Dags för del 6 i serien You’ve got Brev! – sommarföljetången där Soraya och jag brevväxlar, tipsar om de populärkulturella diamanterna bland grillkolen och förhoppningsvis lär oss någonting på vägen.

Det hela är enkelt, genom en new school brevväxling ber vi vår kompanjon om det vi behöver allra mest just nu och efter ett par dagar får vi svar. Inbox-plinget har aldrig låtit så ljuvligt! Vi är varandras apotekare, shamaner och regndansare och ni få följa med på resan.

Tidigare brev i serien: Tårar, Karta och Kompass, Staden, Lugna nerver, Pepp.

Hej T!

Nu är jag på väg tillbaka från landet och tänkte festa sönder sista sommarmånaden i stadsmiljö. Men så har jag en oroskänsla i magen.. Så här: förra året var ett väldigt tungt år för mig och det var inte förrän i början av hösten som jag själv kunde se att jag var på väg in i det där mörka hålet även om människorna runt mig kunde se varningssignalerna redan i maj. Det jag kände var en helt ologisk men väldigt påtaglig stress att sommaren skulle ta slut redan innan den började, som att allt redan var förbi innan det ens hunnit hända. Nu är det augusti och jag har motat bort den där känslan så mycket jag har kunnat hela sommaren men nu när jag ska in i sista perioden börjar jag känna av den där stressen igen. Inte alls lika illa som förra året, men så som alla säkert känner när det börjar dra ihop sig och sommaren kanske inte hunnit bjuda på allt det bästa som man hade förväntat sig än (pga uselt väder).

Jag skulle behöva något som påminner mig om allt det bra och somriga jag faktiskt har hunnit vara med om de senaste två månaderna eller något som får mig att verkligen se allt jag har just nu och allt som är kvar att uppleva innan det tar slut och man sitter där i september och undrar var sommaren tog vägen. Typ Carpe Diem, fast inte lika lame.

X,
Foxy Killah S (kanske det sämsta namnet ur en rap name-generator)

Hej S!

Gud vad jobbigt att höra om det där med sommarångest. Jag har gett upp på sommaren för länge sedan. Inte på grund av väder eller semestrar och sådana saker. Mer i något kargt överlevnadssyfte. För sommaren infriar ju aldrig. Den har aldrig gjort det för mig i alla fall.

Det är alltid grusade förhoppningar om fantastiska saker som slutar med regn, eller att någon mår dåligt, eller att polisen kommer. Eller vad som helst. Min bästa sommar hade jag sommarlovet mellan åttan och nian. Det hände ingenting minnesvärt då.

Allt var bara jag och två kompisar som drev runt, drack folköl och hembränt och lyssnade alldeles för mycket på Badley Drawn Boy och Jay-Z. Det var vackert kanske mest för att vi inte reflekterade över att något skulle hända. Vi väntade liksom inte på någonting.

Det var även den sommaren jag såg Robert Redfords filmatisering av boken »A River Runs Through It« första gången. Det är verkligen inget mästerverk. Istället en historia nedtyngd av stora gester, av stora ambitioner och av viljan av att fånga det där stora i det lilla. Men jag minns ändå hur den filmen talade till mig.

Hur den samtidigt med sin överdådighet innehöll ett otvunget, nästan naivt, grepp om livets innebörd. Kanske mest genom att bara visa en familj, sakernas gilla gång. Jag tror att det behövs. Att sådana berättelser lätt kan få en att uppskatta de mest basala av händelser, av saker eller de mest vanliga och omärkvärdiga av människor. Det är nog viktigt. Speciellt om man vill uppskatta det man har. Du borde nog se den. 

Nu när jag är lite äldre finner jag snarare tröst i hur obetydligt allt är. När rymdbilen Curisoity landade på mars i veckan fylldes jag av massa känslor, allt åt olika håll. Hur allt å ena sidan var så stort, att människan på egen hand transcenderar den existens vi än gång slogs för att vinna. Hur allt å den andra blir fjuttigt, förgängligt och små ansatser till viktiga saker som ändå bara översköljs av tid och glömska.

Jag tittar ganska ofta på Carl Sagans tal/text/vad man ni vill kalla det, »Pale Blue Dot«. Det är ett egentligen bara en samling reflektioner Sagan ger till det sista fotografiet rymdsonden Voyager 1 tog på jorden innan det påbörjade sin färd ut ur solsystemet. Sagan pratar om vår världs litenhet på ett sätt som väcker samma känslor som Curisotiy. Storhet och vemod. Jag tror man mår bra av att höra det, av att tänka på det. Det gör litenheten betydelsefull. Det gör alla känslor som finns i kroppen till något fantastiskt, till rymd damm som genom tid gjort så mycket så starkt.

Jag vet inte om jag kan hjälpa dig bättre än så. Det är inte carpe diem. Men det är säkert fortfarande ganska lame.

KRAMs

T