Att äta bröd och ändå leva vidare

Parisa Amiri 11:11 16 Feb 2012

Flera av mina nära vänner i högstadiet åt aptithämmande tabletter, åt endast en gång om dagen (och då aldrig inför någon annan), kunde stanna hemma flera dagar i rad för att de äcklades så av sina kroppar och de kunde iaktta mig när jag åt glupskt normalt med uppenbar avsky blandat med avund. 

Bland det mest provocerande man kan göra idag är att skita fullständigt i hur och vad man äter. Bea, broccoli, pommes, sallad. Folk vars liv dikteras av vågens siffror och de senaste dietrönen ser en okomplicerad hållning till mat som en direkt förolämpning. Eller "okomplicerad", bara att man inte kopplar mat/kropp till identitet.

Tog för mig av brödet på en lunch med en modedude som inte ens kunde dölja sin förvåning. "Ingen jag känner äter bröd, ingen.", sa han nedlåtande och beställde en omelett.

Okej.

Det snackas en hel del om ätstörda människor som lider av en skev verklighetsuppfattning, att de ser sig själva som så mycket fetare än vad de egentligen är. Mina vänner och jag brukar skratta åt att någon borde ta upp problematiken med oss som ser oss själva som så otroligt mycket snyggare än vad vi kanske egentligen är. Vi upptäcker "hur det egentligen är" först när någon av alla dessa som får panikångest av sin spegelbild skvallrigt viskar att NN "har LARGE i klänningar!".

Försöker ni smitta oss med era issues? Please. Don't.

Fler blogginlägg från Parisa Amiri