5. Bottle episodes
“In episodic television, the term bottle episode refers to an episode produced inexpensively and restricted in scope to use as few non-regular cast members, effects, and sets as possible. “ – Wiki
Jag vet att alla sett en. Kinarestaurant-avsnittet av »Seinfeld« eller kanske »Friends«-avsnittet “The One Where No One’s Ready” – som för övrigt närmast förvandlar serien till en utdragen fars. Just det är nog symptomatiskt för att bottle episodes aldrig blir särskilt bra. De känns alltid stillastående, innehåller aldrig någon avgörande händelseutveckling osv. I »Community« säger karaktären Abed i inledningen av ett avsnitt att ”this is starting to feel like a bottle episode”. Det är ungefär peaken av hur nyskapande en bottle episode någonsin varit.
4. Catchphrases
Detta är egentligen inget megaproblem. Catchphrases finns men är idag mestadels en kvarleva som dyker upp i äldre serier, alternativt reducerats till en karaktärs manierismer snarare än regelrätta punchlines. Det är samtidigt en förrädisk konstform som lätt blir pajig, kanske till och med folklig. Här kommer därför en snabb genomgång av några bra och dåliga varianter:
Bra: ”Yada Yada Yada ”(»Seinfeld«, funkar för är även ett plot device), ”Aay” (»Happy Days«, funkar för att det etablerar the Fonze som tuff tönt) och ”More cowbell” (»Saturday Night Live«, funkar för att den är briljant).
Dåliga: Nästan alla andra.
3. Revyavsnittet
Och nej, jag menar inte avvarten av avsnitt där Peter Flack gästar/avsnittet utspelar sig på någon scen i Bohuslän. Det handlar istället om de lika traditionella som outhärdliga avsnitt som fylls av tillbakablickar på seriens bästa och framförallt roligaste ögonblick. Men varför så outhärdliga? Antagligen för att dessa avsnitt har ett innehåll som aldrig ger någon någonting. De som följt serien slaviskt får istället för ett nytt avsnitt en repetition av ögonblicksbilder och brottstycken. De som inte följt serien får istället en uppradning av gags utan ordentlig kontext och oftast utan kronologi.
Det är som ett medley av refränger till låtar som egentligen inte är något utan sina verser.
2. Will They/Won’t They?
Luke och Lorelai, House och Cuddy, Carrie och Big, Pam och Jim, Daphne och Niles, Sam och Diane (i »Cheers« för er födda efter 1990), J.D. och Elliot och (givetvis) Ross och Rachel. Allihop i utdragna, uttjatade, tråkiga och förutsägbara danser i samlagets förtecken. Allihop mer eller mindre trista klichéer.
När Larry David skrev på sista avsnittet av »Seinfeld« föreslog många att serien skulle avslutas med att Jerry och Elaine blev ihop igen. Larry menade att det var en total missuppfattning av vad serien handlat om. Det höjer »Seinfeld« över sina gelikar både i fråga om humoristiskt innehåll men framförallt i fråga om kreativitet. Men sure, jag grät när Ross och Rachel fick varandra. Reaktionen efter den initiala lättnaden är dock betydligt mer obönhörlig: en livslång suck av passiv aggression.
1. Den enfaldige fadern
Jag antar att detta är manusförfattarens eviga hämnd på en fader som aldrig visade sitt stöd för hens kreativa karriär. Otaliga är i alla fall de serieskapare som talat om hur den huvudskapliga inspirationskällan till seriens buttre, sure, dumme och framförallt godhjärtade pappafigur varit den egna fadern. »The Simpsons«-skaparen Matt Groening döpte till och med sin faderskaraktär tillika byfåne och barnmisshandlare Homer Simpson efter sin egen pappa. Det största problemet med karaktärsformen är antagligen den outsinliga källan av otänkbar idioti som ryms i pappan, det eller det faktum att dessa karaktärer aldrig får någon karaktärsutveckling. I »Fraiser« sitter huvudkaraktärens pappa nästan cementerad i sin lika gamla fåtölj. Att möbeln i slutändan blev en lika stor symbol för pappan som pappan själv säger en hel del om hur lite som hände med Martin Crane.
Det får vara slut på detta nu. Jag vill ha Lannister-pappan från »Game of Thrones« nu. Det vore kul, allt annat vore en kliché.
Klichéer bör inte alltid hatas. Det finns en anledning att klichéer överlever generation efter generation. Utan klichéer skulle man inte kunna driva med dessa trötta koncept, och även om Al Bundy kan vara något av det värsta som hänt tv-komedier hade vi inte haft Homer utan honom. Och säga vad man vill om dagens Simpsons, men Homer Simpson större delen av 90-talet var inget annat än komisk perfektion.
Plus att jag faktiskt gillar Bottle Episodes. Communitys parodi-avsnitt kan vara något av det bästa den serien gjorde.
Bläh vad jag inte tål den där "mannen som jättebebis"-klichén, särskilt när den kombineras med en smart och snygg fru.
Dixit: Nej, de bör inte hatas. Men de bör heller inte överanvändas. Ofta har de givetvis blivit klichéer för att de funkar men lika ofta för att manusförfattare är slappa och inte orkar tänka ut nya koncept. Det är liksom lättare att göra något man redan vet fungerar lex remake etc.
Jag gillar faktiskt inte Simpsons tycker Homer är en trist Al Bundy som i sin tur är en trist Ralph Kramden.
Gillar också bottle episodes ibland, ofta är de dock mer trista än bra.