Huvudmeny

Tillbaka till framtiden med George Costanza

Tobias Norström 14:27 3 Feb 2014

Att spendera fyra timmar framför Super Bowl i natt var ungefär som befinna sig i den där »Mad Men«-pitchen där Don Draper säljer in en fotoprojektor som en tidsmaskin. Man slungades liksom mellan anakronismer. För var det inte puttrigt försnack med en mysig Kevin Costner så var det nationalistiska reklamfilmer med Bob Dylan, teasers för »24« och scenframträdande med Red Hot Chili Peppers. Allt tycktes komma från en svunnen tid. Och bokstavligt talat mitt i alltihop: »Seinfeld«.

Den redan omtalade återkomsten med Jerry Seinfeld och Jason Alexander som varken skulle vara en Super Bowl-reklam eller ett avsnitt av den tidigares gubbiga webbserie visade sig vara en blandning av just de två sakerna. I en kort promo presenterade Fox sportankare två killar från det förflutna. Vad som följde var en 15 sekunder lång knuff för att tv-tittarna skulle överge Super Bowl-sändningen och istället kasta sig in på hemsidan för »Comedians in Cars Getting Coffee«. Väl där möttes man av ett miniavsnitt av webbserien med George Costanza som gäst. Manuset var krystat, Jerry Seinfelds skådespeleri ännu sämre än i serien som bar hans namn och Jason Alexander tog i för allt vad tygen höll för.

I slutändan sprack det därmed även rätt mycket i sömmarna. Alltsammans kändes mest som en ganska ovärdig knuff för att dra lite mer publik till ett redan mediokert projekt som mest verkar handla om att möjliggöra för Jerry Seinfeld att onanera sitt bilintresse inför allmänhetens blickar. Att Jason Alexander nappade är förståeligt. Vad som däremot var lite kittlande var att se Alexander skallig på nytt. Att han övergett den där peruken han sportat de senaste åren (eller, om rykterna stämmer, rakat av sig det där konstgräset som prytt hans hjässa). How very method av honom.

Westeros – landet där svärden går femen

Tobias Norström 14:49 31 Jan 2014

Igår släpptes ett helt gäng nya promobilder för den fjärde säsongen av »Game of Thrones«. Det mesta var sig likt. Joffrey såg ond ut, Jon Snow hade magknip, Sansa Stark var ledsen. Vad som dock var lätt att missa var en liten undangömd vapendetalj. På en bild av någon ny figur syntes nämligen ett litet svärdskaft som starkt alluderade till »Game of Thrones« (och HBO i allmänhets) fäbless för den kvinnliga barmen.

Egentligen var väl det här bara en tidsfråga. SNL blottlade redan ifjol hur serien smyger in nakna tjejer i så många scener som möjligt. I år kanske det är dags för en ny tagline: 

Game of Thrones – serien där till och med svärden visar pattarna

Angående gårdagens AHS – The Seven Wonders

Tobias Norström 12:00 30 Jan 2014

If I live to see the seven wonders, I’ll make a path to the rainbow’s end, I’ll never live to match that beauty again

Så sjöng Stevie Nicks på Fleetwood Macs klassiska »Seven Wonders«. Om vi får se slutet på regnbågen och om någon får leva att matcha dess skönet igen återstår att se. Nu är det i alla fall äntligen dags att sätta eleverna på häxakademin på prov. En ny supreme ska utses. En säsong av »American Horror Story« ska tas i mål.

Det känns ju som att det varit rätt lite lektioner den här hösten/vintern av häxskolning. Det fixar man dock givetvis lätt med ett härligt träningsmontage. Sen är alla redo liksom. På klassiskt Rocky-manér. Och det känns nästan lite kittlande att det här avsnittet, åtminstone till att börja med, har en så idrottslig uppbyggnad. Gren efter gren betas av och det står ganska snart klart att den verkliga rivaliteten står mellan Zoe och Madison. Det känns lite synd. Mest för att det öppnar upp för en curve ball där Zoe inte blir supreme. Vilket trogna läsare av dessa recaps vet vore en katastrof.

Tre grenar in är Misty Day den första häxan att åka ur prövningarna. Det känns rätt väntat. Mest för att Misty alltid varit en perifer karaktär från Louisianas träsk som halkade in på häxakademin på ett bananskal. Att däremot Zoe skulle spetsa sig själv på en grind under ett parti teleporteringskull kändes betydligt mer snöpligt. Kanske för att det gav Madison ett litet försprång. Och för att det mest blev en dramatisk stoppkloss i det mästerskap som började så dramatiskt.

Efter att Cordelia kastar in i hatten i ringen känns liksom lite upphävt. Som om tävlingen trampar vatten. Som om twisten kommer alldeles för tidigt. När Cordelia sedan snabbt utses som ny supreme, Madison mördas och Zoe fasas ut känns det som att ett antiklimax är uppnått. Så här skulle det ju inte alls bli. I ett naffs har Cordelia tagit över, gått »True Blood« på hela häxvärlden och pratat ut i nationell tv. Det är väl fint. Någonstans. Men att hela dramat slarvas bort i en diplomatisk lösning där alla håller händer och sjunger »Kumbaya« känns inte alls i linje med vad den här säsongen har handlat om.

Det var däremot självklart att Fiona skulle komma tillbaka en sista gång. Nu blev det för ett nästan moderligt överlämnande snarare än för ett power play på titeln som supreme. Och så slutligen en nedstigning i helvetet. Det är väl så nära closure vi kommer den här säsongen när all annan dramatisk potential slarvats bort. Däremot fanns det givetvis något fantastiskt i en slutscen där Cordelia står som ny supreme med Zoe och Queenie vid sin sida och blickar ut över en pånyttfödd coven. Kanske var det den räddningen av häxakademin handlade om hela tiden. Jag önskar hur som helst bara att Zoe hade stått högst upp.

Mitt i sex delar

Tobias Norström 13:54 29 Jan 2014

I inledningen av Mitt Romney-dokumentären »Mitt« finns en scen där familjen Romney åker pulka. Därefter följer sex år av kampanjande, debatter och långa samtal mellan Mitt, hans fru Ann och deras fem söner med familjer. Det är symptomatiskt. Inte för att »Mitt« är en film om politik utan för att det i första hand är ett intimt porträtt av en familj. Av en patriark, givetvis, men även av en sammansvetsad enhet som under en turbulent period finner stöd och kärlek hos varandra. Det är en av de mest intima skildringar av en politiker som gjorts och en film som vill ringa in det universellt mänskliga utanför det politiska dramats polemik. Här är filmens finaste ögonblick.

När Mitt och Ann Romney höll om varandra och blickade ut över ett kallt Denver.

När Mitt och hans söner gapflabbade till David Sedaris "Stadium Pal"-segment från »This American Life«.

När de tittade på Mitts anteckningar efter första debatten i presidentvalet och han förklarade att han alltid skriver "DAD" först eftersom inget hade varit möjligt utan hans pappa.

När Mitt frenetiskt samlade ihop allt skräp på en blåsig hotellbalkong.

När Ann ledde familjen i en bön och sedan föll i gråt.

När allt var över och Mitt och Ann satte sig i vardagsrummet och tystnaden bredde ut sig.

Trailer Park Tuesday

Tobias Norström 14:24 28 Jan 2014

Skräckfilmsgenren hade ett otroligt framgångsrikt 2013 och 2014 lär inte bli sämre. I veckans TPT tittar vi därför närmare på tre kommande skräckisar.

Blumhouse Productions är produktionsbolaget som de senaste åren producerat skräckfilmer på löpande band med oanad framgång. Med filmer som »The Purge«, »Insidious: Chapter 2« och »Paranormal Activity«-serien har man lyckats dra in storkovan trots begränsad budget och avsaknad av några större skådespelarnamn. Näst på tur står nu »Oculus«, en historia om en paranormal spegel och en tjej som försöker rentvå sin bror. Den verkar väl helt okej och lär precis som Blumhouse andra produktioner dra in mer pengar än vad Hollywoods analytiker vågar drömma om.

»The Babadook« känns som en rätt standardiserad hemsökelserulle. En bok bjuder in något slags väsen att plåga en mamma och hennes son. Man anar ganska direkt vartåt det barkar. Hur Babadooken är ute efter ungen och hur morsan får ställa sig i vägen. Så brukar det vara i den alltmer uttjatade genren av skräckfilmer med moderskapstema. Det hade känts läskigt om inte den där boken egentligen såg rätt töntig ut.

2009 släpptes den norska zombiefilmen »Död snö«. En film som rätt snabbt uppnådde något slags kultstatus för att den 1) inte kom från USA (skräckentusiaster gillar som bekant det exotiska i filmer från icke-anglosaxiska länder) och 2) innehöll zombienazister. Uppföljaren, »Död snö 2« (eller på engelska »Dead Snow: Red vs. Dead«) verkar ta vid rätt precis där den första filmen slutade. Zombienassarna är tillbaka och ställs denna gång mot några amerikanska zombiejägare med en egen zombiearmé. Det hade dock känts ännu roligare om man kastat in lite sovjetiska zombies i mixen. Om så bara för att ta andra världskriget-kitschen hela vägen i mål.

Senaste inlägg från Tobias Norström

Tobias Norström

Prenumerera: RSS-flöde

Tobias Norström är 80-talist, skriver om populärkultur och uppfattas alltjämt som naivt pretentiös.

På den här bloggen avhandlar han kulturens mörkaste farvatten och allsköns drömmar om verkligheten.

Ibland med romantik, ibland med avsmak, ibland med skratt, ofta med ett ohälsosamt allvar.

Kontakt: tobias.norstroem@gmail.com

Arkiv

Visa hela arkivet eller…



Bloggar


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Meny