Godzilla - utsatta barn och beniga rövar

Parisa Amiri 18:59 6 Jun 2014

Min uppvärmning inför Godzilla har kanske varit den mest utdragna inför en film någonsin, där förväntningarna steg i takt med varje ny trailer, poster och varje japan som tyckte att Godzilla-monstret var en töntig tjockis. Med mina frenetiska Harry Potter-år inräknat. Hur blev det så? Och hur kände jag sen inför själva filmen? Har någon fler frågor?

Nu ska det svaras. 

 Komponenterna i trailern som bidrog till mina monumentala förväntningar:

 - "Deer Hunter"-dånen

Trailer-dramaturgin där korta, lösryckt scener gång på gång avlöses av ett förödande ångestladdat dån är fan det bästa jag vet. Det tidigaste, starkaste exemplet är Deer Hunters trailer, njut här.

 - "Vi väckte någonting"-premissen

HELVETE VAD KUL.

Inte bara för mystiken! Tänker på de giriga dvärgarna, eller det JRR Tolkien borde kalla kortväxta vore han en 2014 års kulturman, i Sagan om Ringen som grävde för djupt i Moria och väckte en ond demon. Att människan/huvudrollen inte kunde hejda sig och nu måste lida för sina brott. Bestsellerhistoria sen Bibelns release. 

 - Förbannad, ohörd vetenskapsman vill få ut sanningen

HELVETE VAD KUL.

Bryan Cranston har plockat fram sin efter hundratals röstcoachmöten fulländade upprörd/förbannad-röst, man riktigt hör hur halsen är tjock av frustrationsgråt som vill ut.

 - Förankrat i verklig, historisk händelse men som får ny innebörd

"Kärnvapentesterna på 50-talet...var inga tester."

De var inga tester! Vi trodde det! För att det är vad som sas! Men hörni, det var inte det!

Utan de skulle avliva Gos-illa. 

 - Godzilla

Är så oerhört svag för monsterfilmer. Framförallt när filmer lyckas behålla en nivå av både mystik och att det ska vara hyfsat realistiskt. För visst håller ni med om att det finns en liten, liten chans att det ligger något lika stort som en finlandskryssning och softar på havets botten? Om malaysiska planet kan försvinna sådär, så... 

Hur var filmen då?

Leken med barn som ytterligare ångestfaktorer för karaktärerna och oss i publiken kändes till slut lite väl flyktig. En flicka t.ex. filmas i fem sekunder i Hawaii bara för att understryka hur hemskt det vore om hon skulle dö. En pojke som inte kan engelska kommer ifrån sina föräldrar och är nära på att glida ner i ett monstergap. Huvudrollens egen avkomma däremot? Kände inte ett skit, helt ärligt. Är faktiskt nästan imponerad över hur ett barn kan vara så osympatiskt. 

Flyktigt är nog hur man vill summera filmen som helhet, det blir så plågsamt uppenbart hur någon i klipprummet blev alldeles till sig av alla actionscener och glömde att han behövde förankra karaktärernas olika motiv och historier för att vi faktiskt skulle bry oss. Redan under de första tio minuterna utsätts vi för något av det mest traumatiserande jag sett på film utan att det på något sätt varit tal om våld, övergrepp eller liknande, utan snarare våld på våra känslor. Det som är synd är att vi då snabbt blir avtrubbade. De få element som vädjade till någon slags mänsklig empati i oss slarvas bort, till slut satt jag där tömd på mina vanligtvis nästan problematiskt lättåtkomliga känslor som ångest och panik och väntade bara på nästa monsterkaos. 

Monstren. Så oerhört fula? Godzillas kroppshydda med de korta, tjocka armarna syftar säkert till att göra honom gulligare nu när vi hejar på honom. Hans motståndare däremot, med anmärkningsvärt beniga rövar, såg bara ut som någon monstermotsvarighet till snabba Oakley-solglasögon. 

Mystiken som trailers spelat så mycket på är som bortblåst, det finns ingen känsla av att vi inte har fått veta allt eller att det kanske t.o.m. finns utomjordiska eller övernaturliga element att tända till på, som t.ex. Prometheus lyckades väldigt bra på att upprätthålla. 

Höjdpunkten: det vackra domedagsfiltrerade fallskärmsdyket som fick breda ut sig i en film där det märks att de inte hade en jävla aning om vad de ville ta med. 
 
När jag ändå har er på internet, missa inte att trailern till Godzilla 2 har släppts:

Fler blogginlägg från Parisa Amiri