Från min fitty till din:

Soraya Hashim 17:00 10 Nov 2012

Igår drog Camilla med mig på någon form av bloggevent och det slutade med att jag stod och predikade om världens bästa grej för henne som jag måste berätta för er också.

Vi måste prata om menskoppen.

Menskoppen är ca det bästa som har hänt min fitty. Och det är skittrist att just allt det som är bra med menskoppen också är det som gör att inte så många känner till den. Ingen tjänar egentligen några pengar på att sälja dem eftersom de håller upp till 10-15 år till skillnad från de uttorkande, miljöovänliga helvetes blöjbindorna och kaktustampongerna. Därför är det heller inga storföretag som säljer dem = inte så mycket pengar att göra snygg och påkostad reklam = de har fått lite av en flumstämpel. Ni fattar.

Det enda jobbiga med en menskopp är att den kan vara lite knixig att föra in och ta ut i början, men när man väl fattar hur man gör så är de så himla himla bra. De funkar så att de har små små hål längst upp vid kanten som skapar ett vakuum och därför håller den upp sig själv inuti fitty, man behöver alltså inte hålla upp den själv med musklerna om en säger. Eftersom menskoppen inte är uttorkande på något sätt, den är ju bara en behållare, så är den världsbäst för oss som har känsliga slemhinnor eller har lätt för att få svampinfektioner. Grejen är att menskoppen är gjord av medicinsk silikon och därför fastnar inga bakterier på den och den absorberar ingenting = inga förändringar i fitty.

En menskopp kostar ca 300-400 kr och håller som sagt väldigt länge. Om du tömmer koppen och ska föra in den igen sköljer du bara av den med vatten. När du är klar med månadens mens rengör du den antingen genom att koka den eller som jag gör: köpa klortabletter och bryta ner en fjärdedel i ett glas vatten och låta koppen ligga i ett dygn. Man kan bada med menskopp, träna, sova och göra allt man kan med en tampong, den läcker inte och släpper inte in något heller. Och om man ska resa så behöver man inte ha med sig mer än själva koppen och ev klortabletterna, inga andra förpackningar. Plus de tre bästa sakerna med koppen:

1. Man behöver bara tömma och skölja den var 12:e timme. Alltså det är det jag HATAR med att ha mens, att det är så bökigt och tar tid och man måste hålla på att byta och joxa. Här behöver man bara göra det två gånger om dagen (bara det förtjänar en slomo-high five).

2. Man fattar hur ens kropp funkar på insidan på ett (för mig) helt nytt sätt.

3. Det är ascoolt att hälla ut blodet ur koppen ner i toan och se hur mycket det var, vilken färg osv. Igen - man fattar hur ens egen kropp funkar!

Okej, så om vi tar den enda nackdelen, att den är lite knepig att föra in och ut i början innan man får till tekniken:

Man viker koppen, för in den och vrider runt den lite för att säkerställa att den har vecklats ut och sitter på plats. Alternativt för man in ett finger bredvid den och drar runt ett varv runt koppen för att kolla att den är på plats. Den ska sitta långt ner i fitty men inte kännas. Det kan hjälpa att blöta koppen innan man för in den, då glider den in lite lättare.

Det finns en massa olika sätt att vika koppen:

Här är även en praktisk liten film om vikningar:

Det finns fler filmer på youtube om ni vill kolla runt. OBS! Bli inte skraja för det där skaftet längst ner på koppen. Den kan man klippa ner efter att man har testat sin kopp i början så att den inte sticker ut när koppen sitter inne.

Ni ser, det är inte så värst svårt egentligen.. I alla fall. Jag älskar menskoppen, den är så himla himla bra och har gjort min fitty så otroligt mycket gladare. Man kan köpa koppen på flera olika sajter, bland annat LadyCup och Menskoppen, det är även där jag har lånat de pedagogiska bilderna. På båda hemsidorna hittar du fler tips på hur man kan göra med koppens användande och rengöring med mer plus se vilken storlek du ska ha beroende på om du har fött barn, hur gammal du är osv.

Gilla:
upp
152 röster

Lämna en kommentar, bild eller gif här

35 kommentarer

  1. Bild för anna
    anna

    helt enig. det bästa 279 kronorna jag spenderat. mensjoxet är ett minne blott. bara att komma i håg att ha med sig koppen när man vet att det börjar närma sig men sen fixar man fan allt: långresor i mindre utvecklade toalettländer (läs ombord 2:a klass tåg i indien), badsemestrar, tokfyllor, djupsömn och har aldrig varit så bekväm vid oralsex under mensen som med koppen. dock tycker jag det funkar med grundlig rengöring i form av tvål och vatten men det är kanske jag som tar för lätt på det.

  2. Bild för Katrin
    Katrin

    Den finns tydligen att köpa på Appteket Hjärtat nu för tiden också!!

  3. Bild för mattlo
    mattlo

    Ja, hurra hurra för menskoppen! <3

  4. Bild för Tove
    Tove

    Hur får man ut den utan att spilla?

  5. Bild för Matilda Flodin
    Matilda Flodin

    MeLuna går att beställa för 100-200 kr om man har tight om cash på meluna.eu .

  6. Bild för La Linda
    La Linda

    Tack för det här inlägget. Både för informationen och för att du tar bort lite av tabun att prata om mens. Jag tror precis du sålde in en kopp till mig! :)

  7. Bild för Kakan
    Kakan

    Älskling joon jag har fundert påpass länge på detta blogginlägget och nu gjorde du det så bra!!!!! TACK och menskopp for life!!

  8. Bild för Frida
    Frida

    Svar till Tove: Man lär sig ganska snabbt hur man ska hålla den/vinkla den för att inte spilla.

    Till alla andra: KÖP!!! Önskar jag hade vetat om detta och köpt den när jag var yngre, gud så mycket ångest och krångel (och PENGAR) jag sparat. Vill knappt tänka på det ens.

  9. Bild för Isabelle Lundqvist
    Isabelle Lundqvist

    Ett fett jäkla word på det. Så mycket bättre mitt liv har blivit det senaste året sen jag köpte min kopp.

  10. Bild för JD
    JD

    Men alltså funkar detta verkligen om man blöder mycket? Den ser så tiny ut! 12 timmar... jag tvivlar lite. Erfarenheter någon?

  11. Bild för Isabelle Lundqvist
    Isabelle Lundqvist

    JD: Jag har riklig mens och tömmer den snarare var 7-8:e timme eller så än var tolfte, (under de första dagarna när det blöder mest, sen ca var tolfte när det lugnar ner sig), men till skillnad från när jag använde tamponger/bindor har jag på över ett år aldrig nånsin behövt oroa mig för att det ska blöda igenom. Bara lugna gatan.

  12. Bild för Veronica
    Veronica

    Det finns en kopp för alla, oavsett hur lite/mkt du blöder eller ålder mm.
    Basic fakta: http://sv.wikipedia.org/wiki/Menskopp
    Ni hittar även nyttig info på: www.ladycup.se
    Vill ni ställa frågor mer privat så svarar vi direkt på alla mejl: ladycupsverige@gmail.com
    Vi blir så glada när ni hör av er - detta är ju vad varje blödande är värd - en bekymmersfi mens!
    Lycka till
    Kramar Veronica
    LadyCup Sverige

  13. Bild för Annelie, menskoppen.se
    Annelie, menskoppen.se

    Det finns idag över 30 olika menskoppsmärken i världen och många av dem säljs i Sverige.
    Sedan 2008 informerar vi om och säljer olika menskoppar, och vi är inte knutna till bara ett märke.
    Vi provar kontinuerligt nya koppar och har erfarenhet av att sälja och ge råd kring många olika sorters.
    Informationen på menskoppen. se är baserad på vår samlade information under dessa år och i kommentarstrådarna finns mycket information från användare och nyfikna samt svar från oss.
    Om du vill ha generella råd kring val och användande av menskoppar, maila annelie@menskoppen.se

  14. Bild för Annelie, menskoppen.se
    Annelie, menskoppen.se

    Fråga 1 från dig här ovanför:
    Hur får man ut den utan att spilla?

    Svar:
    Det är inte så svårt, eftersom du tar ut koppen i samma vinkel som slidan. Men du får räkna med att det är lite nytt att lära från början, men att du snabbt kommer in i det nya.

    Fråga 2 från här ovanför:
    Men alltså funkar detta verkligen om man blöder mycket?
    Svar:
    Det finns som sagt över 30 olika menskoppsmärken i världen. De flesta koppar finns i en eller två olika storlekar, men det finns även märken som finns i fyra olika storlekar, så menskoppar finns för både de som blöder mycket och lite. Generellt när du blöder mycket, så behöver du en stor kopp, men det finns undantag som ålder och kanske t ex vestibulit som gör att du kanske ändå behöver en lite mindre kopp.
    När du hittar en kopp som du gillar, maila den som säljer den och fråga om råd!

    Hälsningar
    Annelie, menskoppen.se

  15. Bild för Anna
    Anna

    ÅH!! Äntligen! Jag har använt menskopp sen jag var fjorton, och varit frälst från första stund! Jag kunde ju såklart inte hålla käften i början, och berättade om menkoppen för alla jag stötte på, vilket resulterade i en hel del konstiga blickar och dåliga skämt. Menskopp var äckligt, konstigt, oförståligt.

    Och tja, det är väll klart, varför ska man använda något som en liten stirrig tjej skriker om när man kan använda något som det görs en massa påkostade reklamer om med fräscha brudar och blåa vätskor? Men att det inte gjorts några sådana reklamer om menskoppen, man tjänar inga pengar på den. Och stora företag som OB och libress gör ju allt för att visa att det inte finns något annat alternativ än att trycka upp mängder av blekt och besprutad bomull i fittan varje månad, eller att ha sådan i trosorna så det känns som man har blöja. Skolböckerna vi fick under sexualkunskapen i nian var sponsrade av just de företagen. Lätt för någon att förstå att det finns ett bättre alternativ liksom.

    Blev så himla lycklig när jag såg att apoteket hjärtat tagit in menskoppen Lunette. Nu börjar menkoppsrevolutionen på riktigt tänkte jag. Och nu detta inlägg. Fortsätt predika, jag hoppas att alla får veta hur mycket lättare livet kan bli!

  16. Bild för hanna
    hanna

    Var köpte du den? Jag vill också ha en fin rosa!!

  17. Bild för Malin
    Malin

    Ja, menskopp är typ det bästa som hänt mig i konsumtionsväg! Och inte behöver man vara skraj inte, det är ju bara att öva några gånger på hur man sätter in den. Dra er till minnes hur det var att lära er sätta in tampong precis när ni fått mens #1 och det klarade ni ju? Att lära sig menskopp sedan i vuxen ålder eller med lite menserfarenhet är hundramiljoner gånger lättare. Puss

  18. Bild för Annat,
    Annat,

    En sak som man kan göra mycket bättre med menskopp än med tampong är att ha sex. Till skillnad från när man använder tampong så osar inte fittan av bomullskemikalier blandat med blod, urin, annat äckel, utan är precis som vanligt bara att det finns en kopp innanför som innehåller blod. Förlåt att jag sprider neggiga vibbar av tampongsex, men jag förstod inte förrän jag började använda menskopp (7 år sedan) hur illa tamponger luktade, för jag trodde att det var själva mensen som luktade så. Dessutom: när koppen inte är helt full går det att penetrera försiktigt med olika mindre saker utan att den läcker.

  19. Bild för Eija
    Eija

    Den är ju Lunette från Finland som finns på Apotek Hjärtat, båda ofärgad och purpurfärgad. www.lunette.com/se
    Trevligare mens för våra svenska systrar! :)

  20. Bild för Sara
    Sara

    Menskopp är utan tvekan bra skit. Men den passar inte alla, jag får svamp när jag använder menskopp. För mig funkar naturtampong bättre.

  21. Bild för Marie
    Marie

    Ja heja Menskopp! Jag blöder rikligt ett par dagar och tömmer då koppen oftare. Ibland när det är riktig vårflod kompletterar jag med ett tunt trosskydd de dagar då jag vet att jag kommer få svårt att tömma ofta (och får ofta svamp på köpet).

    Alla tonårstjejer borde få en menskopp hemskickad. De allra flesta slipper svamp och tänk vad många bindor och tamponger miljön (och reningsverken) slipper!

  22. Bild för JD
    JD

    Tack alla snälla för svar, det här verkar ju lovande!

  23. Bild för Lisa
    Lisa

    Min kopp är definitivt ett av mina bästa köp nånsin. Jag har en blå från Lunette ( http://lunette.com/index.php?id=18 här är en länk!). Jag tömmer min 2-5 ggr/dygn beroende på när i min cykel det är.

    Jag brukade ha jättemycket problem med svampinfektioner, men inte längre. Har haft EN sen jag började med kopp för två år sen. Man kan ha på salva på själva koppen innan man för in den, så går det över ganska fort.
    Har man problem med införandet kan man använda vattenbaserat glidmedel, typ Klick. Då går det hur lätt som helst. :)

    Hoppas att fler börjar med kopp, man sparar pengar (i längden) och man känner sig fräsch. OCH man är miljövänlig! Hurra för kopp! :D

  24. Bild för Petunia
    Petunia

    Hej! Tack för en väldigt sprudlande och inspirerande artikel. Jag hade knappt hunnit läsa färdigt innan jag fylld av eufori klickade hem mitt alldeles egna lilla exemplar. Jag tänkte ta tillfället i akt att komplettera med lite information som artikelförfattaren glömt att nämna.

    --> När du för första gången ska ta ut din menskopp kommer du till din förvåning att upptäcka att den sitter fast. Inte sådär som att det är lite trögt att få ut den, utan den sitter fast. Nu har eventuellt artikelförfattaren en väldigt rymlig fitty, och med rymlig menar jag stor nog att utan större åthävor parkera en kanot i den, men för oss andra med normalbegåvade fittys så sitter den fast. Det beror på att det skapas vacuum när koppens kanter sluter tätt mot slidväggarna. Lösningen är att få vacuumet att släppa genom att få koppen att lossna lite i kanten så att luft kommer in.
    --> Här kommer nästa stora överraskning: Det går inte. När du övergått från att försöka lossa den med dina fingrar till att använda diverse redskap (tro mig, du kommer att hamna där) uppstår nästa problem: Dina hårt prövade slidväggar börjar svullna. Vid det här laget har du sannolikt börjat gråta, men misströsta inte. I manualen finner man råd: "Slappna av". Jag tänker inte ens börja diskutera ironin i detta råd.
    --> Nu återstår två alternativ: Kontakta din gynekolog (ahahahaa ha ha) eller dra ut den. Eftersom du i desperation kommer att välja det sistnämnda kommer du nu att upptäcka nästa egenhet: Den går inte att greppa (om du inte har en kanotparkereingsfitty). När du efter att faktiskt fått tag i den med lämpligt redskap (tro mig, du kommer att hamna där) är det bara att bita ihop och försöka hantera smärtan. Dina grannar kommer ev att tro att du föder barn därinne eftersom du "krystar lätt" (ironi igen) samtidigt som du gråtstönar medan du långsamt sliter ut koppen ur din fitty.
    --> När du väl fått ut den vill jag skänka dig ett lugnande ord: Fittyn har ett fantastiskt läkkött. Såren kommer att försvinna på nolltid. Du ska heller inte vara orolig om du råkar bajsa på dig lite medan du krystar och sliter; du är förhoppningsvis i ett badrum. Utrymmet är anpassat för detta. What else? Pja, hade du inte hemorrojder innan kan det hända att du har det efter att du slitit ut din menskopp. Inget att skämmas för, det är många som har hemorrojder. Det finns utmärkta salvor på apoteket. Jag förväntar mig också att det som känns som en förändrad anatomi inne i fittyn bara är svullnad. För det vore ju förargligt att ha sugkoppat sig till ett begynnande framfall.

    Pja, det var väl vad min fitty ville ha sagt till din fitty. Så tack för tipset om denna guds gåva till kvinnan. Tack. Verkligen.

  25. Bild för Kristina
    Kristina

    Petunia, du har inte blandat ihop menskoppen med en sån där sugkopp som man rensar avloppen med?

  26. Bild för Petunia
    Petunia

    Kristina, jag har kollat och dubbelkollat. Enligt beskrivningen är det otvetydigt en menskopp. Jag tror iofs att den skulle fungera fantastiskt som avloppsrensare, vid tillfälle kanske jag rent av provar. Det är ju inte som att den kommer att komma i närheten av mina genitalier igen.

  27. Bild för Julia
    Julia

    Petunia - DIN TON? Herre

  28. Bild för Soraya Hashim
    Soraya Hashim

    Petunia: Jag läste din kommentar igår när den kom in och... Fan jag blir så jävla sur på din ton! Jag vill hjälpa dig och ge dig fler tips och så pga jag fattar att man får panik innan man fått in tekniken och jag har varit med om liknande i början, men just nu är jag bara förbannad.

    Jag har skrivit ett blogginlägg om ett alternativ till bindor och tamponger. Det funkar skitbra för mig och många andra, men visst - det är knepigt i början innan man förstår hur den ska sitta osv och det har jag varit tydlig med och hänvisat till andra jättebra hemsidor med mer detaljerade råd och beskrivningar. Det var svårt för de flesta när de provade tamponger första gången också. Inte fan lackade man då ur på den som tipsat om dem och börja förnedra dem?

    Det finns säkert många i det här kommentarsfältet som gärna ger dig massa råd, men fucking skärp din ton i så fall.

     

  29. Bild för Désirée
    Désirée

    Jag köpte en menskopp från märket Ruby Cup i höstas utan att ha använt mig av annat än tamponger och bindor tidigare och har inga som helst problem med att ta ut den och tömma den nu! När man köper deras menskopp går pengarna till ett projekt som delar ut menskoppar till tjejer som inte har råd med mensskydd i Kenya. Mår bra av att använda mig av ett miljövänligare alternativ samtidigt som jag ger tjejer som tvingas stanna hemma från skolan/jobbet när de har mens eller använder sig av exempelvis bark, eller tidningspapper under mensen. Har förståelse för att det är lite tricky att lära sig i början dock tycker jag det är ett mycket bättre alternativ för mig (som är student med begränsad budget) än tamponger. Man kan ju köpa en för att ha som alternativ till en tampong eller binda med, kostar inte så hemskt mycket i förhållande till hur mycket man sparar och hur mycket man ger tillbaks till miljön, eller till tjejer utan samma lyxiga möjligheter som oss. Tack Soraya för att du bidrar till att uppmärksamma "the conversation about menstruation". :-) // Désirée , Ruby Cup webshop: http://ruby.because.dk/ Facebook: https://www.facebook.com/RubyCup?fref=ts

  30. Bild för Julia
    Julia

    Fick hem min menskopp strax efter jul och jag längtar efter att få prova den vid nästa mens! Hoppas den funkar för mig och att jag slipper lägga pengar på bindor och tamponger igen! :)

  31. Bild för bluesun
    bluesun

    Måste bara skriva ett litet tack! Jag hade länge funderat på att köpa en menskopp, men det blev liksom inte av. Sen trillade jag in på denna blogg, och det fick mig faktiskt att beställa en. Använt den i ett par månader nu och är så sjukt nöjd! Ett av mina bästa köp, definitivt. Lite knepigt att få ut typ de två-tre första gångerna innan jag fattade exakt hur man gör, sen har det inte varit några problem alls. Så tack igen! :)

  32. Bild för Snurran
    Snurran

    Tycker det är kalas att du tipsar om kopp!
    Själv är jag en sån där flummare som haft kopp sen 2008 eller så när jag hörde talas om koppar först. (=
    Tillhör en äldre generation men det hade sparat mej mkt lidande under skoltiden att ha en kopp istället.
    Jag blöder rikligt men med en stor kopp behöver jag åtminstone bara tömma säg 4 ggr när det är som värst.
    Och resterande dar kan jag göra som de flesta - tömma morgon och kväll - det är allt!
    Så underbart. Äntligen frihet även under lingondagarna.

Hit the floor

Soraya Hashim 17:37 30 Jul 2014

Någon har som varenda himla sommar badat för mycket och blivit sjuk. Fick i alla fall tag i den sista fläkten på Kjell, en USB-driven sak i min fulaste rosa. Ska aldrig ha en annan relation än denna.

Hörni, nu när vi ändå pratar om att ligga hemma och ha ont i halsen, jag har blivit behsatt av en sån sjuk serie. Den går på HBO nordic och heter Hit the floor. Den handlar om en grupp dansare som heter Devil Girls (jag vet).

De dansar nån form av Pussycat Dolls-dans när basketlaget Devils har matcher. I första avsnittet hinner allt detta hända (spoilervarning här!)

Asha har HELA SITT LIV velat bli en Devil Girl:

Så hon söker in mot sin mammas vilka, som naturligtvis själv en gång i tiden var en Original Devil Girl:

Och i truppen är det en tjej som heter Jelena som är ledare. Hon är en taskmört:

Basketlaget har precis fått en ny tränare som i sin ungdom själv spelade i basketlaget:

Hehe, när han inte var Stålmannen alltså:

I alla fall, Asha kommer naturligtvis med i Devil Girls:

Och av nån anledning är hennes mamma med under sista uttagningen. Då träffar hon på tränarn:

Den här serien är så vedervärdigt kass och jag kan inte sluta titta, det är som en drog! För första gången på flera år längtar jag till en viss veckodag för att ett nytt avsnitt av en serie ska komma. Jag vet inte vad det är med mig. Säkert nån djup kris som gör att jag har suttit igenom 800 minuter av detta. ÅTTAHUNDRA minuter!!!!!!! På riktigt, den här serien är så dålig att jag vrider mig ständigt av skam. Jag skriker rätt ut av alla menande blickar och teatervändningar. Det är så dåligt att detta känns som en bikt. Kan någon stoppa mig eller förlåta mig? Kan nästa tisdag bara komma snart? Eller nej, sista avsnittet kanske var säsongsavslutning, det kändes så... 

NOOOOOOOO!!!!!!!!!

 

Gilla:
upp
12 röster

pip..pip..pip..piiiiiiiiiiiip

Soraya Hashim 10:24 24 Jul 2014

I måndags började min semester, men ärligt talat sedan i fredags är detta jag:

Eller jo, jag dök från mellanhöjden på hopptornet i Tanto igår. Kände mig som världens modigaste cirkusakrobathjälte. Sen kom typ en gymnast och började göra bakåtvolter. Så jag

Har liksom avbrutit all aktivitet som annars känns som en självklar del av mig. Har knappt läst några nyheter, följt några tweets, sett vad andra gör på instagram, tyckt en massa saker eller ens brytt mig om allt det jag brinner för eller kokar över av. Istället växlar jag mellan att som den 11-åring jag är dyka ner från bryggor i vattnet, klättra upp, dyka ner igen tills huvudet sprängs. Sen lägger jag mig i solen på mage och "läser" sista delen i Hungergames. Har helt ojämn färg på kroppen för vem pallar läsa på rygg. Vem pallar läsa över huvud taget? Håller mest i min bok och stirrar medan den blir skrynkligare för varje dag av mina blöta tassar. Då och då kommer jag hem och kyler ner mig i duschen, fast oftast inte pga att bada är väl ungefär att bli ren?

Då och då gör sig världen påmind genom min Omni-app, typ som nu när jag fick en notification om att SMHI klass 2-varnar om extremvärmen. Eller när jag lyssnat på Athena Farrokhzad och Baker Karims sommarprat och lipat. Vill går in på varför de är så viktiga men min hjärna får bara fram små fragment. "..livet...orättvist....äntligen...nån... pratar......."

Aja, ni fattar. Jag har stängt av all aktivitet i hjärnan och kroppen - är bara en svettig fläck på en handduk någonstans vid vatten.

 

Gilla:
upp
15 röster

Letar efter tålamodet, men nej.

Soraya Hashim 20:17 16 Jul 2014

Bilden jag får i huvudet av insiktiga insiktsmän med splitternya insiktsglasögon som precis har upptäckt att världen har patriarkala, rasistiska, homo- och transfoba strukturer och bara måste dela med sig på internet/krogen/jobbet/varsomheeelst av sina ytkrafsande men ogenerat långrandiga analyser.

Känslan när dessa insiktiga insiktsmän får enorma mängder cred, hyllningar och uppmärksamhet trots att de som utsätts för strukturerna som insiktsmännen just har upptäckt - har skrivit, analyserat, skrikit, sjungit, demonstrerat, agerat och gjort och gör allt de kan för att synliggöra detta sedan långt innan insiktsmännen var födda.

Men att iniktsmännen alltid har haft och alltid kommer att ha privilegiet att bara inte lyssna

Känslan av att saker tydligen bara hörs när de som redan är on top säger dem

och att de som är on top inte har något emot att ta utrymmet ännu en gång.

Att de dessutom plötsligt framstår som himla världsräddande helgon som UPPFUNNIT insikten

..trots att deras insikt borde varit så enormt självklar sedan alltid (men inte har behövt vara det för att - just det! - vi lever i ett patriarkalt, rasistiskt, homo- och transfobt samhälle) gör mig exakt så här trött:

Asså, verkligen toppen att ni är med!

Heja getting there och så vidare! Men se gärna också att bara för att ni just fått dessa insikter så betyder det inte att ni inte fortfarande är en aktiv del av strukturen och läs gärna på om vad ni kan göra för att lämna plats åt andra. För tro det eller ej, det finns människor som kommit ganska mycket längre i sina analyser av det ni precis börjat ana och de kan vara värda att läsa, lyssna på och lyfta. Det måste alltså inte alltid vara ni som hörs.

Mmm.. jag vet, chockerade.

 

 

Okej, pusskramhej!

 

Gilla:
upp
50 röster

Tack!

Soraya Hashim 09:14 10 Jul 2014

Är helt tagen av reaktionerna på förra texten. Tack snälla alla som har hört av sig, delat, mailat, twittrat, dm:at och sms:at.

Tack!

Gilla:
upp
36 röster

Det som hände i Almedalen

Soraya Hashim 17:53 6 Jul 2014

Nu har det sjunkit in tror jag, det som hände på Almedalen. Det var en av mina märkligaste och mest ögonöppnande, självinsiktiga stunder någonsin och jag vet inte ens om det går att sätta ord på, men jag ska försöka. Detta kommer bli min längsta text, för det är vääääldigt mycket som behöver komma ut.

Bakgrund: För mig har min identitet utifrån mitt etniska ursprung och min hudfärg alltid varit något extremt privat. Jag har sällan några problem med att öppna upp mig och prata om saker som andra kanske skulle tycka är pinsamma eller för intima, det har knappt varit en grej eller kostat mig något att babbla på. Men den här delen av min identitet har varit väldigt outforskad och jag har haft problem att sätta ord på det. Jag har kanske inte heller haft otroligt många att prata om det med. Alltså personer i samma situation. Jag växte upp i ett väldigt vitt medelklassigt sammanhang. Mina sammanhang som vuxen är väldigt media/kulturmedelklassigt vita och har alltid varit det. Den absoluta majoriteten av mina nära vänner är vita och de som inte är det har också vita vänner och sammanhang. Jag tror inte att jag har tyckt eller förstått att det spelade någon roll fram tills nyligen. Jag menar visst, när jag växte upp försökte jag göra allt jag kunde för att dölja min bakgrund. Visst, jag vägrade läsa hemspråk eller prata persiska med min mamma framför andra för att jag skämdes och ville putta ifrån mig allt som kunde uppfattas som fel eller annorlunda. Visst jag kände mig alltid ful och ovärd för att jag var mörkare och hårigare än alla andra. Visst, jag spenderade hela somrar i skuggan för att inte bli ännu brunare än jag redan var och stå ut ännu mer från gruppen än jag redan gjorde. Men det är väl bara sånt barn gör eller?

Det är inte att jag inte varit medveten om både öppen, dold och slentrianmässig rasism eller att jag inte utsatts för den, men eftersom jag samtidigt har haft andra privilegier uppfattade jag det inte alltid som så farligt när jag var yngre. Det har bara varit något jag som mörkare än mina vänner får ta (fyfaan, det här är så jävla jobbigt att skriva). När jag var yngre såg jag det som enskilda olyckliga tillfällen, enskilda idioter jag råkat på - aldrig som något strukturellt. I efterhand fattar jag att om jag hade haft fler nära rasifierade vänner när jag växte upp så kanske vi hade kunnat jämföra upplevelser med varandra och kanske komma fram till ett annat svar än "jaja, det var väl inte hela världen - jag är ju lite annorlunda". Samtidigt har jag aldrig slutat påminnas om att jag är "den andra". Till exempel: sedan jag var barn har jag provocerats av frågan "Var kommer du ifrån?". När jag var liten kunde jag inte sätta ord på varför det gjorde mig så arg och frustrerad, utan det kom först i gymnasiet när jag förstod att jag som så gärna ville smälta in och vid tillfällen trodde att jag hade lyckats kände det som att någon hade avslöjat min bluff. Att någon tittat in i gruppen, pekat ut mig och sagt "Nänänä, du är inte som dom, du är nåt annat - så var är du ifrån?". Jag brukade titta ner på mina händer som var mörkare än mina vänners och tänka att när jag inte ser mig i spegeln är det bara den där randen mellan min vita handflata och huden ovanpå handen som avslöjar att jag inte är med i vi:et. Mina vänner försökte trösta och säga att de i alla fall tyckte att visst var svensk, jag kände mig ju som det inuti och visste heller inget annat - men det var så utmattande att alltid behöva bevisa det första gången jag mötte en ny person som ur kontext inledde med Var kommer du ifrån. Jag ville inte bevisa mig mer. Jag ville bara få vara. Jag ville vara ifred. Lika ifred som jag ville vara när någon rasifierad tyckte att jag förnekade mina rötter genom att säga att jag känner mig svensk.

När jag var runt 20 år kom tidningen Gringo ut. Man kan säga mycket obra om den där tidningen, men det var första gången någon ovanifrån sa till mig att jag som rasifierad var värd något också tack vare att jag hade en annan bakgrund, kunskap och erfarenhet än det som för mig och samhället var det normala. Att det jag sett som mindre värt och rakt av pinsamt - det jag alltid hade haft komplex för och försökt dölja - var något neutralt eller till och med positivt. Att jag skulle vara stolt över allt jag är. Att min svenskhet inte stod i motsats till allt annat jag också bär med mig. Att jag kunde få vara både och och allt om jag vill. Att jag kunde bygga min identitet som JAG ville, att det var upp till mig att definiera.

Sen började flera års process av att hitta mig själv i allt det. Jag vill inte dra någon snyfthistoria om det här, men som rasifierad i nästan enbart vita sammanhang har det såklart varit ensamt att försöka lista ut vad jag känt och vad det betyder eftersom jag inte kunnat analysera det med människor som har liknande erfarenheter. Jag har nästan aldrig pratat om det med mina vänner för att jag inte har orkat förklara dubbelheterna och nyanserna i det. Jag har inte velat låsa fast mig i en förklaring för att jag har vetat att jag inte varit klar med mitt letande eller velat peka på mitt eget utanförskap. Framför allt ville jag inte alltid prata om det. Det var sällan ett aktivt problem i mitt liv och då fanns det inget behov heller att vända och vrida på varenda känslosten. Det var inget som skavde i mig varenda dag (som sagt, jag är medveten om att jag har varit medlelklassigt priviligerad). Jag hade blivit trygg med mig själv i det som vissa kallar för mellanförskapet (=man får aldrig vara med på lika villkor?) och sett till att mestadels omge mig av personer där jag inte behövde förklara eller försvara. Naturligtvis dök det upp många situationer, men det var inte varenda timme av mitt liv.

2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen och något hände med mig och mitt sammanhang. Då var jag 26 år och jobbade som programledare på P3. Jag förstod snabbt att det som skulle hända var att SD skulle ändra människors retorik. Att det skulle leda till en normalisering av strukturell rasism och förblinda människor och framför allt media som ju är ett extremt vitt sammanhang. Det tydligaste var när vi kallades på möte där vi fick veta att vi inte fick kalla dem för rasister i radio längre. De skulle heta främlingsfientliga. Det var inte direkt mängder med så kallade "främlingar" som jobbade på Sveriges Radio i Göteborg då och när man sitter på pisskontrakt och är rädd att inte få förnyat så är det inte skitlätt att säga ifrån mot örti chefer. Det här var ett beslut som var taget uppifrån och inget som direkt hade utrymme att diskuteras. Eftersom Sverigedemokraterna är himla trigger happy när det kommer till att anmäla saker till Granskningsnämnden blev även "främlingsfientliga" plötsligt problematiskt. Vi kallades in till ett nytt möte och fick veta att medan fallet höll på att diskuteras så skulle vi inte kalla dem något alls. De skulle tillsvidare bara vara ett helt vanligt parti. Där gick min gräns. Den borde ha dragits mycket tidigare och idag hade jag kanske vågat det, men då blev resultatet att jag envisades med att under en period alltid kalla Jimmie Åkesson för Jimmie Shalalalala Åkesson. Även det anmäldes. Granskningsnämnden kom i alla fall fram till att vi fick kalla SD för främlingsfientliga och så var det inte mer med det. SD fortsatte att normaliseras och i sin tur normalisera rasism. Varje utspel, skandal och avslöjande började ses som enskilda incidenter istället för del av ett större sammanhang. Jag är fullt medveten om att Sverigedemokraterna inte är det enda problemet med rasism i samhället, men de har makt. De sitter i riksdagen och de normaliserar och sätter attityder för samhället uppifrån. Och ju mer rasism normaliseras uppifrån, desto lättare är det att vara rasistisk längre ner i näringskedjan och det i sin tur får dem att veka mer "okej" = de får ännu fler röster och mer makt. Så JO. SD är ett jättestort problem. För varje golfrunda Musikhjälpen auktionerar ut eller fråga som Jimmie Åkesson får om vilka låtar han ska lyssna på i sommar, normaliseras hans rasistiska politik. Och media har ett enormt ansvar som duckas för och som kanske är svårt att se när man själv inte är den som drabbas varenda dag av rasism pga är vit.

Klipp till 2014. Jag har flyttat till Stockholm, fått fler rasifierade vänner men håller fortfarande till i nästan uteslutande vita sammanhang. Den antirasistiska rörelsen växer sig starkare och människor är mer verbala än någonsin kring de här frågorna. De diskuteras hela tiden av olika assmarta människor i artiklar, på twitter, bloggar och i debatter. Rörelsen växer därför att den behöver det, därför att vi lever i ett samhälle som på fyra år har hunnit bli väldigt mycket mer rasistiskt. Och framför allt slentrianrasistiskt. Saker passerar på ett sätt de inte hade kunnat för några år sedan, men bullshitpolisen är också starkare. Jag skriver mer än någonsin om de här frågorna och kommer på mig själv med att prata om dem hela tiden, men forfarande är jag tyst om min identitet. Om det där sökandet inuti. Det har fått backa för något mer akut. När resultatet för EU-valet kom ut stannade något upp i mig. Det är som ett trauma, när hela ens värld stannar och man blir chockad av hur alla andra beter sig som att världen fortsätter snurra. Alla andra som fortsätter posta gulliga gifar och prata om kanelbullar och ordvitsa medan man själv känner att allt man visste har rasat. Det är inte svårt att göra kopplingen att det känns så för att jag fortfarande i majoritet har ett väldigt vitt sammanhang. Jag säger inte att mina vita vänner inte bryr sig eller inte avskyr att det är som det är, jag säger bara att jag inte kan tänka på något annat. Att jag inte har råd. Att jag är rädd att röra mig ute på ett sätt som mina vita vänner aldrig kommer behöva vara och att det gör att jag ibland kan känna mig utanför. För att jag har ett sånt enormt behov av att prata om det här och har inte alltid har utrymme att göra det eller känner att jag kan med.

Så kom Almedalen. Almedalen är en konstig plats där jag inte tror att någon egentligen kan känna sig helt innanför, men låt oss säga att det är extra svårt när stan är full av rasister och nazister som utan att behöva skämmas går omkring i SvP-tröjor, Sverigedemokraternajackor och Heja Jimmie!-t-shirts. Låt oss säga att det är svårt att må bra i ett sammanhang där man som rasifierad är så rädd för att gå ensam, ens på dagtid, att man ber främlingar följa en mellan seminarier. Låt oss säga att känslan av att Almedalen är "spännande" och "lärorikt" är helt obefintlig när människor blir hotade av nazister och rasister på grund av sin hudfärg och man inte har en aning om vad som är en potentiellt farlig situation eftersom alla galningar inte har en tröja som signalerar att de är galningar. De första dagarna gick jag mest och var rädd, jag tyckte allt var skit förutom när jag träffade på vänner, hängde med mina kollegor eller var full. Samtidigt hände något. Jag träffade de där människorna som skriver de här artiklarna, de som slåss på twitter och säger alla de här assmarta sakerna. Till en början kände jag mig lite dum. Här kommer jag och mina vita sammanhang, vad vet jag om något? Ni som är så kunniga och jag har mina *identitetskänslor*. Kanske var det hotet utifrån, kanske var det något annat, men sakta men säkert hamnade jag mer och mer i rasifierade sammanhang under veckan trots att jag i början inte var helt säker på att jag fick var där. Och så fort dörren öppnades på glänt, slogs den vidöppen av mitt uppdämda behov att få prataprataprataprataprata. Varenda gång jag stötte på Nabila, Valerie, Barakat, Samson eller någon annan så kom det ut, allt det där som kliat på ytan och allt som begravts längst ner, allt det där som jag behövde säga och fråga om och lyssna på. Jag vet att det låter otroligt insnöat och rakt av idiotiskt, som att det här är första gången jag pratar med någon rasifierad om rasism. Det är det naturligtvis inte. Men att face to face få prata med så kloka, pålästa och kick ass-människor som jag annars bara läser eller twittrar med om allt det som brunnit i mig, just där och då när det kändes som att allt skulle explodera var.. befriande. Att få prata så länge och intensivt och så många gånger utifrån att den jag pratar med också delar vissa av mina erfarenheter, har nog inte hänt innan. Att både få nysta i mina identitetsissues och prata om den antirasistiska kampen. Att i den stunden ha råd att inte tycka exakt likadant om hur antirasism ska föras men ändå ha utrymme att försöka förstå varandra var så nytt för mig. Jag fattade först efter vår första GUBBHEN-kväll att jag behöver separatistiska rum där jag kan tala, mötas och lyssna utifrån att jag är kvinna med andra kvinnor. Och jag har alltid tyckt att separatistiska ventiler för rasifierade har varit asbra, jag trodde bara inte att jag hade det behovet själv. Almedalen blev en plats där en oväntad sten lyfte från mitt bröst och mitt huvud fylldes av ännu fler tankar och perspektiv. Det är inte som att jag aldrig diskuterar eller skriver om rasism, men det var på något sätt som att en röd tråd började dras mellan alla bitarna fram till nu, att nivån höjdes. Jag hade ingen aning om att det var så mycket som tyngde mig förrän jag faktiskt hade fått säga det högt.

De sista Almedalsdagarna var mitt huvud ett stort stök av alla tankar om det här och jag kände mest självkritik och skam kring att jag inte har fattat det här behovet förut, att jag sett men inte tagit mina begränsningar på större allvar. Men på båtresan hem hamnade jag i det kanske viktigaste samtalet under veckan, med Mohammed Ryback. I nästan tre och en halv timme trasslade vi ut flera av trådarna som knutits under veckan och han hjälpte mig vända och vrida på kaoset och känna självinsikt istället för skam. Jag påmindes om att mina perspektiv också behövs, att de är värda något i sig i. Jag kände att jag inte behöver dras med mitt dubbla utanförskap ensam utan är välkommen in i innanförskapet. På bussen hem från båten var jag helt skakig i kroppen för att något hade skiftat i mig. Något var annorlunda och kan kanske aldrig bli likadant igen. Och jag vill inte att det blir likadant igen. Jag vet inte riktigt vad nästa steg är och jag är nästan snurrigare nu när jag skriver detta än jag var när jag gick på båten, men jag är enormt tacksam för att mina ögon öppnades ytterligare lite till. Kanske når jag aldrig ett färdigt svar om min identitet och jag kommer inte alltid vilja diskutera det för det är fortfarande för privat (bara att skriva den här texten känns så sjukt utelämnande att jag har vägt vad jag vågar säga högt i flera timmar nu). Men nu vet jag att jag kan, att det finns ett utrymme för mig att göra det och att det finns människor som jag kan lära mig så mycket av och som kan ta emot och förstå på ett sätt jag inte varit med om förut. Att jag inte är ensam.

 

PS. Jag kommer aldrig att ge credden till Almedalsarrangemanget för att allt detta positiva hände, glöm inte att det var någon som godkände att SvP fick vara där och hota människor både direkt och indirekt.

Gilla:
upp
241 röster

Almedalen

Soraya Hashim 17:22 28 Jun 2014
Se alla artiklar om: 

Imorgon åker jag till politikerveckan i Almedalen för första gången.

Dels sitter jag med samma utanförkänsla som jag alltid har innan jag ska vara med i ett nytt stort sammanhang för första gången. Det brukar ju alltid bli bra till slut, men det får mig ofta att tänka på de som känner att de har självklar tillgång till alla möjliga rum, sammanhang och platser. Vilka är de? Kan man någonsin bli sån? Som första gången jag gick på en filmfestival, jag gick och väntade på att någon skulle kasta ut mig för vad gör jag där? Eller första gången jag gick på fest med Nöjesguiden. Faktiskt. Eller vadå "faktiskt", kan tänka mig att det är rätt många som inte är säkra på om just de får höra till coola Nöjesguidensammanhanget första gången de dyker upp på en smygis (obs, det är skittrevligt, jag lovar - men jag fattar nervositeten). Oavsett ny obekväm arena (museer, operahus, bla bla bla, arbetsplatser som känns uptight eller för balla) så brukar jag oftast hitta ett sätt att få det att funka eller några personer som jag passar in hos och kan vara utanför tillsammans med. Och nästa gång man är på en sån fest eller en filmfestival så vet man mer om hur det går till. I värsta fall går jag hem och tänker att, när hörni - det där var inte min grej, som den där gången en stekarklubb på Avenyn hade bokat en dj vars usp var att dra av sig tröjan och stå med brösten ute när hon spelade och snubbarna i lokalen stod och var allmänt äckliga. Men just Almedalen?

Grejen är att det som kliar inte bara är alla dessa bilder jag har i huvudet av maktmän som rullar tusenlappar och snortar olja ihop (förlåt!) men framförallt är det alla rasister och nazister som kommer vara på plats. Svenskarnas Parti kommer demonstrera dagen innan politikerveckan startar och det är ju inte som att de drar hem efteråt. SD har en hel dag! JAJAJAAAAA jag är fullt medveten om att de är folkvalda okej? Men jag säger att jag inte känner mig trygg när de och deras skogstokiga järnrörsbuddies springer runt på stan. Jag kan inte Visby, jag har aldrig varit på politikerveckan. Jag vet att jag har kollegor och några vänner på plats, jag vet att det finns motkrafter och säkert massa motaktioner, men det är inte som att känna att man kan sina gator. Att gatorna tillhör en och alltid har gjort. Fattar ni hur jag menar? Jag tror knappast de här galningarna kommer att göra något - men jag kan aldrig veta.

Bara senast igår såg jag Kent Ekeroth utanför mitt Konsum. Eller Kent Ekeroth + 3. Den ilningen som gick längs med ryggen när de tittade på mig - jag är inte van vid den och jag ska inte behöva känna den. Just Kent känner man ju igen på fejset men de andra, de på Almedalen - vilka är de? Folk är ju inte direkt öppna med att "Hej tjena, jag tycker alla som inte är vita suger och ska dra från Sverige mendetfårmanvälintesägaidethärlandetlängreee". Så hur ska jag ha en aning om vem jag möter eller ens kunna beräkna vad som är en farlig situation?

Jag är inte van vid att inte ens mitt eget kvarter är tryggt, hur ska jag då känna mig lugn i en helt annan stad?

Gilla:
upp
33 röster