Dags för del 5 i serien You’ve got Brev! – sommarföljetången där Tobias N och jag brevväxlar, tipsar om de populärkulturella diamanterna bland grillkolen och förhoppningsvis lär oss någonting på vägen.
Det hela är enkelt, genom en new school brevväxling ber vi vår kompanjon om det vi behöver allra mest just nu och efter ett par dagar får vi svar. Inbox-plinget har aldrig låtit så ljuvligt! Vi är varandras apotekare, shamaner och regndansare och ni få följa med på resan.
Tidigare brev i serien: Tårar, Karta och Kompass, Staden, Lugna nerver.
Hej S,
Jag såg Rize häromdagen. Den var jättefin. Jag visste nog inte att jag gillade krumping innan jag såg den. En kille i filmen sa att de höll på med ”urban ballet”, jag skrattade lite när han sa det för att det lät så himla klyschigt, som något alla stadens marginaliserade som brinner för något säger. Samtidigt var det så fruktansvärt vackert att han sa det. Att det för honom verkligen inte var någon klyscha.
Tack för den. Den behövdes. Jag jobbar mycket just nu och har bestämt att om en vecka är det nog. Då tar jag ledigt. Då reser jag iväg, långt bort. Det känns som att jag behöver liksom något som motiverar mig. Något som peppar och lyfter och är som ett tal i en sportfilm där Billy Bob Thornton är en snäll coach som säger att perfektion handlar om att ha kärlek i hjärtat. Ger du mig det är du jättesnäll?
Kramar och allt det bästa,
T-pain
T-Pain alltså? :)
Sitter på en uteservering i Färila (eller Pherilla som jag kallar det) och känner mig som en sån där pappa i Telia-reklamen som springer runt på landet och jagar internetet med datorn i famnen. Här på landet har jag verkligen fått sätta min mörkrädsla på prov. Naturen och jag är inte direkt goda vänner och i Enskogen där min killes familj har sin stuga blir det mörkare och tystare än någon annanstans. Med andra ord en utmärkt plats för galna yxmördare att gömma i skogen och vänta in offret som ska ut och nattkissa på dasset. Jag är inte det minsta bekant med ambient-genren och jag vet inte ens om jag gillar den, men den hjälper enormt mycket. Den får allt att kännas som det braiga med filmen Cocoon, en egen liten bubbla av oläskigt mys.
Så till ditt krux. Det svåra med att arbeta som frilans upplever jag är att hålla ut. I andra jobbsammanhang kan man få en tydligare överblick med en tydlig början och ett slut eller i alla fall ett klarare skeende med stöd från kollegor och en slags trygghet som man kan luta sig tillbaka på när orken tryter. Men för mig kräver frilansandet mycket mer, man behöver en annan slags tillit till sin egen förmåga, en uthållighet och förståelse för cykler och ett enormt tålamod. Och när man ser slutet på en period av slit (som jag tycker mig ha sett att du varit i nu) så blir det nästan tyngre. När det bara är lite lite kvar innan man kan få slappna av. Slutspurtar kan suga så jävla hårt.
När jag läste ditt brev kom jag att tänka på en bok som jag faktiskt aldrig läste ut, men som peppade mig enormt mycket i den känslan som jag sällan lyckas känna: att vägen till målet är det största målet i sig. Att känna utveckling i varje litet steg på resan och inte slås ner av motgångarna och sega perioder utan att istället lyfta blicken och kämpa ytterligare lite till. Du kanske redan har läst den, men bläddra i så fall igenom den igen: Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
Jag som avskyr att springa och som aldrig vågar göra något jag inte är helt säker på att jag klarar av fick för mig att nu jävlar ska jag bli en sån som bara drar på mig dojjorna och låter tofsen studsa från sida till sida genom Slottskogen till Curtis Mayfields Move On Up. Det gick inte alls särskilt bra, jag kom knappt igenom låten. Men skit samma, poängen var att jag var beredd att jobba på något. Jag var redo att börja från grunden och steg för steg bli bättre. Framför allt beskrev han just de där tvivlande mellanperioderna där man undrar vad fan man håller på med på ett så bra och tröstande sätt. Du vet när man är nära att bara skita i allt och ge upp för att man någonstans vet innerst inne att man inte kommer att klara det. Enda anledningen till att jag aldrig läste klart var att jag blev så peppad att jag var tvungen att slänga iväg boken och ge mig ut och göra istället för att läsa om det.
Kanske har det att göra med att han började springa först som 30-åring och nu springer maraton varje år. Fan, kan han kan väl jag? Oavsett vad det gäller. För naturligtvis handlar det inte om att man måste ut och kuta ett lopp bara för att man läst att han gör det (även om jag vet ganska många som bestämde sig för att göra samma sak som jag när de läst boken), men att istället för att en Billy Bob hjälper en hitta kraften att måla på sig de svarta strecken under ögonen och vinna den sista matchen i filmen kanske istället låta Murakami få en att se att det allra viktigaste är träningsmontaget på vägen dit. För när man ser det orkar man så mycket mer och slutspurten blir bara en liten piss i havet. Som den där stjärtiga men asbra ASICS-reklamen säger: I am made of all the days you don’t see not just the one you do.
Hugz,
Samuraja
Skriv kommentar