Trailer Park Tuesday

Tobias Norström 16:30 12 Jun 2012

Tisdag och tre nya trailers i hoppets och upprättelsens tecken.

Jag har varit på väg att ge upp hoppet om Leo DiCaprio. Efter att ha peakat med »Blood Diamond«, »Body of Lies« och »Revolutionary Road« i mitten på 00-talet har det nämligen gått utför ganska snabbt och Leo har kisat sig igenom senare års »Shutter Island«, »Inception« och kalkonen »J. Edgar«. Han toppar dessutom 2012 med den redan avhandlade »The Great Gatsby«. Men precis som allt höll på att gå åt helvete kom trailern till Quentin Tarantinos senaste projekt, »Django Unchained«. Historien känns typisk, slaven Django utkräver hämnd i sällskap av en prisjägare med välsmort munläder. Det där är säkert bra. Bäst av allt är dock Leo. Han känns bara så underbart hal och mysigt narcisstisk i rollen som plantageägaren Calvin Candie. ”He is a rambunctious sort, ain’t he?” säger Leo och på ett ögonblick är allt förlåtet.

Brasilianska regissören Fernando Meirelles var en gång i tiden galet lovande. Han gjorde den omåttligt uppskattade (och i ärlighetens namn något överskattade) »Guds stad« och följde upp succén med den smarta John le Carré-thrillern »The Constant Gardener«. Det var 2005 och sedan dess har Meirelles begravt sig i två stycken brasilianska TV-serier och den väldigt mediokra »Blindness«. Nya »360« blir därmed något slags comeback, eller åtminstone ett försök att ge regissören lite upprättelse. Jag vet inte riktigt hur spännande den känns egentligen. Ett gäng disparata historier vävs ihop på ett sätt som bär en svag doft av Alejandro Gonzalez Iñárritu. Tydligast är därför i slutändan hur Anthony Hopkins slutat åldras (han har sett lika gammal ut de senaste tio åren!) och hur fruktansvärt dåligt Ben Foster klär i mustasch.

»The Perks of Being A Wallflower« verkar lite småmysig. Det är sådär lagom alternativt för att kännas ”speciellt” men samtidigt inte tillräckligt alternativt för att egentligen exkludera någon alls. Med andra ord befinner sig »The Perks of Being A Wallflower« i den utpräglade amerikanska genren av indiefilmer som vänder sig till unga – en genre Michael Cera länge regerat. Att det i producentteamet fanns kopplingar till »Juno« känns mindre otroligt än att dåligt försvarsspel i en svensk backlinje i fotboll… Det softade filtret vittnar även om att det här finns ”känslor” inblandade. Så vad gillar man? Vet inte riktigt, men här finns något som påminner lite om ett John Hugheskt 80-tal. Om »Pretty in Pink«- eller »Sixteen Candles«-romantik där ungdomen är jobbigt men även fylld av vänskap och kärlek. Jag ska dock inte säga för mycket, detta kan även bli ett rejält pekoral. Jag är dock hoppfull, inte minst på att Emma Watson blir en ny Molly Ringwald. 

Fler blogginlägg från Tobias Norström