Sitter ni på provocerande åsikter? Innan vi fortsätter, hör detta: det finns absolut inget egenvärde i att vara provokativ. Eller att vara - SKRIKER av skratt när jag skriver detta - "icke-politiskt korrekt".
Det som jag ofta kritiseras för är inte mina occasionally raljerande generaliseringar som jag FÖRVÄNTAR mig och är lugn med att jag får skit för utan faktumet att jag är hopplöst fascinerad av drömberättelser. Älskar att berätta dem, älskar att diskutera andras. Känner sällan nåt behov av att krysta fram en underliggande mening med att man en hel arbetsdag bar ett däck runt magen, det kan dra åt helvete, men njuter av att berätta att jag drömde att jag låg och pillade mig i naveln, fick tag på blommor, drog upp dem, slet upp hela magsäcken, osv, osv.
Ni kan ju tänka er hur lycklig jag blev när min hjälte Manrepeller berättade om Tweetdreaming, som illustrerar twittrares drömmar.
De här personerna som säger sig hata drömberättelser. Hatar ni sommaren, födelsedagar, gratis grejer, att bli uppgraderad på flyget, FINAL SALE, feta kattungar, bebishår, säsongspremiärer, att svepa salladsdressingen som är kvar i skålen när ingen ser? Var väl det jag tänkte. TÄNK OM!!
Drömparisas. Tugga, livet stressar på.
ÖÖHH DU FRÅGA PÄRONEN. Nää dom lever inte vettu
Han becknar grejer överallt i betongen
FAN vad jag hatar drömberättelser. Jag tycker att det är så obeskrivligt jävla tråkigt att sitta och lyssna på någons jävla dravel om hur "det var jag och han, och sen var du där och en annan också fast sen blev det en annan istället men skitsamma. Och vi var på biblioteket fast det såg ut som min gamla högstadieskola inuti och egentligen hade dom inte böcker utan bara typ filmer, jag vet inte men sen förändrades det" blablabalbalbala. Det ger mig inget. Vad värre är: kapitel i romaner som är helt i kursivt och bara beskriver drömmar, som inte har NÅGON SOM HELST JÄVLA BETYDELSE för berättelsen.
Grattis på födelsedagen!! :)