Sveriges bästa tidning för tjejer heter SOLO. Och där skriver jag krönikor. Eller kolumner. Eller kåserier. Vad det nu heter.
Det finns ett stort problem med er tjejer. Ja, det finns rätt många problem faktiskt. Men mina år på marknaden har lärt mig främst en sak: Tjejer lever i en fantasivärld. Och det går igenom allt. Ni vill vara Sex and the city-chicks. Erkänn! Ni vill att eran vinbrunch ska vara lika snabb och rapp som deras. Visst försöker ni intala er att ni lever det där livet ibland? Ni drömmer om klassiska nu-eller-aldrig-tillfällen. Spontana resor till Paris och kanske en tårdrypande försoning på Brooklyn Bridge. Erkänn! Ibland sticker det liksom iväg i huvet på er.
Jag vet att det är så. Fråga mig inte hur. Men jag VET att ni ganska ofta far iväg med de där fantasierna. Och att ni önskar så mycket att det fanns lite verklighet där. Hur ett fotbollsproffs ger er en stödjande hand när klacken bryts utanför nattklubben. Ha! I got you! Hur en rundlagd paparazzo bränner av en serie bilder på dig och fotbollsproffset när han leder dig till sportbilen som någon valet-parker just kört fram. Fotbollsproffset håller en hand framför sig för att inte bli bländad. Och du gör ditt bästa för att verka besvärad. Redan när du fäller in ditt högra ben på passagerarsätets golv längtar du tills du får berätta det här för dina vänner.
Problemet med er är att Verkligheten gör er besvikna. För det finns ingen som kan leva upp till era fantasier. Eller är det kanske framtidsförhoppningar? Klart att det är! Ni har inte ens gett upp tanken ännu! Ni hoppas fortfarande på framtiden!
Vi killar däremot tenderar att leva i det förgångna. Vi pratar gärna om tiden då vi var ett “ämne”. Själv brottades jag. Fick träna med folk som var flera år äldre än jag bara för att jag var så duktig. Sen pajade knät. Sann historia! Men jag hade blivit något! Jag hade kunnat vara Martin Lidberg idag. Om inte det satans knät... Jag var en EXTREM talang.
- Jo, jag var ju med i juniortruppen i hockey. Just när jag skulle in i A-laget pajade knät. Tränarn var ju helt förkrossad.
Det är alltid knät, har ni tänkt på det? Men det spelar ingen roll. Vi snubbar lever kvar i vår ungdoms prestationer. Det finns inte en kille som inte kastade bäst rispåse i Mjölkkannan på mellanstadiet. Det finns inte en kille som inte var “årets stjärnskott” i Kalle Anka Cup. Det finns inte en kille som var “så här” nära att komma med i TV-pucken.
Det är det som är skillnaden mellan killar och tjejer. Vi killar är bittra över det vi aldrig åstadkom. Och kvinnor är missnöjda med det de aldrig kommer att få. Kanske är det just där magi uppstår. Där ni tjejer får leva er in i er fantasi genom att skryta om vilka stjärnor era pojkvänner kunde ha blivit. Om inte det satans knät... Där ses vi! I våra missnöjda och bittra personer.
