I somras hörde jag Leslies Tays låt Sofie för första gången och blev extremt tagen. Det avskalade enkla, melodierna, Leslies skånska och en kluven kärlekslåt till ett område man kanske lämnat, men ändå inte.

R&B är den vackraste musikgenre jag vet. Det handlar mycket om texterna, om hur texter som vid första anblick kan se enkla ut lyckas förmedla så mycket känsla, så mycket djup. R&B för mig är ärlighet, man säger rakt ut vafan man menar och skiter att bullshitta fram massa omskrivningar.

Och när jag lyssnar igenom Leslies EP 12 år fastnar jag för texterna, som liksom rör sig mellan berättande, bekännelse, dagbok, och ett typ… neutralt utifrånperspektiv. Det är inte så dömande liksom, och perspektiven ändras hela tiden. På titelspåret blandas tillbakablickandet med 12-åringens tankar, och just där och då tar Leslie den där raka enkeltheten jag älskar i R&B och gör något riktigt riktigt stort av den. Jag har aldrig hört R&B med den här typen av texter. Har jag hört någon musik med den här typen av texter? Nä, va?

Asså, för att vara en person som ”skriver om musik” så är jag chockartat dålig på att prata om hur musik låter. Musik för mig är känslor och jag minns handen på hjärtat inte senast jag lyssnade på något som gav mig så mycket emotions som 12 År.* Jag tänker på 3D Na’Tees Dear Old Me, och på hur jag kommer bära med mig hennes sista lines på den låten för evigt. Jag tror 12 År är första gången jag haft en liknande känsla inför någon svensk musik… OCH inför musik gjord av en kille**.

12 År får mig att vilja typ… make some calls. Jag vill ringa min mamma. Jag vill prata med mig själv som barn, jag vill gå till pappas grav.

Det är ett bättre betyg än någon siffra skulle kunna uttrycka.

Lyssna på 12 År på Spotify.

*Kollade kalendern, jag har uteslutit PMS som bakomliggande faktor till denna känslostorm.

**Okej, bortsett från Kevin Gates, men jag och Kevin har en paus just nu, jag vill inte prata om det.