Åh herregud. Tack vare någon annans otur och extrema generositet fick jag se Seinabo Sey på Dramaten igår. Vet knappt hur jag ska sätta ord på det som hände, det var alldeles för starka känslor. Det tog henne inte ens en första refräng att få mig att lipa till. Rösten, närvaron, texterna, melodierna, stämningen, känslan, vilka som alltid står på Sveriges kanske mest prestigefulla och vita kulturscen och vilken 24-åring som stod längst fram och ägde den nu. Seinabo har redan hunnit bli hyllad på alla möjliga sätt och jag kan inte annat än att bara kasta upp händerna i luften och

Under konserten igår tog Seinabo upp tre gästartister på scen: Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Oskar Linnros. Det där med vilka gäster artister tar upp på scen är så spännande, ofta drar ju nyare artister upp mer etablerade artister på scen för att liksom få ännu mer credd och visa att de egentligen är större inom musikvärlden än vi i publiken kanske förstår (+ för att det är kul för dem själva gissar jag). Eller så drar en stor artist upp någon nyare kanin ur trollkarlshatten för att visa sitt stöd för den nya förmågan. Och även om Seinabo själv kan verka som den nya artisten i sammanhanget som drar upp ”veteranerna”, så är det ingen tävling om vem som är störst. Det kan inte vara det, för Seinabo har redan vunnit. Och jag vet inte om det var med flit eller bara (o)tur men något i ljussättningen gjorde att killarna hamnade i skuggan hela tiden och i skuggan ska vi alla förbli. Så gör er själva en tjänst innan det kostar guldtackor och förstfödda barn att se Seinabo på en scen – kolla upp hennes kommande datum och ta dig dit. Bara gör det.