Att delge en stämningsansökan måste vara en av de mest uttjatade händelserna i filmhistorien. Åtminstone om man ser till hur ofta det händer människor i verkligheten. Det har förstås sina förklaringar. Det är alltid lika dramatiskt när en okänd figur kommer fram, frågar efter namn, kör ett papper i näven på vår protagonist/antagonist och sedan trycker dit den klassiska repliken "you got served". Man kan därmed även tänka sig att det inte är särskilt lätt att överlämna en stämningsansökan till exempelvis en artist. Vad passar då bättre än att ta tillfället i akt när sagda artist står på scen. Precis det hände Ciara för några veckor sedan. Det känns som att juridik aldrig har varit lika kreativ, eller för den delen lika flärdfull som när Ciara släpper papperet och slår ut armarna i en "come at me broe"-gest. 

Guy Fieri

Jonas Cramby

Hannibal Lecter

Jag älskar Disneyfilmer. En del av dem har jag sett mer än 20 gånger (»Pochahontas«!). De utgör liksom den perfekta avvägningen mellan guilty pleasure och barnslig naivism. Sidan The FW har på det temat konstruerat ett gäng egna affischer till olika Disneyfilmer. Det är rätt träffsäkert och fungerar som ett »Snakes on a Plane«-recept, applicerat på oskyldig barnunderhållning. 

Inte många avsnitt kvar nu men »Mad Men« håller stilen. Här är veckans dödssnack:

Pete hade ett moment med Peggy och pratade ut om sin far (överlag mycket föräldratema denna vecka).

Föräldrarna Rosen var oroliga för sin sons Vietnamformade öde.

Jävla begravningstjat den här säsongen!

Peggy å sin sida hade problem med att utföra lite dödshjälp.

Stan (älskar han och Peggys vänskap) tog det hela med ro. 

»It's Always Sunny in Philadelphia« byter kanal i USA. Hur firar man det? Genom att spela in ett gäng reklamfilmer där man travesterar Ingmar Bergman – på svenska. Det är alltid lite härligt att höra de alltid lika enspråkiga amerikanerna ta det svenska språket i sin mun. Det blir liksom så styligt att man helt plötsligt förstår varför vi låter så deprimerade. Dock är jag inte helt övertygad om översättning av "Det suger" till "The Sigh". Kanske inte ett övertramp stort nog att bryta vår så smakfulla tysta diplomati över men likväl ett övertramp.

Igår släpptes den första trailern till den andra filmen i Hobbit-trilogin: »The Hobbit: The Desolation of Smaug« (spoiler alert bara i titeln). Det var de vanliga tomtarna och trollen. Själva huvudnumret var nog Evangeline Lilly i rollen som alven Tauriel. För oss svenskar fanns dock ett annat huvudnummer, nämligen det så lynniga inhoppet från det svenska löftet Micke Persbrandt i rollen som Beorn. Eftersom jag skojat en del om detta kommer som plåster på såren nu äntligen en riktig bild. Här är han. Gunvald Larsson under ett lager av björndatakod.

 
Ellen, gammal? Eller ung?

 
Stephen Colbert, medelålders? Eller påläggskalv?

 
Tina Fey, åldrad busschaufför i Wisconsin? Eller lovande improvisationskomiker?

 
John Mayer, ordförande? Eller buskille?

 
J-Lo, väktare? Eller huvudrollsinnehavare i nästa Twilight-film?

Variety styrde nyligen upp ett ashärligt rundabordetsamtal mellan några rätt potentiella nomineringar till Emmykategorin med kvinnliga komediskådespelare. Det är värt att titta på om så bara för awkward stand off-en mellan Mindy Kaling och Zooey Deschanel. Inte för att någon riktigt kan mäta sig med Zooey i den tävlingen men mest för att Mindy bara är ballin excentrisk och bra när hon pratar om hur gött det är med en feminist showrunner. Synd bara att Amy Poehler var upptagen med den där Adam Scott-grejen.