Modellben

Frans 09:56 18 Sep 2014

I dessa tider av parlamentariskt kaos så är det få människor som fokuserar på vad som är viktigt på riktigt, det vill säga Gunilla Persson och hennes bråk med Paradise Hotel-Aina under inspelningen av TV3:s nya realityserie inspirerad av Stjärnorna på slottet. Igår så var det fotografering med samtliga deltagare, varpå Gunilla Persson "reagerade starkt" på att Ainas ben syntes mer än hennes egna som fått en "undanskymd roll" på bilden. Såhär säger Gunilla själv om skandalen:

"Det var jag som tyckte det var märkligt att jag, som tjänat miljontals kronor på mina ben, skulle ha mina ben täckta."

Helt rätt tycker jag, Gunilla. Jag tror bara Aina är avundsjuk på din livserfarenhet och episka modellkarriär som konstigt nog ingen har hört talas om. Typiskt Aina att inte kunna hantera en framgångsrik mogen kvinna som både är snygg och talangfull och har hela paketet. Stå på dig, Gunilla! Inte lätt att vara den enda vettiga personen på ett slott fyllt med galningar.

Jag ska börja göra samma sak själv på fotograferingar när jag inte får tillräckligt mycket utrymme. Vråla "NI HAR INGA MODELLBEN!" och sedan storma ut. T.ex när man ska ta passfoto och blir missnöjd över att bara ansiktet får vara med på bild.

Ladies First

Kristin Zetterlund 07:43 18 Sep 2014

Är du som jag och älskar girl power samt att få dig en god skvätt gråt?? Jo då kan jag VARMT rekommendera Linda Piras "Ladies First"-föreställning just nu på SVT Play!! Linda bjöd i våras in till en (slutsåld) kväll på Dramaten då hon + alla tjejer från hennes hit "Knäpper mina fingrar (remix)" uppträdde. Och som ni kan se slutade d hele med stående ovationer *SPOILER*

Kan ju säga att det var väl en jävla tur att jag inte lyckades få tag på biljetter dit för det hade nog bara varit pinsamt om alla koola stod och diggade med - och nåns morsa stod längst bak och bölade (jag)? Men det är så STARKT, så många talangfulla tjejer och så mycket systerskap. Alla tre givna komponenter to get my waterworks going. 

Ligger uppe ett par veckor till på Play så kolla nuuuUUUU!

Ord ord ord

Soraya Hashim 00:26 18 Sep 2014

Jag sitter på tunnelbanan och läser texter. Smarta analyser om varför. Jag läser facebookuppdateringar, artiklar och tweets. För varje tumdrag på telefonens skärm sveper de förbi. Orden. Människor jag brukar hålla med och de som får mitt blod att koka. Ord ord ord. Varje minut kommer ytterligare någon annans tankar, sorg, ilska och besvikelse. Jag känner ingenting.

Jag sitter på jobbet och ser fiskbilden delas. Den om hur vi inte ska ha panik utan ska organisera oss istället. Sörj inte säger de. Nu tar vi tag i det här! Jag orkar inte mer.

Jag är på en demonstration där tusentals samlas och skanderar slagord om att vi ska krossa rasismen. Jag tänker på den senaste tidens demonstrationer där polisen har ridit över antirasister och lagt våra gemensamma pengar på att tillåta och skydda nazisters demonstrationer, föranmälda eller ej. En tjej med äkta demonstrationspipor skriker Vad ska vi göra? Jag vet inte längre.

Jag ligger i sängen och ska ha somnat för länge sedan, men klockan är halv två på natten och jag drar fortfarande tummen över skärmen. Någon pratar om 87 procent. Någon annan säger att det inte handlar om SD, utan om politiken fram till nu. En skriver att de är lika goda kålsupare allihop. Jag ser att klockan har hunnit bli halv tre. En annan gapar Ahmen vad trodde ni? Halv fyra. De pratar om hur allt är mediernas fel. Jag vaknar med telefonen i handen. 

Jag släpar mig upp ur sängen till jobbet och håller en föreläsning. Jag pratar på om representation och medielogik. Vevar med armarna och drar skämt. Pausar så de får skratta ut och fortsätter berätta om hur man kan förbättra sitt sammanhang. Jag berättar om Kåkens n-boll, om hur problemet inte är den enskilda kocken utan strukturen, hur farligt det är att folk tror att rasismen är "löst" för att han fick sparken, de nickar. Jag anknyter, tittar i ögonen, skämtar med han längst fram i publiken. Jag ser att han är med. Jag är inte ens där.

Jag går hemåt med telefonen i handen och fortsätter svepa, nån pratar om att Sverige stannar utan "oss", nån annan blir förbannad för att det handlar om mänskliga rättigheter, inte om att vara duktig nog för att få stanna. I ögonvrån ser jag att människor går förbi. En vän skriver personligt om skräcken att växa upp under det tidiga 90-talet, hur det händer igen. Nån annan pratar om välfärden och klyftorna i samhället. Statusuppdateringarna om kocken som fick sparken är sedan länge en likeraket. Jag fortsätter läsa istället för att kolla var jag går men jag vill inte råka möta blickar. Jag orkar inte bedöma faror, sympatier, hat och medlidanden längre. Så jag tittar ner i telefonen.

Jag träffar vänner och vi pratar på. Pratar om Kåken och jobbet och andra vi känner och flyktingförläggningen som brann och polisen som lät bli att göra sitt jobb. Vi pratar om killar som är *sköna* och att kanske resa iväg och fester och i någon minut kan jag andas lite lite lättare, luften börjar fylla mina lungor igen. Jag kommer på mig själv med att tänka på annat än valet, vi skrattar till och med. Sen kramas vi hejdå och jag drar upp telefonen igen. Luften går ur och jag slutar andas.

Jag funderar på vad jag har att säga. Vad jag känner, vad jag tror och tycker. Jag kommer inte längre än att jag känner mig bottenlöst tom och ensam. Att jag tror att 13 procent, oavsett anledning, medvetet valde att lägga sin röst på ett parti med tydligt rasistiska värderingar, åsikter och företrädare. Jag tror inte en sekund på att toleransen för rasism bara lever i just de här personerna utan även bland resten av de 87 procenten, oavsett vilket parti de röstat på, och att enbart peka på SD:s väljare och enskilda n-bollskockar som problemet gör att folk slipper se sig själva och sina sammanhang. Jag tror att livet ganska snart går vidare för de flesta, att statusuppdateringarna och blogginläggen som handlar om andra saker och som redan har börjat dyka upp i min telefon kommer att öka bland de av oss som har råd att tänka på annat. Jag tror att vi ganska snart kommer att oja oss över enskilda utspel och citat och tränga bort helhetsbilden. Jag skräms av känslan att alla dessa ord är förgäves och att även jag kommer vänja mig. Jag har ingen ork kvar att tycka.

Jag kommer hem och fäller upp datorn. Jag hör hur mina chattar på Facebook plingar igång. Pling! Jag orkar inte svara. Pling! Jag stänger av ljudet. Pling! Jag loggar ut.

Rakt ner i soporna

Hej Sonja 00:17 18 Sep 2014
Jag har inget emot om barn gillar att experimentera med smink, frisyrer och kläder. Det är kreativt och inte sällan även socialt. Dessutom kan man hoppas att barnet lär sig sy så att det kan sy kläder till en längre fram i tiden. Men varför ska de som har detta som intresse erbjudas den ensidiga input som denna och liknande tidningar utstrålar? Blir irriterad och känner mig förolämpad när vi får detta tidningserbjudande med posten. Hur kan de tro att jag vill exponera någon som inte är min värsta fiende för denna tidning? Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att posta tidningen i brevinkastet hos nån jag hatar. Men jag ger definitivt inte en prenumeration till nåt av mina barn. Nä har jag nåt barn som gillar make-up och söta småpojkar med Brandon-i-Beverly-Hills-panna så får det barnet i så fall söka andra vägar för tips och inspiration för att kunna leva ut sitt intresse. De är sex och nio år gamla ffs.

Bloggar


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!