Game of Thrones – i slutändan blir vi nördar allihopa

Tobias Norström 09:00 4 Apr 2012

Khaleesi

New York Times gillar inte televiserad fantasy. Det gjorde tidningen klart redan ifjol när Ginia Bellafante avfärdade första säsongen av »Game of Thrones« som »boy fiction«. När serien i helgen drog igång på nytt var budskapet återigen att HBOs storsatsning är ett drama för nördiga pojkar. Recensenten Neil Genzlinger menade bland annat att serien har problem att expandera bortom sin fanbase hos Dungeons & Dragons-spelare.

Det är en bild som näppeligen stämmer överens med verkligheten, åtminstone om man utgår ifrån reaktioner hos den svenska publiken. För överallt ravear svenska tittare över peppen på fortsättningen av historien om Westeros och dess sju kungadömen. SVT sänder i anslutning till första säsongen en tillhörande TV-cirkel. Och twitterflöden fylls av entusiatiska tillrop om premiärfester, hot om eventuella spoilers och nervösa förväntningar.

Och i grunden är det verkligen anmärkningsvärt att en serie som baserar sig på ett antal utpräglat nördiga fantasyböcker blivit så populär. För George R. R. Martins litterära förlagor är onekligen nördiga. De innehåller den typ av hard fantasy – komplett med drakar, majestätiska landskap och oöverskådligt komplicerade släktträd – som till och med får vissa av Science Fiction Bokhandelns mest inbitna konsumenter att rygga. Jag är en av dem.

Så varför gillar alla »Game of Thrones« så mycket? Det enkla svaret är att det är en serie som fyller suget efter välgjorda episka sagor i kölvattnet på filmserier som »Lord of the Rings« och »Harry Potter«. Och även om »Game of Thrones« vinner mycket på sitt attraktiva yttre är det fortfarande främst seriens innehåll som fångar oss. Vi kommer för drakarna men stannar för dramat.

Precis som med de flesta HBO-serier ägnar sig många åt elaborerade analyser kring vad »Game of Thrones« symboliserar. Var handlingens allegoriska värde ligger. På exempelvis den distingerade amerikanska diskussionssajten Foreign Affairs skriver statsvetenskapsprofessorn Charli Carpenter om hur serien kritiskt skildrar realpolitikens konsekvenser. Jag tror att det är att dra på onödigt stora växlar.

Maktspelet är onekligen en stor del av »Game of Thrones« attraktionskraft men jag tror snarare att vi tittar för dess implikationer på karaktärer och handling snarare än eventuella politiska metaforer. Vi älskar att »Game of Thrones« är ett »Dallas« av mytiska proportioner förlagt i en alternativ medeltidsmiljö och späckat av svek, familjegräl, våldsamma uppgörelser och dekadent sex (om än sjukt tråkigt sådant). Att serien dessutom innehåller en rad både intressanta och betydelsefulla mysterier gör att vi som publik gång på gång belönas för vårt engagerade tittande – att sagda mysterier är av mer hanterbart snitt än metafysiska gelikar i exempelvis »Lost« bidrar i längden även till att serien förblir intressant. Lägg därtill en aura av mysticism i form av den eldsäkra Daenerys Targaryen a.k.a. Khaleesis drakblod, familjen Starks koppling till vargarna och de obehagligt okända varelserna som lever norr om den stora muren och vi har en serie som utspelar sig i ett väl avvägt gränsland mellan drama och legend.

Jag tror det är därför vi tycker så mycket om »Game of Thrones«. För att den ger oss en suggestiv värld att förlora oss i. Medan serier som »Homland« eller »Mad Men« vänder spegeln mot tittaren och tvingar hen att rannsaka sig själv erbjuder »Game of Thrones« istället eskapism i ordets bästa bemärkelse. Den berättar en välskriven och genomarbetad historia där vi kan välja sida utan moraliska, etiska eller politiska förtecken. Det om något är en frihet som blir möjlig, och njutbar, först i fantasin.

Gilla:
upp
56 röster

Lämna en kommentar, bild eller gif här

2 kommentarer

  1. Bild för Michael
    Michael

    TITTIES!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1!!!

  2. Bild för Hodor
    Hodor

    Hodor! Hodor hodor hodor hodor. Hodor? Hodor.
    * Hodor hodor
    * Hodor/Hodor
    * Hodor
    Hodor hodor hodor. Hodor hodor.

Sincerely yours, the Breakfast Club

Tobias Norström 16:00 28 Feb 2014

Den 13 februari 2012 publicerade jag en bild på Jay-Z och Beyoncé. Dom såg glada ut. Bey hade Wayfarers och Jay-Z bar något slags björnfitta på huvudet. Under bilden stod texten ”Hej, här ska vi ha mycket kul tillsammans!”.

Det är mer än två år sedan nu och mycket har hänt sen dess. Jag har skrattat och gråtit. Mått bra och mått dåligt. Vi har lyssnat på musik, tittat på alldeles för många tv-serier och förlorat oss i alldeles för dåliga filmer. Nöjesguidens lilla bloggosfär har blivit fantastisk. Det har den kanske alltid varit men det känns ändå som att den förvandlats till något speciellt de här två åren.

Det var fantastiskt att få vara en del av det. Av tiden när Nöjesguiden blev en av Sveriges viktigaste publikationer.

Men allt är förgängligt och så även den här bloggen. Så nu flyttar jag hit. Följ gärna med. Det blir fantastiskt. Och vill ni inte det ses vi säkert någon annan gång.

Jag hoppas vi hade kul tillsammans. Jag hade det i alla fall.

Gilla:
upp
63 röster

Lea Michele låt om Cory Monteith

Tobias Norström 10:30 27 Feb 2014

I natt släptes Lea Micheles »If You Say So«, en låt om sorgen efter bortgångne Cory Monteith. Det är, av förklarliga skäl, en rätt sorglig historia som byggs runt saknad, av att Lea inte längre får se ansiktet på den hon älskar, att de inte får bli gamla tillsammans och om de sista orden Cory sa till henne innan han dog. Den har dessutom allt det där som känns Lea Michele, all dramatisk vemodighet och pampig uppbyggnad som alltid finns i hennes ballader. Därmed: Känsliga lyssnare varnas och en näsduksvarning är härmed utfärdad. 

Gilla:
upp
32 röster

Whoopi Goldbergs webbserie

Tobias Norström 15:30 26 Feb 2014

Jag är mycket förtjust i Whoppi Goldbergs nya webbserie, »Rollin' WIth Whoopi«. Upplägget är mycket enkelt: Whoopi Goldberg åker bil och snackar skit med sminkösen och frisören Karen Dupiche och Yancey Edwards. Det första avsnittet är en 30 sekunder lång liten scen där Karen och Whoopi skäller på Yancey för att han äter chips i bilen. Det är därmed även en fantastisk liten antites till den skitnödigt navelskådande Seinfeldmackan »Comedians in Cars Getting Coffee«. Cudos.

Gilla:
upp
36 röster

Lelle Seth Meyers med lelle Kanye

Tobias Norström 10:40 26 Feb 2014

Seth Meyers dundrade igång den nya upplagan av »Late Night« i måndags. Och det första intrycket var väldigt luftigt. Som om den upptågsdrivna ribba som i talk show-världen höjts åtskilliga steg de senaste åren (kanske framförallt av Meyers företrädare Jimmy Fallon) plötsligt revs med hjälp av lite avslappnat snack.

För Meyers pratade mest. Han levererade en öppningsmonolog på patenterat »Weekend Update«-manér, drog en anekdot om att han inte kan byta däck på bilen, presenterade venndiagram som skojade om att Nicki Minaj har junk i sin trunk och fnissade lite med sin bandledare Fred Armisen (som för övrigt är det bästa som hänt »Late Night« antagligen någonsin). Allt kändes rätt avslappnat och emellanåt nästan farligt nära färglöst. Som om allt i själva verket var en verbal protest mot den eskalerande gif-tvns tingel tangel-underhållning. 

Men så tog Seth Meyers in lite gäster. I premiäravsnittet var det Joe Biden och framförallt Amy Poehler som tog plats i två obekväma fotöljer. Och där hände något. Stämningen lyfte, allt kändes gemytligt och »Late Night« fick ny energi. Kanske var det ett resultat av åratal med den hopplöst dålige intervjuaren Jimmy Fallon vid rodret (eller hans konkurrerande likar) men plötsligt kändes det som att det faktiskt fanns ett samtal där någonstans värt att ha.

I natt var det dags för Kanye West att inta samma obekväma fotölj och dessutom framföra ett litet medley (se intervjun nedan). Effekten var densamma. Inte för att Kanye sa särskilt mycket eller "öppnade upp sig" – detta oerhört uttjatade grepp för påmålad autenticitet – utan mest för att det kändes som att West och Meyers satt och hade det rätt trevligt på riktigt. Som att Kanye var mer sansad och varmare än i något annat tv-sammanhang. Något som inte minst syntes när han skrattade gott åt sin egen bortklippta sketchidé från ett gammalt SNL-gästspel. Mer av den varan och »Late Night« kommer bli det bästa intervjuprogrammet på amerikansk tv.

Gilla:
upp
43 röster

Trailer Park Tuesday

Tobias Norström 13:37 25 Feb 2014

Lill-måndag, alltså tisdag, är här och med den som vanligt en ny installation av Trailer Park Tuesday. Denna vecka med tre kommande blockbusters vi hälsat på förut.

Den klarast lysande kometen på trailerhimlen just nu är givetvis den första riktiga trailern till Marvelspektaklet »Guardians of the Galaxy«. Och siktet verkar onekligen inställt på en lustfylld resa över stjärnhimlen, komplett med en putslustig Chris Pratt, en beväpnad tvättbjörn, ett träd voicat av Vin Diesel och Björn Skifs tidlösa ooga-chakkande. I en tid där allt fler kritiska röster höjs mot serietidningsundrets tendens att försöka vara lite mörkare, lite mer realistisk har Marvel alltid tittat åt andra hållet. Med »Guardians of the Galaxy« är spejandet över och istället verkar ett gigantiskt kliv tagits ner i det dike som är popcornförsäljningens förlovade våtmarker. De flesta lär komma att skrika om hur detta är fantastiskt och ”underhållande”. Jag är skeptisk.

Vi har tittat på »Noah«-trailer förut i TPT men jag är bara så himla intresserad av Darren Aronfskys vansinnesprojekt. Det kan liksom inte bli jättebra och ändå vill jag bara se och häpnas över detta mycket underliga försök att göra miljöpropaganda av den amerikanska kristna högerns näst käraste darling (efter frälsaren givetvis). Förra veckan blev det dessutom klart att Aronofsky får sista ordet för filmens klippning efter att filmstudion Paramount tidigare uttryckt önskemål om en mer tillrättalagd version för den kristna publiken. Att så inte blir fallet lovar gott. Det lär nämligen göra »Noah« till en lika kontroversiell som vansinnig historia. Jag hoppas, som ni kanske märker, kort sagt på ett riktigt omdiskuterat debacle.

Spidey-älskare pass på. Det här är med största sannolikhet sista gången jag för den här himla »The Amazing Spider-Man«-uppföljaren på tal. Det är knappt två månader kvar till premiär och jag är redan supertrött på allt som hör den här filmen till. Därför får den här superlånga internationella trailermackan på tre minuter bli sista kapitlet i upptakten till en film vars mest intressanta komponent är Jamie Foxx i smurflook. Nog nu.

Gilla:
upp
36 röster

Ett nördigt farväl

Tobias Norström 10:24 25 Feb 2014

Igår gick Harold Ramis bort. Killen som alltid befann sig i bakgrunden på några av de roligaste amerikanska filmerna förra århundradet. Han var liksom alltid the straight guy till Bill Murrays John (i »Stripes«), till Dr. Peter Wenkman ( i »Ghostbusters«) och mannen bakom kameran på två av världshistoriens mysigaste filmer – »Groundhog Day« och »Ett päron till farsa«.

Vid det visuellt slående brandhuset i Tribeca i New York som figurerade som högkvarteret i »Ghostbusters« har fans börjat lägga blommor och ljus. Och där syntes igår även en twinkie. Det är svårt att tänka sig en nördigare och vackrare hommage till mannen som på egen hand höjde twinkiens populärkulturella status med en enkel liten scen. Det känns som ett ytterst värdigt farväl till Dr. Egon Spengler.

Gilla:
upp
57 röster

Nej, du fotobombade inte Oprah

Tobias Norström 13:00 24 Feb 2014

Well, Idris Elba kan mycket väl få leva i villfarelsen att han lyckades fotobomba Oprahs första selfie. Man fattar ju att det är svårt med nya uttryck och kanske framförallt med ny teknik. 

Jag är dock inte riktigt lika övertygad utan skulle snarare hävda att det är Oprah som lyckats med bedriften att fotobombade sin egen första selfie. Någonstans är det väl baws det med.

Gilla:
upp
41 röster

Miley tolkar vuxenrock

Tobias Norström 08:45 24 Feb 2014

Miley Cyrus är ute på sin »Bangerz Tour« och för någon vecka sedan spelade hon utanför Seattle. Det var i stort säkerligen en vanlig kväll på turnén med twerkande och hitsstapling men med en väsentlig skillnad: kvällen toppades med en cover på Outkasts klassiker (vi snackar i paritet med »Iliaden« här) »Hey Ya«. Och det lät rätt fantastiskt. I en strängbaserad sättning med Mileys raspiga stämma vid rodret kändes allt snarare som en finstämd Fleetwood Mac-tolkning än en version av 2000-talets kanske största rapdänga. Till och med Mileys lite ostiga versioner av André 3000s teatrala publikinteraktion kändes charmiga. När låten ebbar ut hörs även början på en annan cover, nämligen Dolly Partons »Jolene«. Man undrar ju om »Bangerz Tour« egentligen är en förklädd anledning att undervisa amerikanska ungdomar om väl valda delar av musikhistorien. Det vore den mest oväntade twisten sen Susan Sarandons karriär visade sig vara lobbyverksamhet för pingissportens främjande. Miley visar sig i alla fall vara en överraskande bra lärare. 

Gilla:
upp
40 röster

Jimmy Fallon är igång

Tobias Norström 12:35 19 Feb 2014

Igår natt sjösattes så den nya upplagan av NBCs tv-historiska institution »The Tonight Show« med Jimmy Fallon som ny kapten vid rodret. Det var en rätt lam debut. Eller en rätt medelålders debut i alla fall. Headlinegäster i premiärprogrammet var nämligen Will Smith (som 45 år gammal pratade om att det är halvtid i hans liv och att han därmed måste passa på att göra saker som att hoppa fallskärm) och FNs eget husband U2. Sen fanns ett gag med några hundradollarssedlar som fungerade rätt okej men det var ungefär det. Inatt gick det bättre när Fallon presenterade ett internationellt toppnamn för tweengenerationen, nämligen One Directions Harry Styles. Med en liten liten twist. I lold. 

Gilla:
upp
57 röster

En cineastisk crash course för de allra minsta

Tobias Norström 16:25 18 Feb 2014

Är du cineast och vill indoktrinera ditt barn i tidig ålder? Då har jag den perfekta födelsedagspresenten/julklappen för dig. Med Josh Cooleys mysigt illustrerade »Movies R Fun!: A Collection of Cinematic Classics for the Pre-(Film) School Cinephile« ges nämligen dina små telningar en lagom skyddad insyn i några av filmhistoriens mest klassiska ögonblick. Eller vad sägs om:

Korridorsscenen i »The Shining«…

… betescenen i »Jaws«…

… eller varför inte flistuggarsscenen i »Fargo«?

Fortfarande inte övertygad? Här finns en kort trailer för boken.

Gilla:
upp
52 röster