Om några veckor har Jason Reitmans senaste film »Young Adult« svensk biopremiär. Den inleds med en briljant öppningsscen där ett montage etablerar huvudkaraktären Mavis som en författare på dekis. Mavis vaknar bakfull, dricker cola light, motionerar med ett Nintendo Wii, negligerar sin hund, försöker skriva på sin kommande bok, käkar middag med en snubbe, ligger med snubben, vaknar på nytt och bestämmer sig för att återvända till hemstaden Mercury, Minnesota. Mavis mår alltså inget vidare. Hon är apatisk och ensam och dessutom del av den senaste filmtrenden där ”lyckade” människor kämpar med sina psykologiska problem. Reitmans förra film, »Up in the Air« behandlade samma tema med en emotionellt handikappad George Clooney i huvudrollen och Sofia Coppola fulländade estetiken i sin »Somewhere« med en introvert Stephen Dorff.
Kanske är det symptomatiskt för ett samhälle i ekonomisk kris att visa upp hur även samhällets mest privilegierade medlemmar har problem. Att vi i en tid av arbetslöshet och växande klassklyftor kan trösta oss med historier om de vi annars avundas inte heller har det så jävla bra.
I nöjes- och kändisjournalistiken är temat gammalt men har på senare präglats av en nytt slags avsky. Olika celebriteters olagligheter, misslyckade relationer eller drogproblem har länge varit hett stoff men det är först på senare tid vi mer eller mindre tävlat i att hänga Charlie Sheen, Kim Kardashian eller Björn Ranelid så högt det bara går. Det är som om vi helt plötslig finner en enorm trygghet i att etablera karaktärer vi tillsammans kan hata – ofta helt utan särskilt klara grunder. Personer vi gemensamt kan enas om beter sig pissdåligt och därmed är sämre än oss själva.
Värst ansatt har kanske Lindsay Lohan varit då hon under flera års tid bespottats i global skvallerpress för i princip allt. (Kvinnor som uppför sig ”moraliskt förkastligt” är alltid lättare att attackera än män i samma kategori men detta har andra redan skrivit mer och bättre om än vad jag är kapabel till.) Förra helgen gjorde Lindsay någon form av comeback som värd för Saturday Night Live. Amerikanska skribenter vässade givetvis sågen och hoppades på fiasko. Men det stora debaclet uteblev och media kunde inte göra så mycket mer än att rycka på axlarna. Istället riktades den stora kritiken mot hur Lindsay efter programmet begav sig till en nattklubb – som så ofta är huvudämnet i hatet mot henne.
Att yttra sig i positiva ordalag om människor som Lindsay tycks mer eller mindre blivit tabu. I det tysta har alla redan enats om att hon är värdelös och det är en bild som måste upprätthållas till varje pris. Något annat vore förödande för den rådande uppfattningen om hur kändisskapet fungerar. Precis som med Mavis i »Young Adult« eller Stephen Dorff i »Somewhere« är det jävligt skönt att veta hur Lindsay förblir samma gamla Lindsay. Att hennes problem, precis som våra, består. Hur verkliga problemen egentligen är eller hur Lindsay faktiskt mår är därför (tyvärr) helt oväsentligt.
Det är givetvis bra att Hollywood nyanserar bilden av en amerikansk framgångsmyt. Problemet är bara att det görs genom ett onödigt moraliserande. Genom trötta klichéer om kändisskap som bygger på lika dåligt underbyggda föreställningar i skvallerpressen. Och i slutändan det är ändå sjukt synd att vi ska behöva suga i oss elaka och skenheliga pekpinnar om människors livsstilar för att kunna må lite bättre över våra egna liv.
