Den ständigt oförutsägbara kanadensiska popängeln Grimes golvade fans och kritiker i november förra året när hennes fjärde album Art Angels släpptes. Med sin alltid lika surrealistiska popframtoning lyckades hon placera sig på ett dussintals årsbästalistor när 2015 gick mot sitt slut – vilket vi alla vet är ett måste ifall ett album skall vara av värde – och nu har kanske det bästa spåret, den adrenalinartade och högt pitchade Kill V. Maim, fått en musikvideo värdig låten.

Tillsammans med brodern Mac Boucher har artisten satt ihop en färgstark och skräckinjagande motorvägseskapad på fyra minuter, där Grimes med sitt tjejgäng av 90-talsesquea cyberpunkare färdas bland neonpulserande animelandskap med ett blodigt rave som destination. Genom nedstängda tunnelbanesystem, klädd i Versace och tänder prydda av gyllene fangs, ställer Grimes till med en fest för de levande döda – och ja vad mer behöver vi egentligen för att titulera detta årets hittills bästa video?

Influenserna osar här lika mycket av Akira och Death Note som en drömsekvens från underskattade framtidsnoiren Strange Days, med den slutgiltiga festen bara ett hjärtlöst andetag från öppningsscenen i den något bortglömda vampyrrulle Blade. Med andra ord är det en kväll på svartklubben fans av det nostalgiska 90-talets genrefilmer och japanska animationer i slutändan kan dö för – eller ja, så älskar du bara Grimes helt enkelt.

Som om Yemi hade varit nedfrusen i en kryostillande sömn sen det tidiga 2000-talet, börjar nu isen längs hans ansikte smälta, redo att explodera med den nya singeln Fenix – en låt doftande av överarbetade rökmaskiner och med pulsen av frenetiska strobeljus taget ur en illegal klubbtillställning för ett decennium sen.

För den musikintresserade 90-talisten var ZTV en logisk tillflyktsort efter milleniumskiftet. Även fast kanalen erbjöd allt från uttjatade listettor till svettig hårdrock, vilade något mer lockande under tablåns senare timmar. Elektronisk musik härstammande från Europa likt trance, hardstyle och givna eurodance hade där och då ett hem, samt en kultur, ytterst främmande för någon vars klubbliv inte ens hade börjat bubbla.

Nu flera år senare återuppstår den – precis som fågeln – med Yemis senaste låt. En självsäker rap-odyssé om odödlighet, slumrandes i en annan tid med en alarmklocka satt på år 2015. Med rader om den vardagliga grinden tar rapparen sikte mot skyn – och får luft under sina vingar när producenten Yung Guds vrålande melodier assisterar – redo att aldrig någonsin återvända hem. Det är lika nostalgiskt som egensinnigt framåtsträvande, och Yemi gör sitt hittills största avtryck på ett Stockholm där endast nattljusen härskar.

Om inte vurmen för hardstyle-gnistrande ljudbilder var nog med låten, ges den desto mer sprängkraft när den ackompanjerande videon regisserad av Natan Gullström träder in i bild. Uppbackad av den redan nämnda producenten, rapkollegan Busu och dansaren Evelina Jacobson Potenciano – vars rörelser är av den hypnotiserande sorten – ges Yemi en storslagen entré och tas därefter på en medryckande resa. En vid vy över ett vattendränkt grustag blir till ett inferno helt i linje med musiken när vi alla tas igenom skärselden. Det är en rödfiltrerade adrenalinchock, gjord för att slita sönder sulor till medan synder dryper längs kroppen – med andra ord, droppa denna när ravesugna själar siktar mot himlen Gud.

"They call me a faggot or they'll say 'real cholos would slap the shit outta him' and thats funny as fuck because I'm one of the most respected gangmembers in my community"

Citatet ovan är taget från en av Noiseys intervjuer med Leafar Seyer — sångaren i duon Prayers — där han diskuterar människors syn på hur han blandar sin fallenhet för goth med cholo, en latinamerikansk subkultur många associerar med kriminalitet. Seyer anser själv att han befinner sig i en skärseld mellan att vara en goth och cholo, två världar han både tillhör men inte passar in i. Detta om något speglas i musiken han skapar tillsammans med producenten Dave Parley, där dundrande industriella trummor och gotiska ljudbilder med harpande synthar möter Seyer tumultartade förflutna som gangbanger.

Ett rått genreöverskridande kanvas har gett upphov till ett flertal dystert skräckinjagande musikvideos — oftast i svart och vitt — där Seyer illustrativt kan visa upp den värld han härstammar ifrån, ett ekonomiskt nedsatt San Diego dränkt i goth-estetik med en kyss av svart läppstift. En bättre introduktion kan egentligen inte ges än med nya Young Gods vars visuella interpretation är minst lika våldsam som låten. Här startar det med ett gigantiskt gängslagsmål och sluter upp i polisarresten där en — något oväntad — medlem från poppunk-bandet Blink-182 blir Leafar Seyers frälsning.

Det är väl ändå en vacker men brutal värld vi lever och med Prayers även stundtals bisarr. Sommaren lär bli en i chologoth-rörelsens tecken.

Passa även på att se videon till fantastiska From Dog To God.

Med sitt kommande album A.L.L.A. planerar A$AP Rocky att ta sin musik i en ny beryktad riktning — av den psykedeliska sorten. Under inspelningen av uppföljaren till debuten Long Live A$AP skall droger likt LSD varit en av rapparens största influenser, vilket blir uppenbart med den nya låten passande nog döpt efter den hallucinogena drogen.

Bild via Tidal.   

Tårar och hjärtekross övergick till tårar och eufori under natten när Jay-Z — i ännu ett försök att etablera Tidal som ett realt hot mot den illuminati-fruktande omvärlden — släppte en ny musikvideo till den Beyoncé-assisterade låten Feeling Myself från Nicki Minajs senaste album. Men eftersom den numera Spotify-beefande rapparen är i maskopi med Satan var det nya spektaklet exklusivt för Tidal, vilket var en strategi mer outhärdligt än företagets lansering.

Men om det är några som inte räds de dräpande orden från en nutida Hov-freestyle så är det sociala mediers tappra själar, för kort efter att videon släpptes började den få spridning utanför Tidal. Sedan var alla helt enkelt en del av en färgsprackande resedagbok. Slutdestination? Coachella. Guider? Bara rap och pops absoluta tyngsta namn med en oslagbar kemi.

Håller videon låtens "pretty on fleek"-mått? Med tanke på att hamburgare, memes och konspirationsteorier kring Tyga-dissar redan ockuperar flöden idag, ja, allt här nedan är praktiskt taget perfekt. Den stora frågan är dock huruvida ett spår från ett 2014-album precis blev årets sommarplåga? Vi vågar gissa på det.

Se hela videon här.

Något säger mig att basketlaget Chicago Bulls kommer uppleva en uppåtgående kurva i sin merchandiseförsäljning? I slutändan vågar jag nog gissa på att de är den stora vinnaren i jämförelse med Tidal, det pandemi-esquea panikutbrottet på Twitter när Feeling Myself släpptes talar för att människor ännu inte är redo att betala för att mer pengar ska gå till de med redan en massa pengar — och hamburgare som sagt:

Medan nordiska grannländer har anammat 808s och Lex Lugers trumrytmer väntar vi fortfarande på någon som kan ta spetsen i en progressiv och svenskspråkig rapfront. Trap har helt klart gjort sitt avtryck på Sverige de senaste åren, men medan flera kan liknas vid "den svenska Future" eller "Stockholms Migos" gör en rappare något distinkt eget.

Yemi gjorde till en början väsen av sig tillsammans med vännerna i kollektivet Basgränd, en installation numera nerlagd och nyrenderad. Dessa dagar representerar rapparen istället Europa Gang och med det sagt är det uppenbart att mer än svensk eller amerikansk rap är fokuset, här tycks istället grunderna för något med europeisk anda läggas.

Nya låten Filer är — istället för att vara uppenbart influerad av den amerikanska södern — något förankrad i Soundcloud-scenen med ett färgsprackande synthmönster producerat av Teo Sweden, där Yemi utan problematik kan switcha datafiler eller bara glida med en BMW. Den medackompanjerande musikvideon illustrerar väl låtens autotuneade sentiment om visioner av blödande kapitalistiska rapdrömmar, dränkt i neoner och svartvita kontraster helt i linje med rapparens bild av ett neosthlm.

Liknelser lär säkert göras, men ärligt talat är det uppenbart att Yemi gör något eget i nuläget. Om du mot förmodan inte håller med har han en rad musikfiler från tidigare eskapader som du kan söka upp.

Något grundläggande för Twin Peaks distinkta atmosfär var alltid musiken. Vare sig Killer Bob strök längs träden i den dunkla skogen, Audrey Horne svävade över RR Diners golv eller det simpla mysteriet hur någon kan förvandlas till ett dörrhandtag — simpelt i den värld som är Twin Peaks det vill säga — så var alltid musiken essentiell. Medan kompositörer oftast erbjuder diegetiska stycken som sjunker in i bakgrunden för att därmed invagga oss i upplevelsen utan att katapultsera någon ur den, tog Angelo Badalamenti musikaliska attribut plats på ett unikt vis. Från ambienta och melankoliska synthtriumfer till frenetisk jazz med absurt yllande trumpeter — istället för att sticka ut och bli till något avskrämmande tillförde musiken perfekta ackord för den surrealistiska sträng David Lynch hamrade på. Musiken var precis som kultserien inte likt något annat inom tv.

Samarbetet mellan Lynch och Badalamenti tog dock sin början före den kulturella milstolpen bland Washingtons dimmiga berg — och skulle fortsätta långt därefter. Denna vänskap och samarbete härstammar från filmskaparens hyllade Blue Velvet, en film signifik för Lynch abstrakta stil. När han behövde någon som kunde ackompanjera den sömniga stadsidyllen där något hemskt vilade under ytan kunde han inte finna någon mer lämpad en Badalamenti. Deras samarbete är verkligen något säreget — vilket bakom scenerna material från Twin Peaks har bevisat — där en låt oftast tar sin börja med en illustrativ monolog från Lynch medan Badalamenti försöker finna noter perfekt för den excentriska regissörens ord på sin gamla Fender Rhodes.   

Med Blue Velvet fann denna duo även sin musa i Julee Cruise, en sångerska vars röst och utstrålning förkroppsligade de utomjordiska idéer Lynch kunde frambringa. Tillsammans skapade de låten Mysteries of Love år 1985, som agerade ledmotiv för filmens romans mellan Kyle MacLachlan och Laura Derns karaktärer. Från början skulle låten inte ens ha varit en del av filmen men när rättigheterna till Song to the Siren av This Mortal Coil visade sig för kostsamma valde Badalamenti att komponera en egen låt, med text av Lynch. Det stod därefter klart att de krävde en sång gastkramande förförisk och Cruise skulle visa sig vara det perfekta alternativet. 

Scen från Blue Velvet där MacLachlan förklarar sin kärlek för en viss Diane.

30 år senare står David Lynch mest erkända verk — Twin Peaks — åter på tapetern. Men som ett tillbakastudsande eko från förr kommer en ny tolkning av Mysteries for Love, likt en påminnelse om någon odödlig kraft hos kärleken eller bara faktumet att Blue Velvet är en fantastisk film och att Pabst Blue Ribbon är världens bäst öl — "Heineken? Fuck that shit!" Även fast vi åter kan höra Badalamentis vida och fängslande synthar saknar vi denna gång Cruises röst, vilket inte borde chockera någon då de två har haft svårt att samsas igenom åren. Istället finner vi här Los Angeles synthpop-talang Kid Moxie vars närvaro fungerar som ett svindlande substitut med en mer samtida ton inte helt olik Megan James plågade stämma.

Låten släpptes i ny kostym för mer än en sex månader sen men har först nu blivit med musikvideo vars premiär ägde rum på Noisey tidigare idag. Drag synonyma med Lynch är markanta när Kid Moxie famlar genom susande vindar bland en ljusgläntande skog för att sedan upptäcka tryggheten i en biosalong tillsammans med någon typ av pseudo-Dale Cooper. Eftersom Lynch är en uppenbar influens kan ni ta för givet att de två karaktärerna inte sitter fastlimmade till sina stolar direkt, utan blir i slutändan själva en del av skådespelet de till en början endast bevittnad.

Likt en hel del annat i den metafysiska värld skapad av David Lynch, erbjuder videon fler frågor en svar. Gastkramande förföriskt är det hursomhelst och de två huvudrollerna gästas även av en något mänsklig nattfjäril, när en inte trodde att det kunde bli underligare.

Musiken svenska Korallreven står för känns som skapad bland nattliga scenerier, vilket är uppenbart med videon till låten Limitless. Tagen från höstens hyllade Second Comin' finner denna energiska synthballad ett hem i en visuell tolkning anpassad efter de pasteller duon så väl bemästrar i sitt skapande.

Mörket har fallit när en tjej — vars vita kläder strålar i kontrast till den dunkla dimman — finner en av Korallrevens medlemmar att lifta med in till stadens centrum. Där förvandlas den lokala spelhallen med sprakande neoner till en tillflyktsort utan gränser för henne och vänner, medan kvällsluften fylls av cigarettrök och tveksamma substanser konsumeras. Musiken är en historia famlandes mellan storslagna triumfer och känslofyllda fall som — i André Jofrés medryckande regi — speglas av droger röda och förföriska likt dunkande hjärtan redo att krossas.