


Tillbringade ett par timmar med riksdagsledamoter i ett konferensrum i Riksdagen tidigare idag. Bli inte oroliga, jag har inte ett skit att säga till om vad gäller Svea Rike, utan vi blev en liten publik till Gabriella Pichlers hyllade "Äta Sova Dö" om en ung tjej, i stort sett utan framtidsutsikter, i en svensk fabriksby.
Pichler själv stod bredbent och självklar framför oss när hon berättade varför hon ville göra filmen - som barn kände hon aldrig igen sig i varken språket eller de konflikter som skildrades på svensk tv och film - , hur den på många sätt är rent dokumentär eftersom hon själv delar huvudrollens bakgrund och hur hon fick dessa s.k. "amatörer" att ställa upp som - lysande - skådespelare i hennes film som har tagit henne tre och ett halvt år att färdigställa.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli frågade sig "Jag vet inte vad den här filmen beskriver bäst – klassfrågan, rasism eller språkets makt?" i hennes recension av filmen och just den maktlöshet dessa varselhotade människor upplever av de kombinerade problemen i ett marsvidrigt Sverige kan Pichler inte hyllas nog för att hon lyfter fram. För att det är en ignorerad grupp utan talan i samhället. Se den.













Skriv kommentar