Jag avskyr »Schindler’s List«. Den är liksom så himla kladdig. Som en dramatisk trivialisering av ett av mänsklighetens typ största lågvattenmärken.
Terry Gilliam ringade in det rätt bra när han parafraserade Stanley Kubrick om hur »Schindler’s List« är en film som handlar om att trösta. Att berätta en historia om en snubbe som räddade ett gäng människor och därigenom förvandla ett av världshistoriens största misslyckanden till en film om hjältedåd.
The thing is »Schindler’s List« is a film about success. The holocaust was about failure.
Det är rätt avskyvärt. Att förvandla förintelsen till ett exempel på hur god människan kan vara. Idag har Spielberges senaste historieepos, »Lincoln«, premiär. Och samma känslor svallar igen likt ett patenterat Kalle Anka-raseri.
För »Lincoln« är å ena sidan en två och en halv timme lång historia om en gubbe med bockskägg som drar hisnande dåliga anekdoter. Eller en kavalkad av lustiga peruker och mustiga herrar (tänk ett avsnitt av gamla SVT-mackan »Skäggen«).
Det är å andra sidan en film om hur ett gäng vita gubbar utför underverk och likt en vithövdad havsörn skänker den afroamerikanska befolkingen den röd-vit-och-blåaste gåvan av alla: frihet.
Sjukt cynisk inställning såklart. Men det är samtidigt svårt att se utdragna orereande samtal och försök att övertyga ett gäng kongressledamöter som något annat än provocerande när "problemet" som diskuteras osynliggörs totalt.
När det i slutändan handlar om ett förtryck som befinner sig så långt bort från filmens handling att n-ordet slår ner som iskall blixt i dialogen. Om beslut som i rimlighetens namn borde nyanseras, åtminstone en bråkdel, om så bara för att hinta om att det handlar om några hundra år av rasistiskt hat och systematiskt våld snarare än politiska stordåd.
Parallellt med »Lincoln« går ett annat historierevisionstisk filmfyrverkeri på svensk bio: Quentin Tarantinos »Django Unchained«.
Den innehåller säkert en miljon färre historiskt korrekta detaljer men är samtidigt en otroligt mycket tydligare berättelse om slaveriet. Nästan enbart tack vare att den fokuserar på förtrycket och dess våldsamma konsekvenser. På emancipatoriskt laddade karaktärer, på frigörelse genom poetisk upprättelse.
I »Django Unchained« begår en föredetta slav massmord på sina plågoandar. I »Lincoln« skriker en vit man med ett storsinnt patos "aye, aye, aye" i representanthuset. Dessutom röjer Django till 2pac, bara det är ett härligt långfinger till ett fuckat förflutet.
