The Hound är sannerligen ingen Jaqen H’ghar men jag antar att han och Aryas lilla tête-à-tête får duga som säsongens upplaga av ”Lilla Anna och Långa Farbrorn”. Jag tror i vilket fall som helst inte ett dugg på att det blivit dags för Arya att återförenas med sin familj. I alla fall inte än på ett tag.

Ju mer jag tänker på det desto bättre tycker jag om match up:en mellan Tyrion och Sansa. Den ger Tyrion något att leva för och Sansa något att göra och kan därmed bara vara av godo för serien. Och ärligt talat. Att hon överlämnades av Joffrey kunde inte vara en tydligare illustration över att Sansa hoppar ett pinnhål upp i Lannister-ätten.

Det är dessutom rätt lätt att ses hur relationen mellan Tyrion och Sansa kommer få större betydelse i framtiden. Man korsar liksom inte rivaliserande familjer i »Game of Thrones« för intet. Frågan är bara om det gynnar Starks eller Lannisters mest i slutändan.

Second Sons, trevligt gäng. Man vet direkt att en serie som »Game of Thrones« lämnar utrymme för två utgångar när tre sådana ”sköna snubbar” gör entré. Antingen kommer vi få dras med dem väldigt länge och väl och låta vårt hat bli bränsle för att följa serien. Eller så görs deras öde kort på de snabba kickarnas altare.

Jag visste ärligt talat inte riktigt vem jag avskydde mest. Killen som pratade om sin libido som en duschande hockeyspelare eller Sting-killen med en kvinnokropp som dolkgrepp? Vi lär i vilket fall som helst få dras med den senare ett tag nu. Jag hoppas fortfarande på en snabb död i den snabba tillfredställelsens tecken.

Det är ändå bara två avsnitt kvar av säsongen och något dramatiskt måste liksom sparas till slutet. Låt oss hoppas att det är något bättre än några white walkers, eller någon halvtaskig demon som föds efter den där lilla blodsriten. Jag vill ha lite rafflande politik. Westeros Joan Rivers får gärna vara inblandad. Det är väl inte för mycket begärt?

Skepp, skepp och åter skepp. Nej, Trailer Park Tuesday har inte åkt på finlandskryssning. Istället blickar vi mot stjärnorna med två rymdäventyr och en nervig sjörövarrulle. 

»Ender’s Game« är en bok som är sinnessjuk svår att filmatisera. Dels handlar den om massa barn som genomgår träning i tyngdlöshet för att lära sig slåss mot en utomjordisk ras. Dels är huvudpersonen Ender Wiggin sex år gammal och därmed rätt svårcastad. Det förklarar även varför otaliga försök att få till en filmatisering skrotats och varför man till slut valde en 16-årig Asa Butterfield (att han heter Smörfält) till huvudrollen. Det ligger även helt i linje med det som visas i filmens första trailer där allt känns anpassat och tillrättalagt för att bli ett så fartfyllt och hisnande rymdäventyr som möjligt. Inget fel i det. Men jag hoppas att inte alla spår av politik och moral helt försakats till förmån för en bra popcornmotor. Det vore synd på så rara mormonärtor.

Rymdäventyr nummer två den här veckan är »Children of Men«-regissören Alfonos Cuaróns sci-fi-thriller »Gravity«. Här spelar Sandra Bulloch och George Clooney två stycken astronauter vars skepp går sönder efter att ha träffats av massa rymdskit. Tillsammans måste de nu kämpa för att nå jordens atmosfär. Det känns vackert, sparsmakat och väldigt gastkramande. Speciellt med tanke på att så gott som hela filmen utspelar sig mellan blott två personer, ensamma i ett interstellärt mörker.

Paul Greengrass inledde sin karriär som filmregissör med tre filmer (»Bloody Sunday«, »The Bourne Supremecy« och »United 93«) som hade en sak gemensamt: nerv. De vann alla mark på att porträttera olika skeenden i rasande tempo, med panikslagna karaktärer och med den ständigt skakiga kameran. Sen kom »Green Zone« där all den nerven smutsades ner av ett otydligt politiserande. I sin nya film »Captain Phillips« spelar Tom Hanks en sjökpaten som blir attackerad av ett gäng sjörövare. Det åtminstone ser rätt nervigt och skakigt ut, frågan är om den inte slår politisk knut på sig själv där på internationellt vatten.