Vad tar det åt er?

Försöker tycka om alla som läser den här bloggen. Inbillar mig ju att man läser den för att man på något sätt roas av den. Därför blir det så konstigt när jag till exempel skriver om förlovningsringen jag satte på Anithas finger. Får höra hur ful den är och hur svennig den är och att den kanske imponerar på folk i Harlem, eller vad det nu stod. Jag förstår inte.

Jag begriper inte riktigt det vettiga i att skriva så. Varifrån kommer den lusten?

Jag vill tro mer om mina läsare än att de ska recensera själva symbolen för hur mycket jag älskar Anitha. Jag blir inte ledsen för innehållet i de kommentarerna. Jag vet och Anitha vet.

Men jag blir ledsen för oviljan och det arga och elaka. Vad tjänar någon i hela världen på sånt? Känns saker bättre när ni får ur er det där? I så fall - nu får ni ett tillfälle. Berätta nu exakt hur ful ringen är. Betrakta den, och skriv av er. Alla besvikelser ni har haft här i livet - ta ut dem på ringen jag gav till Anitha. Här kommer ett andningshål för er. Slå er trötta.