Homofobi & dancehall

Amat Levin 19:22 9 Jul 2010

Jag var ju med i panelen på Politiskt Korrekta Klubben #2. Det skulle diskuteras dancehall, homohat och var man sätter gränser för sitt populärkulturella intag. Sjukt svåra och stora frågor som blev ännu svårare att ta i eftersom vi bara fick 30 minuter på oss istället för en timme. Men kul var det!

Alla var så klart överens om att homohat är förkastligt, oavsett om det förekommer i musik eller i fikarummet på jobbet. Men vi skilde oss lite i hur man ska bemöta det och vilka gränser man ska sätta upp. Eftersom jag inte antecknade och eftersom bitar från diskussionen lär dyka upp på YouTube tids nog nöjer jag mig med att lista några av MINA tankar kring hela Beenie Man-spektaklet. Lite sent, visst, men jag behöver closure.

(Satsar på att ungefär två personer kommer att orka igenom hela inlägget.)

  • Vissa menar att dancehallens homofober får utstå extra mycket kritik för att de är svarta. Att vi är snabbare med att döma för att det rör sig om svarta musiker och en mestadels svart genre. Jag håller inte med. Jämför bara Ice Cubes Cave Bitch, som är något av det mest rasistiska ni någonsin kommer att höra, med Eminems Foolish Pride. Trots att Eminems låt är något blaj han gjorde som 16-åring, efter att ha blivit dumpad av en svart tjej, blev kritiken mot honom BETYDLIGT värre än den mot Ice Cube - trots att Ice Cube var 24 bast och officiellt släppte sin låt. Vi, alltså den normsättande vita västerländska mannen, är mer toleranta när det gäller rasism och homohat om det är en minoritet som står för den (Rwanda eller forna Jugoslavien, någon?). 
  • På sina håll har den här diskussionen fastnat vid huruvida Beenie Man är homofob eller inte. Vilket är helt oväsentligt. Intervjun i Sydsvenskan bekräftar ju en gång för alla att han ÄR homofob (tydligen kan man omvända lesbiska genom att knulla dem). Men trots att homofobi och rasism är allmänt ofräscha fenomen har man rätt till de åsikterna. Vi kan inte porta artister för att de har skruvade tankar. Då skulle vi i så fall behöva jaga rätt på alla andra artister med tvivelaktiga kunskaper om mänskliga rättigheter.
    Diskussionen bör istället fokusera på vad som sägs på scen. Du har rätt att vara rasist eller homofob, men du har, i Sverige, inte rätt att uppmana till våld mot invandrare, homosexuella eller andra folkgrupper.
  • Så - Beenie Man är homofob. Men vad har han faktiskt sagt i sin musik och på scen? Han HAR gjort låtar där han uppmanar till våld mot homosexuella och han HAR uppträtt med dem. Men sedan han skrev på Reggae Compassionate Act 2007 (han har dock nekat till att han har skrivit på det, antagligen för att det inte gör honom till kreddkung på Jamaica) har han, så vitt jag vet, slutat med att uppmana till förtryck och våld mot homosexuella. Låten han uppträdde med i Uganda som bidrog till KB-protesterna har ju visat sig inte alls hetsa till våld. Alltså - så länge han håller sin homofobi till sig själv tycker jag att han ska få spela.
  • Vissa jämför homofobisk dancehall med vit makt-musik. Det finns vissa poänger med den jämförelsen, men den har en viktig brist - vit makt-musik GÅR UT på att hata, medan homofobin är ett hemskt bihang i en rätt liten del av all dancehall. Dessutom, precis som att rasister har rätt att demonstrera (så länge det sker inom lagens ramar) tycker jag att vit makt-musiker ska få spela (så länge det sker inom lagens ramar). Dock vill jag så klart inte ha dem på min bakgård och här plockar Beenie Man-motståndarna en poäng. KB (eller Göta Källare eller Tyrol) skulle aldrig släppa upp ett band som är uttalat rasistiskt. Så varför är det okej att släppa upp en artist som är uttalat homofobisk? Oavsett om man håller med om att det BÖR finnas gränser eller inte, är det uppenbart att de gränser som finns inte är konsekventa.
  • En intressant fråga är varför vi tycker att det är okej med sexistisk hiphop, men blir väldigt upprörda av homofobisk dancehall. Jag ser två orsaker:
    1. Besök valfri arbetsplats - sexism är fortfarande, i vårt västerländska samhälle, mer accepterat än rasism eller homohat.
    2. Sexistisk hiphop ämnar göra kvinnor till sexobjekt, vilket är tillräckligt illa. Men snäppet värre skulle vara om Snoop Dogg rappade om att utrota kvinnor, att bränna dem eller att kasta syra i deras ansikten. Det gör han inte, och eftersom det är sådant som homofobiska dancehallartister pratar om är det inte konstigt att vi reagerar starkare.
    "Men Eminem", säger ni, "han rappar om att mörda både sin mamma och sin exfru". Well ja, men han uppmanar inte andra till att göra samma sak - det är en förmildrande omständighet. Visst är det obehagligt att prata om sina egna våldstankar, men det är betydligt värre att uppmana andra till att också ta till våld.
     
  • Det är sjukt nykolonialt att peka på dancehallartisternas uppväxt, Jamaicas allmänna inställning till homosexuella och att de "inte vet bättre". Det är ens handlingar som räknas (ska vi annars passa på att förmildra våldtäktsmän födda i tredje världen-länder för att de inte har samma utbildning som vi?) och det är inte som att dessa dancehallartister, som har turnerat och tjänat pengar i decennier, inte har haft möjligheten att sätta sig vid en dator och googla mänskliga rättigheter.
     
  • Jag köper inte resonemanget att man stödjer homofobi om man går på en Beenie Man-konsert. För i så fall kan man dra det hur långt som helst. Vad stödjer du när du köper Chiquita-bananer? Eller mobiltelefoner tillverkade i kinesiska fabriker där arbetarna har usla förhållanden? Det är lätt att peka finger och kritisera andras konsumerande - det är svårare att vara konsekvent i sitt eget.
  • Till sist, musik är ett enkelt mål. Men faktum är att homofobisk musik kommer att finnas så länge vi har homofobiska tendenser i vårt samhälle. Snacka med valfri snubbe i Sverige - chansen är rätt stor att han fortfarande använder "bög" som skällsord. Så målet borde kanske inte vara en dancehallgubbe som kommer hit en gång per år utan oss själva, våra samhälleliga trender och de ledare som faktiskt har en chans att förändra.
    Samtidigt är det svårt att blunda för att homofobisk musik hjälper till att normalisera homofobi, så något ansvar måste artisterna ha. Jag tror vi måste sätta upp individuella gränser. Vad som är okej för dig är kanske inte okej för dig och tvärtom. Det är en sak att protestera och visa sitt missnöje, det är en annan att förbjuda.

För att sammanfatta - jag tycker att det är bra att Beenie Man fick uppträda till slut. Men jag tycker att det är ännu bättre att man protesterade mot honom. Har man ett problem ska man försöka göra något åt det. Beenie Man vet att många gillar hans musik, men han behöver höra att vi inte delar hans homofobi.
Dessa protester kommer på kort sikt att få Beenie Man och hans gelikar att censurera sitt eget homohat, men på lång sikt hoppas jag, lite naivt, att det ska få dem att inse att de har fel.

Fler blogginlägg från Amat Levin