*OBS! Lååångt inlägg!*
Det här och det här fick mig att tänka på ett ämne som jag kan diskutera i timtal – rasism. Och innan någon jävla Einstein får för sig att påpeka att ”KENZA INTE ALLS ÄR RASSE!!!1!1” vill jag poängtera att det inte är det som är intressant. Jag känner inte Kenza. Hon verkar vara sympatisk, otroligt ambitiös och icke-rasse så vi lämnar den diskussionen nu. Okej? Bra!
Det som är intressant är reaktionerna på Kenzas och Bloggkommentatorernas (ett enklare namn, please) kommentarsfält. De verkar utgöras av två varianter.
- Den ena är av typen moraltant deluxe, personer som fasar sig över det Kenza skrivit och ifrågasätter hennes karaktär.
- Den andra utgörs av folk som åberopar PK. ”Att uppröras av Kenzas skämt är att vara extremt löjlig och lättstött”.
Jag höll först med den senare varianten. Kenzas ”skämt” är definitivt inget att bli upprörd över, trots att det heller kanske inte var jätteroligt. Och det är allra minst nödvändigt att kliva upp på ett par höga hästar och börja vifta med pekfingret.
Men sedan tänkte jag efter. Om hon hade droppat någon liknande stereotyp om svarta hade jag kanske inte varit speciellt road. I och för sig hade den då inte handlat om små kukar. Höhö. Whatever. Men tänk om hon skrivit ”jag känner mig dummare än en neger”? Hade jag blivit upprörd? Nja. Hade jag tagit åt mig? Hell no! Hade det ändrat min uppfattning om Kenza? …Kanske.
Jag tycker att man får tåla en hel del, det måste vara okej att driva med ”ras”, kön och läggning (det är oftast väldigt roligt. Eddy Murphys RAW någon?) – annars får vi ett helt sjukt tillknäppt samhälle.
Men! Folk som direkt droppar PK-klyshan så fort en människa blir ledsen/upprörd av att höra någon ge uttryck för en stereotyp är inte bara okänsliga utan EXTREMT irriterande. Min erfarenhet säger mig att dessa människor aldrig har prövat på att leva som ”minoritet” i ett land och därför saknar förståelse för att det inte alltid är så lätt att ta allt med en klackspark.
Det som kanske är mest intressant är att många av oss inser det kontroversiella i att stereotypisera svarta eller judar, men missar det när det gäller asiater. Av någon anledning är det helt okej att snacka ching chong, flied lice och dra all-y’all-look-a-like-skämt.
Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med det här. Jag tror att alla tjänar på att ha högt i tak och kunna diskutera ”ras” sakligt och samtidigt driva med det. Men jag tror också att man någonstans i bakhuvudet måste komma ihåg att frågan för många inte är helt oladdad.
Vet du (återigen är detta inte riktat till Kenza, utan till alla som känner sig berörda) det och ändå drar en massa ching chong-skämt? Fine. Men då är du åtminstone beredd på att någon kan ta väldigt illa upp, och förhoppningsvis införstådd på att du i din tur kan bli stereotypiserad som ”rasse”. Det tycker jag låter som en bra kompromiss.
