Jag tänkte egentligen inte skriva den här texten. Mest för att det egentligen inte behövs en utläggning till om fenomenet Lana Del Rey. Det var innan jag såg en bild som jämförde Whitney Houston med den bortgångne svenske grundaren av genren viking metal, Thomas Forsberg. Syftet med bilden är att visa dels hur sorgligt bortglömd Forsberg är men framförallt hur överskattad Whitney var. Bevisföringen utgår sammanfattningsvis från antal släppta album, att Forsberg skrivit sin musik själv, att han spelade massa instrument och framförallt hur hans död i förhållande till Houstons inte rönte någon uppmärksamhet. Argument som känns rätt idiotiska men som i stort även går att urskilja i en klassisk uppdelning mellan “äkta” och kommersiell musik - där “att skriva sin egen musik” traditionellt sett alltid värderats högre än att vara särskilt duktig på att framföra musik.
Och det finns nästan ingenstans (metalmusiken kanske är det tydligaste undantaget) där detta förhållningssätt är tydligare än inom indiepopen. Få uttryck bygger idag på lika etablerade dogmer om vad musik bör vara. På föreställningar om äkthet där artister måste lida för konsten och fullt förkroppsliga sin kreativitet.
Problemet är bara att även indiepopen är byggd på poser. Att indiepopens historia är präglad av en positionering och en distansering mot kommersiell musik som handlar lika mycket om att ta avstånd visuellt som kreativt från en den företagsägda popen. Det är ett uttryck som vill jaga det ärliga i utanförskapet eftersom det populära alltid är tillrättalagt och framställt men därigenom även utvecklar egna regler för vad ett utanförskap är.
Lana Del Reys artistskap fångar på mycket av det där. Idéer om utanförskap och poser bortom det breda. Därför är hela debatten kring henne både konstig och vilseledd. Exempelvis Sasha Frere-Jones ringade in problematiken i en artikel i förra veckans The New Yorker:
People seem to feel that Del Rey is trying to trick us, though it’s impossible to figure out exactly what that trick would be, as we are dealing with an entertainer and her audience, not a naturally fractious relationship.
Jag tror att hatet mot Lana Del Rey handlar om felaktiga föreställningar. Att Lana Del Rey blivit som en sprucken spegel mot indievärlden. I stort uttrycker hon den estetik som uppmuntras inom genren med 60-talsromantik, sval sång, livstilsmotiv, soligt retrofoto etc. (det går igen även i Lana Del Reys musik som präglas av texter byggda på reduktioner av livstilsbegrepp som jeans, dataspel, solglasögon, droger och misslyckad kärlek) men hela hennes artistskap bygger samtidigt på en uppenbart konstruerad persona. Det är ett i sig uråldrigt grepp inom popmusiken som i förhållande till en indiescens villfarelser om äkthet verkar bli oerhört provocerande.
Lana Del Reys största brott tycks liksom vara att hon avslöjar indievärldens förlegade idéer om vad äkthet innebär. Att hennes artistskap estetiskt definieras som indie medan hennes artistperson bryter mot alla regler för vad ”äkta” musik bör vara. Jag är exempelvis helt övertygad om att den kanske vanligaste (och även mest bisarra) angreppspunkten mot Lana - hennes läppar - är ett symptom på detta. Att det som hos henne korrelerar sämst med en bild av indiepop naturligtvis blir det som indiepuritaner hakar upp sig på mest.
Det är egentligen jättekonstigt, framförallt med tanke på hur gränsdragningen mellan indie och kommersiell kultur under ganska lång tid suddats ut. Men så uppenbarar diskussionen kring Lana Del Rey också det sunkiga i indiekulturen. Hur den i flera avseenden är baserad på föreställningar som saknar bäring på ett modernt musikklimat. Hur den präglas av vanföreställningar om äkthet och ofta grundar sig helt på dogmer. Så indien: Jag har älskat dig länge. Det är dags att du skärper dig nu.
Med detta tycker jag att vi drar ett streck i den förlegade diskussionen om Lana Del Rey. Haters gonna hate. Jag har hört att The Shins släpper en ny skiva snart. De verkar jävligt på riktigt.
