var skönt att ha dem där, för det minskade risken för att folk skulle bråka. Historierna man fick höra var inte lika sköna. Väktarna var mycket mer frispråkiga och berättade öppenhjärtigt om hur de slog folk med batonger, eller "hade lite roligt" med någon som var för berusad. Poliserna var lite mer diskreta, men man kunde snabbt avgöra vilka som var rötägg och vilka som var "goda". Det fanns självklart flera bra poliser, som verkligen brann för sitt jobb och rättvisa, men det fanns förvånansvärt många som utstrålade maktlystnad och och en obehaglig opålitlighet.

Men det som var gemensamt för alla dessa människor var gruppgemenskapen. En slags förvriden yrkesheder som gick ut på att man alltid backade upp sin partner och kollegor. Jag minns att jag var på en rättegång när jag studerade och en krogvakt från Labbet stod åtalade för misshandel av en gäst som hade blivit nekad att komma in. Denne hade då spottat mot en av vakterna, varpå ena vakten hade hoppat ut utanför repet och slagit till killen för att sedan brotta ner honom. Vakten hade med sin en kollega som vittnade att killen varit för berusad och uppträtt hotfullt. Vilket verkade märkligt eftersom det var en tanig backslick. Liksom hans vän som var där för att vittna för honom. Åklagaren undrade varför vakten inte lämnat in videofilmen från kameran som Labbet har utanför repet, men den hade tydligen försvunnit.

Under pausen gick jag och min klasskompis Jörgen (som själv jobbade som vakt ibland) fram och pratade med väktarna. Vi körde en väldigt avslappnad attityd i ett försök att få reda på sanningen. Vakterna skrattade med oss när vi skojade lite om situationen och kollegan berättade att det var tredje gången han vittnade på två veckor. - "Det här är rutin!" sa han med ett leende. Den åtalade vakten hånflinade bara när jag frågade om killen verkligen hade varit hotfull. Vi gick in igen och vakten friades, medan killen dömdes till 5.000 i böter för hot mot tjänsteman. Rätten ansåg att han varit berusad och att han inte kunde styrka berättelsen om övervåld.

Ungefär en månad senare sprang jag på samma vakt på en Södermalmskrog. Han var inte i tjänst och hade, liksom jag, druckit alkohol. Vi hälsade och snackade lite. Jag frågade: "Ärligt nu, var den där killen skyldig?". Han kollade på mig en stund och sen sa han: "Vissa får vad de förtjänar". Sen skrattade han, och ville skåla. Jag skålade tyvärr tillbaka, men kunde bara tänka på den där killen nu som var en brottsling i lagens mening.

Problematiken ligger i att vi som samhälle har en alldeles för stor tilltro till ordningsmakten. Vi vill tro att poliser och väktare ska skydda oss. Och det gör de i många fall. Men det finns alldeles för många gånger då den enskilde drabbas. Den maktlösheten och frustrationen, att veta att man har blivit utsatt för ett brott men ändå se förövarna gå fria, är obeskrivlig. Ungefär som att ens läkare skadar än mer botar. Ofattbart.

I domstolar väger den enskildes berättelse alldeles för lågt, när en eller flera vakter/poliser vittnar om annat.

För ett tag sedan länkade någon på Twitter till denna gamla DN-artikel om en polis som erkänner övervåld, kränkningar och tjänstefel inom Norrmalmspolisen. "Vi lärde oss snabbt konsten att skriva oss fria, berättar Michael Lundh. Vi anpassade alltså våra rapporter efter vad lagarna krävde. Sanningen var mindre viktig. Om någon blev anmäld, då snackade vi ihop oss och lade fram en samstämmig men falsk historia. Jag - och många med mig - ljög inför internutredarna och vittnade falskt inför domstolen. Det var rutin."

"Det var rutin". Exakt vad vakten sa till oss för sex år sen. Nu har det väl gått så pass lång tid att "backslicket" har lagt den här historien bakom sig. Eller? Hans förtroende för rättsväsendet lär aldrig bli detsamma. Men han lärde sig en märklig läxa. När du är berusad är du i princip skyddslös om du träffar på fel vakter. De kommer att snacka ihop sig. Poliser kan göra lite som de vill. Interutredningarna kommer troligen inte sluta till den drabbades fördel.

Nu när jag har jobbat inom klubbvärlden en sväng och känner flera vakter, vet jag att vissa vakter gör lite som de vill. En del är riktigt softa och har blivit mina vänner, andra är rakt ut sagt skitstövlar. Som njuter av att jävlas med människor. Som älskar den makt de har fått. Och gör allt för att utnyttja den.

Vi får hoppas att ingen av dem läser den här texten och bestämmer sig för att ge sig på mig, nästa gång jag är berusad.

Fler blogginlägg från Damon Rasti