(Min krönika i senaste Nöjesguiden)
Guldbaggegalan och Filmfestivalen är över. Som alltid vid den här tiden på året tänker jag att det är mycket Loa Falkman i omlopp. Jag inbillar mig att om man behöver, säg, en busschaufför till ett kortfilmsprojekt med låg budget kör projektledarna sten, sax, påse om vem som måste göra det oundvikliga. En av dem förlorar och svär högt för sig själv medan de andra skrattar, utbyter high-fives och går för lunch. Hon slår numret som hon kan utantill och Loa svarar på första signalen. Alltid första signalen. Därefter går de igenom den gamla vanliga charaden, Loa döljer sin sällskapssjuka mycket dåligt, han vill chittchatta, projektledaren blundar ansträngt för sig själv och förklarar i vilket syfte hon ringer. Loa fnissar till, sedan hummar han och prasslar med lite papper för att simulera bläddrande i sin almanacka och svarar sedan ”allright, you’ve got me, var firar vi ikväll?”.
Väl på inspelningen (förslagsvis en regnig höstdag) kommer Loa traskandes och vinkar och tjoar på teamet som i sin tur utbyter dämpade blickar med varandra. Han viftar med en ”liten lista” på egna idéer och förslag som skulle kunna göra hans djupt obetydliga roll mycket ”festligare”. Tänk om (konstpaus) busschauffören ständigt brister ut i opera? Nähä, inte det. Tänk om (finurligt leende) busschauffören är fantastiskt framgångsrik hos det motsatta könet? Happ, då stryker vi den. Tänk om… och så fortsätter det så där tills hela Loas lista är överstruken. När Loa till slut gjort sin enda scen (utan repliker) efter stränga direktiv av regissören minglar han glatt runt på platsen och berättar mer än gärna anekdoter från operahusen i Paris eller om den komplott han blev utsatt för när han kom sist i Melodifestivalen med ”Symfoni” 1990. Så småningom blir han ombedd att gå, Loa förstår och påminner om fakturan innan han hämtar sin enorma väska och sätter av in mot den närliggande skogen. Just när alla tror att de är av med honom och de viktiga scenerna kan börja spelas in hörs en ekande knall, följt av regissörens ”BRYT”. Ännu ett skott smäller av och en flock fåglar flyr bort över himmelen från skogen. De inser att Loa har börjat jaga, och får detta bekräftat när de hör honom skratta förtjust djupt inne bland träden efter ytterligare ett par skott. Regissören kastar lurarna i marken, meddelar teamet att inspelningarna fortsätter imorgon och går beslutsamt mot sin bil och kör hem. De andra packar ihop utrustningen till ljudet av Loas vilda skjutande.
Det skulle hedra Loa Falkman om han bröt sig loss från, ursäkta ordvalet, ”etablissemanget” och satte upp en alldeles egen show. I en enda stor svensk Charlie Sheen-kris. Bortom usla SF-produktioner och bedrövliga musikaluppsättningar. Inga fler filmer som Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen eller roller som sabeltandad tiger i Ice Age. Det här skulle vara världsfrånvänt och våldsamt egocentriskt. Föreställningen skulle heta Kung Loa och bestå av smaklösa lekar som utsätter både Loa och publiken för livsfara. Tänk, moment som ”Kung Loa äter skalbaggar”, wrestling, en stilla ballad av gästartisten Melissa Horn som Loa har placerat i en snurrande bur i taket, utrotningshotade rovdjur som springer löst på scen och brinnande motorsågar som Loa febrilt försöker jonglera med. En publik som betraktar eländet med lika delar fascination och avsmak. En rätt igenom lycklig Loa Falkman som avslutar alltsammans genom att hoppa ut genom dekoren och lämna ett hål av sin egen siluett så där som i tecknade filmer.
Hela landet skulle vara tapetserat med affischer där Loa Falkman sitter utklädd till hamster och slickar på en saltsten under den blodiga rubriken ”Kung Loa”.
Det skulle ta hus i helvete. Ett Sverige i upplösningstillstånd. En mans vilda uppgörelse med sig själv. En Loa Falkman i uppror. Det skulle jag vilja se.
