12. Crash (2005)
Jag ska erkänna att jag är svag för filmer där man får följa flera, av varandra oberoende, karaktärer som mot slutet visar sig ha något gemensamt. Crash är en sån film.
Don Cheadle spelar Graham Waters, en polis vars kriminella lillebror ger honom lojalitetsproblem, Terrence Howard spelar Cameron Thayer, en regissör med Onkel Tom-komplex, Shaun Toub är den persiska livsmedelshandlaren Farhad som får sin butik vandaliserad, Michael Peña är familjemannen som tas för en gängmedlem, Sandra Bullock är den rädda överklasskvinnan och Matt Dillon spelar John Ryan, den vita polisen som efter år av hårt jobb inom LAPD blivit frustrerad, småsint och fördomsfull.
Det är lite no-shit-varning över budskapet, som bland annat går ut på att rasism är något som förekommer i alla läger. Men Crash är istället som mest effektiv när den gestaltar den mer svårupptäckta strukturella rasismen (som när producenterna tycker att de svarta karaktärerna i Howards tv-serie pratar för grammatiskt korrekt och istället vill att de ska ”prata svart”.) Det är den rasismen som är svårast att stoppa, det är den rasismen som ibland anses vara rumsren och det är den rasismen som är överlägset farligast.
Därför blir jag glad av att Crash är så välgjord. Struntar man helt i vad den vill säga om rasism är den nämligen fortfarande en grym film. Alla skådisar (speciellt Don Cheadle som inte verkar kunna göra en dålig roll) är starka och verkar ha greppat Paul Haggis vision.
Crash är en berättelse där alla åtta karaktärer får varsin chans att bli bättre människor. Vissa tar den, andra inte, men gemensamt för alla är att de, innan filmen är slut, har blivit förändrade. Och även om Crash är för övertydlig och inte är revolutionerande nog för att förändra vårt sätt att tänka, är den en effektiv vyvidgare.
