Gästinlägg av Soran - Så gick dejten

Hej alla!

Som en trogen läsare av den eminenta Sculman-bloggen så vet ni att Calle har lottat ut en dejt med mig. Det ni kanske inte är medvetna om är tillvägagångssättet. Var det kanske så att jag undrade om Calle kunde göra mig den här tjänsten? Nej. Frågade Calle kanske om jag tyckte att det här lät som enr bra idé? Om det ändå vore så väl.

Jag satt och tittade CL-fotoll på mitt stammishak Retro, när Calle och hans entourage glider in genom dörren. Eftersom jag inte har träffat Calle på väldigt länge så var det ett kärt återseende. Till skillnad från många där ute så tycker jag nämligen om Calle. Jag uppskattar honom, och inte bara i egenskap av bloggerska, utan även som person. Till skillnad från den vedertagna bilden av honom så har jag upptäckt att han är jävligt snäll. Han är lätt att ha att göra med, och kompetent dessutom. Bra kombination det där.

En bit in på vår konversation så frågar han om han inte får ta en bild på oss för att föreviga detta fantastiska möte? Självklart! Han tar bilden med sina små, små nävar, tittar på den pytte, pyttelilla bilden, på de två kortväxta killarna på bilden, skrattar sedan för sig och säger "Haha, det här kommer bli kul!". Innan han gav sig iväg till sitt sällskap så gav han mig en slug blick. Så var den, slug. Slug som attan!  Jag känner en viss oro i kroppen. För med schulmanbröderna så vet man aldrig. Även om de menar väl, så har de en ganska extrem humor. En extrem humor som ofta är väldigt rolig, men det är inte alltid man vill hamna i skottlinjen för den.

Jag väntade mig det värsta. En bildtext i stil med "Här är Soran, 5 minuter innan han våldtog en tjej på toaletten". Någonting som jag skulle vara tvungen att gå ut och dementera. Så det var med viss lättnad som jag såg att han lottade ut en dejt med mig. Och jag mindes att vi hade pratat om Anitha. Hur bra han hade det. Hur han tyckte det var konstigt att jag var singel. Det här var hans sätt att hjälpa till. Jag önskar bara att han hade frågat först.

Jag är nämligen inte ett stort fan av blind-dates. Framförallt så är det uppstyrda situationer som jag ogillar. De har en tendens att bli så stela. Och jag är, även fast det låter ologiskt med tanke på mitt jobb, ganska blyg och tillbakadragen av mig som person. Jag gillar att hålla mig i bakgrunden, och hatar att behöva leda samtal. Någonting som även stod som grund i mitt val av person (mer om hur jag resonerade där finns på min blogg/hemsida). Men även fast blind-dates inte direkt "är min favorit" så kunde jag inte backa ur. Hur oskön är man inte då? Dessutom fick jag så många gulliga mail från killar och tjejer runt om i landet, då är det lite respektlöst att bara skita i det. Och Calle dessutom, som vill vara snäll. Så jag passade på att marknadsföra det på facebook och på twitter, ju större urvalet var, desto större chans hade jag att hitta min blivande fru..

Jag valde ut en dam, Elin, och skickade ett mail där jag i sann Soran-anda föreslog att hon skulle välja dejtaktivitet, men hon sa att det inte spelade någon roll. Så jag bestämde att vi skulle sitta på Retro. Tryggt, och dessutom nära till Norra Brunn där jag skulle uppträda någon timme senare. Hon var lite sen, vilket passade mig utmärkt eftersom jag aldrig lyckas komma i tid till någonting. Innan vi hann säga "hej" så nämnde hon hur nervös hon var, vilket inte direkt underlättade situationen. Efter att ha snackat ett tag så kom vi fram till att vi nog var ganska lika som personer, och det verkade som att båda tyckte att situationen var ungefär lika jobbig. Synd. Det blev aldrig helt avslappnat även fast jag gjorde mitt bästa för att avväpna det hela.

Men dejten i sig var helt ok. Hade vi bara råkat ses ute och snackat som vi gjorde i drygt en timme så hade vi nog tyckt att det var skittrevligt. Men inom ramen av "blind-date" så blev det mest stelt. Men vi var båda överrens om att det kunde ha blivit mycket värre. Vi kunde båda ha varit betydligt mer dumma i huvudet än vad vi är, och situationen hade kunnat bli rentav jobbig. Nu var det en helt ok pratstund. Småtrevligt men inte så mycket mer. Och jag är villig att skylla det mesta på inramningen.

Det är inte omöjligt att vi ses någon gång igen och hänger med vänner, kanske tar en manlig cider eller två. Men även fast det inte leder till familj och barn så är jag nöjd över att Calle "tvingade" in mig i det här och att jag vågade fullfölja det. Men det här är nog sista gången jag träffar någon under såhär uppstyrda omständigheter.

Till sist vill jag rikta ett stort TACK till er som mailade in så gulligt. Och ni som skickar olika dejtingförfrågningar då och då, det är jävligt modigt gjort av er tycker jag. Jag är bara för blyg för att ses under sådana omständigheter. Så klyschigt nog "Det är inte ni.. det är jag".