Kanye Wests alter ego/självbild "Yeezus" är ingen katastrof i sig då hiphopens papi Shawn Carter kallar sig Jay-Z vilket bygger på samma princip. Men de bildmässiga anspråken - SE OVAN HERREGUD - och texterna - HAR NI LYSSNAT HERREGUD - bekräftar våra misstankar från förra veckans intervju/rant i New York Times. Black Skinhead gillar jag, allt som är faktiska LÅTAR gillar jag, och det som inte ger mig flashbacks från Kanyes utdragna, självförhärligande predikan på Way Out West 2011.

En av mina löjligaste rader från plattan: 

"Hurry up with my damn croissants"

HAHA. Pastry rap -> VÄLFÄRDSRAP! Frälsaren är här.

Obs: Amat, wiz som han är, har lyckats sätta fingret på vad som skaver i recensionen av albumet och även ifrågasatt det osmakliga och historielösa i att sampla ett verk om lynchningen av svarta för att snacka om bitches. 

J Cole, en annan producentsnubbe som ville rappa själv, kör också huvudbonad men istället för frälsaranspråk kör han på kunglig syndare-spåret, i albumet Born Sinner. GILLAR TLC-låten Crooked Smile och även Miguel-samarbetet i Power Trip även om temat är så sjukt daterat, platt och ointressant.

Raden som fastställer töntstatusen är denna deskriptiva på LAnd of The Snakes: 

"Came out the womb with my dick hard"

Ur-säkta? Ring din mamma och be om ursäkt. Här har husgudinnan Maja Bredberg recenserat, "det kommersiella saknas, men också genialiteten". Aj.

Stör sig hundägare på att folk förutom att tvinga till sig klappsessioner på gatan halar fram mobilkameran? Är det som att be om att få fota någons unge? Säg till för här är en som ser hundar som allmän egendom.

Ladies, någon måste gifta sig i de här blingtornsskapelserna. Ingen borde få gifta sig UTAN.

Versen om knogjärnen i den där Fendin på Rom och Kush gjorde Linda Pira till en hypad favorit utan att ens ha släppt eget material. Raden "hipsters leker att dom känner mig" skvallrar om att hon kanske inte är helt nöjd med att ha kidnappats av innerstadsskribenter men i och med släppet av dubbelsingeln med "Bang Bang" och "Bäng Bäng" är det bara att acceptera för den tyngsta gärin med rhymes och nice flow.

Under inspelningarna av Nästa Nivå med bland annat Stor och Salazar-bröderna fick jag höra en del av Bang Bang, en låt så omedelbar och beroendeframkallande att jag inte har kunnat släppa den sen dess. Omöjligt att stå emot rader om drömmar om att heta Linda Para och Masses överlägsenhet i att blanda trap med klassiska, tunga dancehall och hiphop-beats! 

Zach Galifiagullis i drakmundering som i sig gör det omöjligt att misslyckas med en sketch under ännu en fejkad SNL-game show, i detta fall med Game of Thrones-frågor.

Med sina Hangover-polare under en tävling för Jennifer Aniston-lookalikes. Gissar att detta ögonblick var då Bradley Cooper bestämde sig för att låta Brad Pitt-testarna växa ut. 

Miguel gör sig alltmer bekväm i "obotlig tönt"-facket, här får vi en tydlig vinkel på hur hans öronsnäcka har ett "M". Naw. 

Något läskiga Kate McKinnon gör patetiska-tre-i-fem-raggssketchen ännu en gång, den här gången sugs det på Vince Vaughns haka, efter succén med Louis CK i senaste Last Call.

Vår darling Kristen Wiigs återvändo till sin gamla arbetsplats efter ett år som filmstjärna på heltid bäddade såklart för en gravid Maya Rudolph hånglandes (<- detta orimliga ord) med Jonah Hill. Det fick väga upp ett annars rätt platt intro. 

Lorne Michaels-appearance! Det lilla snacket toppade inte precis deras fina dans på Kristens avslutsavsnitt,  och har det inte börjat viftas omotiverat med producentpappan som en liten accessoar, och även här lite hångel:

Kristen passade på att återuppliva ett par av sina SNL-karaktärer, här - utöver Gilly, Kat, Californians-tjejen och Target Lady - det perverterade freaket Dooneese.

Ben Affleck som gay gayomvändare.

Älskade boss lady Amy dök upp för en one time exclusive av REALLY?!

Och det var dags för Stefons/Bill Haders djupt sorgliga avsked. 

Om det inte vore för den extraproducerade, hedrande filmsnutten med ett bröllop fyllt av New York-excentriker hade det varit rent åt helvete hur Bill Haders sista avsnitt avslutades. 

Efter åtta år av trogen tjänst fick vår stora favorit inte ens ett omnämnande i Ben Afflecks slutsnack, utan vi fick avläsa ett "Thanks guys" på Bills läppar och se hur han svalde tårar för att sen begrava ansiktet i Jason Sudeikis nacke. 

De har inte bekräftat det själva, men det sägs att Jason Sudeikis och Fred Armisen också slutar efter åtta respektive elva års lolande, och med Seth Meyers som kommer att hoppa av senare i höst blir kanske Bobby Moynihan och McKinnon nya favoriter? Det, eller det förödande alternativet att de stänger ner hela skiten. SNÄLLA låt mig få se det live på plats innan. 

Kungens lilla "fy fan"-muttrande som fångades på rörlig bild av SVT efter några raka frågor av reportern om det påstådda skattesvindleriet har återgetts av de flesta medier som att vår pensionerade playboy "fick ett utbrott", "gick till attack" eller det som är minst kryddat och överdrivet, att han "brast" eller "tappade fattningen" kort och gott. 

Sen finns det de med De Vet Du-terminologi som hoppas på den efterlängtade, söndertjatade virala effekten (läs: lura läsare) och därför lägger upp nyheten såhär:

Dagens Media:

Resumé:

Likheten i inramningen av nyheten är bara det senaste exemplet av medial rundgång i lilla, lilla branschpressvärlden. 

“I am undoubtedly, you know, Steve of Internet, downtown, fashion, culture. Period. By a long jump. I honestly feel that because Steve has passed, you know, it’s like when Biggie passed and Jay-Z was allowed to become Jay-Z.”

"The longer your ‘gevity is, the more confidence you build. The idea of Kanye and vanity are like, synonymous.”

“You know, if Michael Jordan can scream at the refs, me as Kanye West, as the Michael Jordan of music, can go and say, ‘This is wrong.’”

Dagens mest obehagliga läsning ger en inblick i hur Kanye West gått vilse i sin uppblåsta, skeva självbild. 

Snygg fortsättning på retoriska/smått slentrianupprörda frågan "Vem fan är INTE EN DJ" från tidigare GoT-relaterade inlägget: 

Jag har spelat in en Fredagsbus-podcast med mitt crew Ida (Rislöw) och Kristin (Zetterlund) om deras dj:ande som duo! Att intervjua två av sina bästa vänner är ju lite speciellt, det hintas tydligt om olika minnen, häxskrattas av bara helv, jag spelar den låt som de oftast spelar dedikerad till mig, det pikas friskt och vi hade så kul att jag vill att ni ska lyssna på det hele! 

Innehållsförteckning: Att förminska dj-nörderi, hålla på att skita på sig på Grammisgalan, när Quincy Jones dök upp på F12, vilken låt Ida/Kristin hatar att Kristin/Ida vill spela och att behöva bemöta "lilla stumpan"-attityd. 

Bild från den gyllene eran när jag spelade skivor med Kristin och vi fortfarande gick på dagis. 

Game of Thrones-karaktären med den mest konsekventa karaktärsstorylinen (Bär runt på den lama Starken, säger Hodor) blev snabbt ett meme när han blev tillsagd att "Stop Hodoring". Han har kapitaliserat på den här popularitetsvågen på det mest klassiska viset, en dj-karriär:

Vem fan är INTE EN DJ