Ett oväntat användningsområde med Blocket är alla nya bekantskaper man knyter. Har precis satt igång ett projekt där jag försöker tömma vinden i så stor utsträckning som möjligt, vilket innebär att en hel del vitt skilda produkter från mina 13 år i Stockholm åker upp till försäljning. Och lockar till sig folk, det gör det. Har identifierat några av arketyperna som har kristalliserat ut sig hittills. 

1. Den kontaktsökande.
- Hej, kan inte du ringa mig så kan vi prata lite om din fåtölj. Var kommer den ifrån? Hur länge har du haft den? Vilken är din favoritdrink, negroni??? RING MIG!!!

2. Bytaren.
- Hej, jag är jätteintresserad av ditt fotbollsbord. Kan du tänka dig ett byte mot två iPod, en reklamhandduk från SATS och en påse med lite smått och gott? Ring mig.

3. Hen med lånad mail.
- Hej, skriver detta från lånad mail. Ring mig, eller ännu hellre kan du ta med dig sängen du vill sälja hem till mig i Eskilstuna? Jag betalar i rikskuponger.

4. Hen som bor långt bort.
- Hej, om frakt ingår har vi en deal. Jag bor på Jupiter.

Ps. här kan du förresten köpa fåtöljen på bilden. Fotbollsspelet och elgitarren har redan gått.

Jag har tänkt mycket på sista tiden. *shocker* Nej, men jag har tänkt mer än vanligt på mej och Kalles uppbrott. Hur det påverkade Hanna. Hur jag kom fram till beslutet. Vad som gick fel oss emellan, vad som ledde till att kärleken tog slut. Vad hos mej som förändrats sedan då, vad som är exakt samma inuti, hur gör jag för att inte upprepa misstag, hur upprätthåller jag en rak kommunikation - hur behåller man ärligheten gentemot sig själv. Hur gör man för att inte låta kärlek och nyfikenhet och respekt och lekfullhet dö ut - den var ju där nyss. Massa sådant. Att för en gångs skull försöka lära mej av mina misstag, inte upprepa dem gång på gång på gång.

Oftast gör det mej inte sorgsen att tänka på mej och Kalle och Hanna. När vi var en familj. Det är så längesen nu, det var ett så himla rätt beslut, jag vet att ingen av oss skulle vilja ändra på våra "nu" - vi är lyckligare idag än vad vi var då. Men ibland, ibland, frossar jag i misslyckandet. För på ett sätt så ser jag nog det fortfarande som ett sådant, även fast jag vet allt det där jag nyss skrev. UPPBROTT. En seger, en förlust, ett barns tillvaro tillfälligt i kras. Men vi var alla värda mer än det som var. Inget bra hade kunnat komma ur det vi hade blivit.

Jag hittade den här bilden nyss, jag letade efter något annat - och så kom den här fram istället. Den sista bilden som togs av mej på min familj innan den upplöstes. Hanna i fokus, Kalle (redan) halvt ur bild. Och jag blev så sorgsen. Och ändå glad. För det jag har nu. För det vi var och vad som återstår. En fantastisk vän, världens finaste barn.

Ni har säkert hört Space oddity (Ground Control to major Tom, ni vet) en miljard gånger, men lovar att det ändå är värt att se denna version av och med en riktig astronaut. I rymden. Man ser jorden utanför. Även om ni inte gillar Bowie så ser ni detta nu, ok?

Det var alltså såhär folk levde innan internet. Tänk på det nästa gång ni funderar på att klaga över att folk spelar Candy Crush i kollektivtrafiken istället för att läsa böcker, eller att albumformatet dött ut till förmån för soundbites på Spotify, eller att Google Glasses nog är väldigt integritetskränkande. Eller vad som helst valfritt teknikfientligt. Är det detta ni vill tillbaka till? Är det det???

Iiiih, fick en Beyoncé-biljett av min lillasyster! Så jag kommer alltså att med egna ögon få reda ut förvirringen som bilden ovan (från hennes Tumblr) skapat i min hjärna. För alltså: en ögonbindel, två dansare i leopardkostym vad är det som händer? Har inte lyckats googla fram nåt klipp som förklarar, så i min fantasi just nu har jag fått det till att dansarna dansar en hemlig dans som Beyoncé, med hjälp av vibrationerna i luften, ser för sitt inre koreografiöga ner till minsta detalj och sen får hon kopiera den.

Jag ska starta en egen biståndsorganisation för sociala medier och kalla den för "Lajkare utan gränser". Ungefär lite som Läkare utan gränser fast med skillnaden att den bara ska verka på sociala medier och snabbt kunna sätta in hjälpinsatser så som att gilla bilder på körsbärsträd, bruncher och solnedgångar där det behövs som allra mest. Ja jag vill inte ens tänka på hur många bilder därute som ingen person har likeat och som behöver hjälp nu. Kan tänka mig att det finns hela hashtags som ingen bryr sig om över huvud taget och som existerar i vakuum.

Det är dit hjälpen måste nå. Om de kunde hitta en levande tjej i en demolerad textilfabrik i Bangladesh efter 18 dagar så måste vi kunna göra samma sak fast med gamla statusuppdateringar som ingen brytt sig om tills nu. Det är dags att gå samman och agera mot utanförskapet på sociala medier. Ja ni vet vad jag pratar om, VI KÄNNER JU ALLA NÅN som statusuppdaterar svinmycket men aldrig får några likes......... Det är dags att sluta blunda nu och gå med i Lajkare utan gränser. 

Vill bo med det här paret tack!!