Låt säga att du har en blogg, en podcast, en Twitter, en Instagram. I vilken du ska betrakta omvärlden för en stund för att sedan göra dig rolig över den, hata på den eller i mer sällsynta fall: hylla den. Du ska ha en åsikt. Du ska läsa en artikel i DN (alltid DN) och twittra om den, du ska se en ny serie på HBO (alltid HBO) och blogga om den. Du ska okommenterat (ja, alltid okommenterat) fotografera en löpsedel vid en tobakskiosk och lägga upp den på Instagram. Och så vidare!
När du läser Nöjesguiden kommer det att krylla av dem - åsikterna. Och jag älskar det, jag går igång på det. Jag tänder på åsikter. Men! Ibland kan det vara skönt att pausa. Att liksom frånsäga sig allt ansvar och ducka. Så jag har upptäckt detta: Att INTE ha en åsikt.
Föreställ dig att bli tipsad om en låt och sätta betyget ”jag har ingen åsikt om den”. Att lyssna till ett långt brinnande resonemang och svara ”jag har ingenting att säga om det”. Det var inte BRA, men det var inte på något sätt DÅLIGT, absolut inte. Det råkade bara bli så att jag inte hade någon som helst åsikt om det. Jag tyckte: ingenting.
Det krävs av dig att bilda dig en uppfattning, idag mer än någonsin. Dels för att alla är tyckare och kan skapa sina egna plattformar att uttrycka dem i, och dels för att det finns så mycket i samhället att reagera på. Om inte annat ska du ha en åsikt för att hålla igång ett samtal över en kaffe. För att skapa elektricitet. Det är en trevlig gest på det sättet, ett sätt att bjuda till och vara delaktig. Men mellan oss, vem orkar bry sig om allting hela tiden? Det finns något kittlande, nästan provocerande, i att ju inte alls vara delaktig. Att vara en Omar i The Wire (alltid HBO), utan gängtillhörighet, utan sammanhang, som strövar omkring på stan och visslar. Visserligen nära att brutalt mördas i varje avsnitt, men det hör inte hit.
Men också. Människor som sparkar in den dörr som kreddiga twittrare redan öppnat. Eller människor som utan att tveka ställer sig i det läger som verkar varmast och mysigast. Visst är det ointressanta personer många gånger? Istället tänker jag att de intressanta och riktigt modiga människorna är de som ibland vågar ställa sig i mitten och säga: ingenting.
Det blir ett hälsosamt knep mot det stressiga och slentrianmässiga tyckandet, tänk dig själv. ”Eller hur har programledaren i P3 en härlig röst?” – Jag vet inte! ”Håll med om att den nya klubben var ett totalt fiasko.” – Nej! ”Visst är krönikören i Metro på torsdagar helt värdelös?” – Kanske! ”Vad tycker du om tillståndet i landet?” – INGENTING!
