Min spontana tanke var "BALLIN! Min sorts inhalator!". Sen såg jag detta:
När jag befann mig i tidiga puberteten hade jag en vän som jag i efterhand inser hade ätstörningar. Åt aptithämmande tabletter, drack litervis med vatten för att hålla hungern borta och som tränade 2-3 gånger om dagen, så fort hon kom åt gjorde hon tåhävningar, sprang upp för backar och la sig och gjorde situps medan jag låg bredvid med en påse dillchips framför Buffy. Det läskigaste var när hon sträckte sig efter min godispåse, inte för att rota fram en sur flaska utan för att sänka ner huvudet i Karamellkungen-påsen och dra djupa andetag, kanske 10-15 stycken, inte helt olikt hyperventilerande Sigourney Weaver med hennes bruna papperspåse i Copycat, som en sorts kompromiss.
Har inte mycket mer att säga än att den här affärsidén äcklar mig.
Min kärlek till internet blev inte precis svagare förra veckan när rekordmånga besökte Nöjesguiden.se, det tidigare rekordet på över 150 000 unika besökare spräcktes och slutade på 266 000. Helt sjukt. Tack för att ni läser Nöjesguiden.se och gör det ännu roligare att fortsätta, era freaks.
Sen Destiny's Childs födelse (enligt undertecknad även tidernas begynnelse) har det dragits trötta skämt om hur Beyoncé outshinar sina kollegor, nu senast är tumblrn "Poor Michelle" ett bra exempel.
Igår la Rebecka upp Kellys senaste låt (producerad av The-Dream) från det kommande albumet, som också kommer att innehålla t.ex. hittiga Kisses Down Low. Men till skillnad från den låten är Dirty Laundry en plågsamt hudlös redogörelse för ett destruktivt förhållande med fysisk och psykisk misshandel och att stå kvar när Beyoncé tog sin singelkarriär vidare.
“Meanwhile this nigga puttin’ his hands on me…I was battered / He hit the window like it was me, until it shattered”
"He pulled me out he said don't nobody love you but me, not your mama, not your daddy and especially not B. He turned me, against my sister.... I missed ya"
Man undrar om det inte är samma förhållande/situation som låten "Girl" handlar om, där Kelly har ett sällsynt långt soloparti och som presenterades i Atlanta 2006 på det här sättet:
Hej, AD-bloggen! Som bilden skvallrar om samt de två tidigare inläggen här så hade PP3 och Sverige finbesök igår, när Tobias och Buster som vi måste kalla dem var här. Har versalvrålat med oräkneliga skiljetecken över hur magisk den upplevelsen var, så ni slipper den biten, men jag befann mig verkligen i ett rusmoln dagen ut igår.
Går radiosnacket att lyssna på då? KNAPPT, men låt oss anstränga oss trots kass engelska och starstruckness:
- David Cross stol kollapsade under sändning. Och stolen han försökte ta istället. Alltså det var, fysiskt, Tobias som försökte få till någon slags värdighet i den stunden. RYS.
- Vi pratar om att AD är en sk "smart show", jag drog ett superlätt skämt om Jim Belushi och: David Cross skrattade. Känslan går bara att beskrivas som: WIIIIIII.
- Påstod att Arrested Development delar på internet med porrindustrin. /noll filtrering
- Frågar Tony vad som egentligen beskrevs som felet på Buster då inte en jävel vet.
- Blev de riktiga (notera att jag smällde in ännu en skämtreferens av hundra i den här intervjun "dozens of them") never nudesarna sura?
- Är Michael Cera den enda som inte har åldrats?
- "Thank god Parisa is here" sa David Cross ANTAGLIGEN som ett skämt men jag vill att de sekunderna spelas upp i mitt huvud resten av mitt liv.
- Och så det sjukaste i hela intervjun: när jag tog upp att det mångbottnade i "I just blue myself" för mig är ännu roligare då David Cross karaktär i Scary Movie 2 gjorde just det antydda på sig själv. Tydligen hade David aldrig tänkt på det? Känns som att jag har upptäckt en ny kontinent!
Michael Bluth verkar ha flytt sin familj igen, misslyckats med att hålla sig borta, George Michael suktar fortfarande efter Maeby, Buster är ett nervvrak med förlamande panikångestattacker, Lindsay och Tobias misärförhållande fortsätter och Fatboy Slims "Praise You" verkar ha letat sig in i soundtracket?! Tillsammans med Final Countdown, som för en gångs skull är ett motiverat låtval.
Om ni ursäktar mig så ska jag bara sluka det här numret av Icon som jag redan vill gratulera dem för. Hell, vi som får läsa det också, såklart.
Enkelt uttryckt: KUDOS
Fy fan.